![[peter54]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ett möte med skräckfaktor
När jag som 18-åring flyttade till Fyrsjön en mil öster om Hammerdal i Jämtland, kände jag ingen där, så jag gick med i en pistolskytteklubb för att få lite nya kompisar. Vi sköt cal .22 pistol på en liten bana någon halvmil norr om Hammerdal.
Jag var över 18 år, så jag räknades som ”skytteförmyndare” åt de yngre killarna.
På skjutbanan fanns egentligen inte mycket mer än en 30 meter lång grusplan för måltavlorna och ett regnsskydd som såg ut ungefär som en större busskur, där man kunde stå och skjuta när det regnade. Alldeles i närheten på södra sidan av skjutbanan, fanns en rejäl soptipp och det var inget vidare att vara där och skjuta på sommaren, särskilt inte när det var vindstilla. Där fanns alltid massor av korp, kråkor och måsar som förde ett otroligt oväsen.
Detta hände en höstdag på pistolskyttebanan. Jag cyklade dit som jag alltid brukade och två av mina skyttekompisar skulle komma också. En av dem hade moppe, den andre cyklade, eller snarare ”tolkade” på moppen. Vi sköt tio serier och hade ganska kul, när jag slängde ett öga uppåt bergen norröver. Där fanns en myr som sträckte sig en km innan den gick över i skog. I bortre kanten av myren såg jag något röra sig och jag sa till killarna -”titta, vad är det där?”
Vadå? sade de båda två, för ingen av dem uppfattade vad jag sett. Det var alldeles för långt håll för att det skulle gå att avgöra vad det var, men jag såg att, vad det nu var, rörde sig mot oss. När den avverkat halva myren så jag att det var en björn. De andra blev lite nervösa och vi började plocka ihop grejorna. Vi var lite fumliga och en av killarna tappade sitt magasin i gruset. Det blev fullt av smuts och sandpartiklar nyfettat som det var och han vågade inte stoppa det tillbaka i pistolen.
En tjafsigt diskuterande uppstod helt i onödan, det var ju bara att stoppa magasinet i fickan tyckte jag. Hursomhelst, när tramsandet var över och han hade magasinet i fickan tittade vi mot myren och björnen var redan framme vid vägen, kanske 300 meter ifrån oss. Shit pomfritt, nu blev vi verkligen skraja. Björnen var helt klart på väg till soptippen och för att komma dit måste han passera oss. Upp på taket sa jag och vi klättrade på moppen för att ta oss upp. Moppen ramlade omkull och björnen blev nyfiken och kom rakt mot skjulet.
Han luktade på moppen där den låg och skakade på huvudet som om han tyckte att den luktade äckligt, men sedan började han slicka på oljetanken. Vi låg ner på taket knäpptysta, men så kände jag att jag måste nysa, antagligen av att ha tryckt ansiktet mot tjärpappen på taket. Jag försökte kväva nysningen, men björnen reagerade förstås ändå.
Han tog ett varv runt kuren för att undersöka varifrån ljudet kom och när han var på baksidan där våra fötter var bara en halvmeter från kanten, ställde sig björnen upp och ramarna nådde precis upp till takkanten. Jag hade definitivt över 200 i puls och de två andra killarna, som var ett par år yngre än jag, hade svårt att inte börja gråta.
Björnen kunde inte komma upp (puh), så han började rota runt banan än hit och än dit. Sedan drog han sig allt längre bort i riktning mot den för honom säkert underbart lockande doften av soptipp. När björnen var kanske 200 meter från oss, frågade jag kompisen hur snabbt hans moppe gick, för någon av oss måste hämta hjälp sa jag. Jag har en ”sjuhalva” på, sa han, en enorm överdimensionering av bränsleinsuget för en moppe, men då gör den 70-80 km /tim och en björn kan inte springa ifatt.
Vi smög ner från taket och reste moppen försiktigt. Naturligtvis startade den inte på första kicken och inte på andra heller. Björnen stannade upp och tittade mot oss och när moppen startade började björnen småspringa mot kuren igen. Moppen for iväg som ett skott och jag reste min cykel mot väggen för att klättra upp, men naturligtvis ramlade cykeln när jag sköt ifrån med foten, så den andre killen blev panikslagen. -Hit med händerna, sa jag och sträckte mig ner, fick tag i hans händer och började dra upp honom samtidigt som han försökte ”gå” med fötterna på väggen för att hjälpa till. Björnen var inte mer än 20-30 meter bort när vi var säkert uppe.
Den här gången ägnade björnen större uppmärksamhet åt oss på taket och han gick många varv runt kuren under det att han ”pustade” och ”fnyste” hela tiden. Till slut, efter kanske en halvtimmes väntan, kom det en liten mercabuss full med folk, det var polisen och en av Hammerdals björnjägare, pojkarnas föräldrar och en hel hoper andra, för mig okända personer..
Björnen sköts på plats och visade sig vara en ung hane som vägde runt 85 kg, men då hade man en annan attityd mot rovdjur som söker sig till samhällen, de sköts, om inte till döds så åtminstone sköt man efter dem så att de fattade att de inte var säkra i människors närhet.
Gahh… Sådana hemska historier får du ju inte berätta. 
Jag som levt i den stilla tron att "björnar är inget farliga, björnen är mycket räddare för mig än vad jag är för den"… 
Egentligen är det människans fel som ställer soptunnor tillgängliga, det är klart att björnen lockas dit av lukten. Du har i alla fall fått sett många rovdjur på nära håll.
Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.
Hemsida www.livskvalitet-2.se kliv in!
Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.
SåvandeRäven!! Fattar du vad jag menar nu? Skogen är inte säker längre.Vi har haft Björn här nere..O jag känner mig inte säker..
Peter!!Du har haft både tur o otur.Som har varit med om så mycke. Nu när du sitter säkert här o skriver, så måste du ju vara helnöjd med dina upplevelser.Men inte när dom hände. Jag vill gjärna höra mer, om du har något mer på lager.
Lena.P är jag i verkliga livet.
Jag har en liten historia för räven som vill se grävlingar, men jag gör det i annan tråd.
Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.
Hemsida www.livskvalitet-2.se kliv in!
Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.
Chik - Är det liknande björnhistorier som den Peter berättade du fått höra och sen lever med vetskapen om att ni har björn hos er så kan jag förstå din oro. 
Skillnaden oss mellan är att dels har jag alltid fått höra att det är ytterst sällan björnar faktiskt angriper människor och när det väl hänt har det oftast varit människans fel (skadad björn, trängd björn, människa kommit mellan björnmor och unge, människa kommit mellan björn och björnmat etc etc)…
Dels tror jag inte det finns björn här. Jag har i vart fall inte hört något om att det synts till några björnar här… 
Nja, normala vilda björnar beter sig inte som den här gjorde. Detta var en björn som lärt sig att förknippa människor med mat, just så som dagens rovdjurspolitik i allt ökande utsträckning leder fram till. Därför sköts också den här björnen på plats.
För sköt man efter rovdjuren så fort de kom för nära bebyggelse, så djuren "visste" att där var inte säkert och de flydde undan människor. Idag matas stora rovdjur nära bebyggelse och deras beteende ändras därmed snabbt till att förknippa oss med mat.
Man ska inte förringa den potentiella faran med rovdjur som tappat respekt för människor, men i normala fall går alla vilda djur undan långt innan de kan upptäckas av oss.
Här har dargit förbi björn några gånger, bland annat den björn som för ett tiotal år sedan gick ända ner till Ekerö utanför Stockholm.
#6 - Med andra ord… Det är större risk att jag blir rånmördad i Oslo än att jag skall springa på en tokig björn i skogen?
#7 Helt rätt. Jag skulle gissa att sannolikheten ligger någonstans på 10 000 till 1.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Såg precis detta klippet på "tuben" och måste ju bara dela med mig. Den här farbrorn är den coolaste gubbe jag någonsin sett…
wow jösses vilken rysarhistoria! 
Vilken gubbe, bara står där helt lugnt och pratar med björnen med lugn röst, wow.
Vilken rysare. Möte en björn livs levande. Vet inte vad jag hade gjort.
Jag tror jag sett de på tv och att han hade levt nära den björnen sen björnen var liten. Men visst såg de mysigt ut som en lekande hund. 
så länge de inte bråkar med en är de väldigt söta
HAHA!! Cool snubbe!! :-))
Såvande-Räven..jag har faktiskt aldrig hört något om björn.Utan det är något som jag bara är-Livrädd..
Orädd farbro..jag hadde svimat.
Lena.P är jag i verkliga livet.
Men han har faktiskt inget val. Det där sättet är det enda som funkar.
Han som höll i kameran måste ju också vara ganska cool då han inte skakar på handen medans han filmar. Han filmar mannen som plockar bär och sedan för han över kameran till björnen hur lungt som helst. Är inte det konstigt!
Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.
Hemsida www.livskvalitet-2.se kliv in!
Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.
#13 - vet inte om jag tycker det ser så mysigt ut direkt. Björnen gör skenanfall, hade jag stött på en björn som gjort så så hade jag garanterat begått varenda fel i regelboken. Inte hanterat det kallt och korrekt som gubben på klippet gjorde.
#17 - Visst är kameramannen stadig på tassen men han har nog lite "hjälp" av sin kamera också. Såg någon dokumentär om det där på teve. De som filmar upplever ofta inte att de är i fara. De befinner sig bakom kameran på något sätt. Hmm, det där blev luddigt. Alltså, de uppfattar ju situationen men alvaret sjukner inte alltid riktigt in…
Har det varit jag som varit i den situationen så har jorden haft en innevånare mindre..jag hade dött på fläcken.:=)
Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.
Hemsida www.livskvalitet-2.se kliv in!
Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.
Jamen huvvaligen så hemskt!! Han står bara där och smågullar med Bamse: Såja, nu är det bra osv…!! Mammi hade vrålat rätt ut och antagligen tvärdött på fläcken jag med!
Fast ibland är det ju så att när man väl står inför något skrämmande så blir man alldeles kall och gör allting rätt. Efter kommer reaktionen och man blir nästan spyfärdig.
Fy va otäckt!! Jag hade garanterat svimmat av…
Mode & Skönhet.iFokus -sajten om mode, skönhet, smink, glitter & glamour!
Man kan känna så när man betraktar en situation som den på filmen, men kroppen förhindrar oftast att man reagerar så genom adrenalinpåslaget, eftersom det vore rena dödsdomen att tuppa av.
Reaktionen kommer, som #21 säger, oftast efteråt när man har tid att tänka efter vad som egentligen hände och hur illa det kunde ha gått.
Jag satt på pass på min fyrhjuling under en kronviltjakt för ett par år sedan. Två kronvilt kom rusande rakt emot mig. När jag såg att det var en hind och hennes fjolårskalv, tog jag ner bössan eftersom de inte var lovliga. Sekunden efter insåg jag att de inte uppfattade mig där jag satt och förmodligen hade de sprungit exakt den vägen tidigare för de verkade inte begripa att det fanns ett hinder ivägen.
När det var bara tio meter kvar mellan djuren och mig reste jag mig och viftade vilt med armarna och det var inte mer än en halvmeter mellan mig och hjortarna när de äntligen kastade åt sidan och vek av. Jag såg rakt upp i deras näsborrar. Ljudet av dem, tyngden, farten - alltihop var så överväldigande att jag kände mig berusad under tiden det hela förlöpte.
Men sedan, minuten efter var det som att peta hål på en kall ballong och jag sjönk ihop och skakade som i frossa. Jag anropade de andra i laget och sa att jag bryter passet och åker hem.
Starta ny diskussion