Ja du Cristine,Detta är något som jag tycker är intresant..

Mammor har ju en förmåga o inte villa släppa sina söner,efter vad man kan läsa.

Sen har vi dom som vänder å vrir så det skall bli till deras fördel o dom som inte kan ta ett nej utan att tjata som barnungar.

O jag är himla rädd att vara en sådan.För dom vet tydligen inte om att dom kan gå över lik, för att få sin vilja igenom o inte respektera andras åsikter o tankar.

Huva mig vad mycket konstigt folk det fins i vår härres hage..

Det är väl så barn ofta gör, men också äldre och som du säger Chik ofta är det mammor som inte släpper sina sönner kan de vara att sönner  är lättare att manipulera än döttrar?

Har bara dotter så jag vet inte riktigt

Manipulativa människor är mycket obehagliga tycker jag! Jag har både en mamma och en syster som är sådana och det är oerhört svårt att bemöta.

Jag tror inte att söner är lättare att manipulera däremot tror jag att mödrar och söner har annorlunda band än fäder och döttrar och av någon outgrundlig anledning (kanske att kvinnor aldrig haft lika mycket att säga till om) har kvinnor utvecklat manipulation som ett medel att få det de vill ha utan att säga det rakt ut. Män får ju vara raka så de behöver inte använda sådana metoder.

Jag tror att vi alla är manipulativa till mans. 

 Men så finns det människor som använder detta, av elakshet. Inte bra. Men dessa människor mår nog inte så bra,själva…

Tror inte det är medveten elakhet det handlar om… Jag tror snarare det har att göra med en vilja att ha kontroll och att få sin vilja igenom till varje pris… Tror inte de som gör så här inser hur elaka och manipulativa de faktist är…

Vilja att inte släppa sina söner fast….Ja ni jag har haft sådana föräldrar själv fast jag är ju kvinna. Till slut fick jag klipa av helt med dem i mellan för att kunna återhämta mig. Min mamma kan vara hemsk i mellan fortvarande….men har lärt mig att hanskas med henne och nu så vågar hon nog inte så mycket sen senaste bråket (då hon verligen försökte styra över mig, eller mer eller mindre omyndigförklara mig utan anledning, och gav sig även på mig med våld) så tog jag helt avstånd från henne i flera månadens tid. Till slut sökte hon upp mig och var som inget hade hänt, men jag har inte glömt än. Jag är på min vakt, vad jag säger till henne.

När ens barn är vuxna så är de så. Man måste en dag kunna släppa dem, vilket mina föräldrar har haft svårt. Då jag bodde i samma stad med dem, berättade mina vänner för mig då jag inte hade varit hemma att de hade gått runt mitt hus och kontrolerad om jag var hemma eller inte, sedan hade de gått runt i bostadsområdet m.m Ja så när jag fick möjligheten att flyta så gjorde jag det väldigt fort till en annan stad. Då kunde de längre inte kontrolera mitt liv. Sedan så har jag alldrig kunnat prata öppet med dem om vem jag har haft sällskap med…det skulle de alldrig ha acepterad att jag skule ha skaffat mig någon i mitt liv. När jag fick minstingen talade jag inte om att han fans innan han var född, men så hade ju min pappa ochså cancer och kände att det skulle bli för mycket för dem att bära allt. När jag väl hade fött minstingen och allt var ok så tog jag och ringde upp mina föräldrar och sa som det var. Sedan så kom de och träffade både mig och sonens pappa eftersom vi då levde ihop och det gick bra, för de hade ingen annan val just då.

Ja jag kan bara tänka mig vilket liv det skulle bli på min mamma nu om jag skulle träffa någon, men samtidigt så är det mit liv och mina val, så hon har igentligen inte så mycket att säga till.

Min bror har klarat sig undan lättare bara för att han är en man och en man klarar sig bättre än en kvinna enligt mina föräldrar. Orden min mamma sa till mig efter att jag hade fött mitt första barn glömmer jag alldrig…det var nu har du fått en son…du har gjort dit och kan vänta nu att sonen blir stor….Inte ens en tanke från henna att jag kankse en dag skulle vilja ha mera barn eller leva ihop med någon och bilda en familj.

#6 Blä… Inte rolig läsning… Man kan aldrig fullt ut förstå en annan mänska…

Men jag har en "manipulativ" syster… Att ha henne i sitt liv är som att ständigt gå i ett minfält… Man vet aldrig när man trampar fel… Själv är och har och gör jag alltid fel…. "suck"

Usch Pia99 vilken svår familjesituation du verkar ha! Mina föräldrar och syskon har mera varit av den sorten som helt ignorerat mig, som om jag inte funnits överhuvudtaget. Så jag har bara släppt och då har kontakten liksom dött ut i princip…

Hoppas att du kan känna att du duger och är bra trots deras bristande känslomässiga närvaro. Det är ju inte ditt fel att de inte har förmågan!!

#8 Detta är ju något som jag har fått lära mig att leva med. Vet att till dem kan man ju inte gå och be om hjälp…bara i vissa situationer. Har blivit stark nog att veta att det inte är mig det är fell på utan dem…men det har tagit tid.

Ja det är inte så lätt att hitta den styrkan i sig själv! Jag har aldrig heller haft något stöd i mina föräldrar men som du säger det får man lära sig att hantera och leva med.

Det går ju inte på en dag precis..men tids nog. Sen hur det hela har påverkat mig har blivit ofta så att i förhållander som jag har haft har det varit alltid jag som har varit mindre värd….för jag har ju varit uppfostrat så, jag är ju inget. Men just nu har jag lämnat ett väldigt jobbigt förhållande bakom mig… och nästa förhållande jag går in i ja där ska jag vara lika mycket värd som min partner är, annars så får det vara hur kär jag än skulle vara.