… jag mig själv genom att lyssna på den här Kansaslåten från 1977.

Det var då, när jag denna dag fyllde 23 år och plötsligt kom till insikt om att min pappa hade fel när han sa att jag skulle dö innan jag fyllt 25 år.

Det väckte en ilska och en beslutsamhet, men samtidigt ett slags ödmjuk insiktsfullhet inför min egen förmåga att styra mitt eget öde själv och inte lyssna till kraxande domedagsprofeter som min far.

Idag har det gått 32 år sedan den dagen och jag lever än. Det kan få mig att undra lite över vad min far tänker om det nu.

Jag har passerat allas förväntningar med årtionden och jag har inga planer på att stanna nu när jag har fått upp farten.

Jag är visserligen inte bokstavligen riktigt "mitt i livet" som det så fint kallas, men bildligt tycker jag att jag ändå är det.

Åtminstone kändes det så när mina barn väckte mig i morse med "Happy birthday to you".