Det här med att förlåta är knepigt för egentligen vet jag inte vad som menas med det. I praktiken.

Det sägs att förlåta gör man för sin egen skull. Man mår bäst av att släppa det som har varit och gå vidare. Det tror jag på… men sen kommer det svåra…

Om det krävs att man ska fortsätta att umgås med dessa människor som gjorde en illa (även om man förlåtit och gått vidare) precis som om inget har hänt, så är jag inte med längre och då har jag nog inte förlåtit på riktigt - där går min gräns.

Det finns människor som jag har förlåtit fast de inte vet om det - de får gärna tro att jag fortfarande hatar dem, men jag har verkligen gått vidare - de kommer bara aldrig att se mig mer.

Annars har jag lättare att förlåta om någon har betett sig illa mot mig, än om det till exempel gäller mina barn. Den som skadar mina barn är för evigt strukna ur min adressbok.

Jag är bra på att förlåta Men min egen tes är att om förlåtelse ska vara fullt ut så måste båda parter delta i den OCH (här kommer det viktigaste) man måste verkligen på fullt allvar inse djupet och bestämma sig helt för att aldrig upprepa det man gjort igen! Har man inte den insikten så kan man ju räkna kallt med att samma sak kommer att hända igen och på det sättet tappar ju förlåtandet hela sin styrka.

Jag har förlåtit människor som varit svinaktiga mot mig, men det har jag gjort själv för min egen skull. Det betyder förstås inte att jag glömt det som hände och inte hanterar dessa människor betydligt mer vaksamt och försiktigt… om alls. De som jag förlåtit och släppt in igen har fått en chans till och när de kört den då hamnar de i kylan mer eller mindre. Då har de fått sin chans att ändra förhållningssätt men sumpat den…

Fool (hurt) me once - shame on you

Fool (hurt) me twice - shame on me

Vilket bra citat Hoppfull! Så är det ju!

Fool (hurt) me once - shame on you

Fool (hurt) me twice - shame on me

Hehehe, ja det där inom parentes la jag till själv men jag gillar det för det är så sant!

#4

hehe det var väldigt bra uttryckt! Precis så är det.

Nästa fråga är då om man ska förlåta (för sin egen skull) den som inte ens har bett om förlåtelse, för att de inte tycker att det har nån anledning?

Det är dem jag har förlåtit i första hand… för det de gjort och sedan påstått sig vara "oskyldiga" är det som smärtat mig allra mest. Så det har varit det viktigaste arbetet för mig, det svåraste men viktigaste. Vilken befrielse när all den smärtan och ilskan bara smälte och försvann efter år av svåra känslor.

Ja, man måste alltid förlåta - precis som Jesus sa och som buddha ännu tydligare sa… "Att  inte förlåta leder till bitterheten som är det eviga lidandet som inträder när det första borde tagit slut."

För sin egen skull måste man förlåta… Jag tänker att man ska skilja på sak och person… Man får bli arg på saker någon säger och gör - men inte på människan i sig.

Det är sant evrekaw, inte alltid lätt när en människa är utestuderat elak och sprider ut gräsliga lögner, gång på gång på gång. Men det är bara att kämpa på!

Jag är supernoggrann med mina barn att säga att jag blir vansinnig när du gör så där eller säger så där… alltså betona att det är handlingen jag inte gillar eller accepterar. Jag kan oxå säga att -jag älskar dig men kommer aldrig att acceptera att du gör så t.ex.

Förlåta…….nja, det vet jag inte om jag alltid kan. En sak jag däremot aktar mig för är att bli bitter och det har jag heller aldrig blivit, trots en del svåra saker som hänt i mitt liv. Jag ältar inte i något utan bearbetar och går sen vidare. En bearbetning kan ta lång tid, men är ett måste anser jag, annars kommer bitterheten och man går i en ständig känsla av olust.

Jag har nog rent allmänt svårt att förlåta riktigt tunga förnedringar och elakheter och ibland kan ja till och med känna att jag inte vill förlåta eftersom det som ligger i grunden för förnedringarna och elakheterna är något jag kan dra kraft ur.

#9 Tror detta är individuellt… för mig blir en lång behandlingsprocess bara ett förlängt lidande. Ju snabbare man kan släppa en oförrätt - desto tidigare får man gå vidare. Varför öda tid på det som varit, som inte kan göras ogjort?

Om vi skulle likna godhet från människor med en diamant och ondsak vid hundbajs…

Om någon elak person ger dig skit - varför stoppa den i fickan och gå runt och bära på den och känna stanken i veckor???

Men när vi får en komplimang - en diamant - vad gör vi då? Vi säger - äsch då… Nej, men så bra var det inte… Diamanten kastar vi lika snabbt som den anlänt.

Behandla saker utifrån vad de är - skit ska ner i toaletten illa kvickt, sedan ska det spolas och tvättas händer. Sen ska man släppa det.

#11 Hahahaha, det var en bra liknelse tycker jag! Jag håller helt med men måste medvetet jobba för att det ska fungera så. Det är dock en metod som är självutvecklande i det avseendet att ju skickligare man blir på att spola snabbt ju snabbare klarar man det (självklart beror det på arten på skiten).

#10 jag har varit sådan förr, närt mig på ilska och hat, tills jag insåg att den kraften inte var någon bra kraft, för mig alltså. Jag fick en enormt mycket starkare och bättre kraft av att inte låta de här elakheterna få någon som helst utrymme inuti mig. Jag blev fri och ren på ett sätt som inte alls liknar det gamla jaget.

#12 Bitterhet är ett gift som förpestar för allt och alla… Bittra mäniskor ter sig fulare än de lyckliga som strålar - även om skalet på deras kroppar säger annat utifrån skönhetsidéalen…

Ingen mänska är vackrare än en lycklig mänska…

#13 precis och vem vill vara bitter? Jag har sett nog av det bland kvinnorna i min omgivning (eller förut, de finns inte där längre)som faktiskt inte har någon anledning att vara bittra men suger sig fast vid det ändå.

#14 Bitterhet är den omedvetna människans rop på kärlek - men de ropar på ett sådant sätt att de aldrig får något annat än bitterhet tillbaka… Ända chansen att en bättring ska ske är att någon av de stridande parterna ställer sig själv frågan.

Vad är viktigare… Mitt ego som inte vill förlora, ta skit, vika sig…

Eller… Frid och lycka - frid inom mig.

Vad är viktigare? Ge mig en enda sak som är viktigare än att ha frid och harmoni inom sig… Man måste inte ge igen. Man kan låta någon tro sig ha rätt i alla lägen… Man helt enkelt göra ett val att inte själv sänka sig till samma låga nivå…

ja bitterhet är farligt. Jag känner en som aldrig förlät sin far för att han skiljde sig från modern och lämnade hemmet när han var barn. Trots att fadern många gånger sökte kontakt var snubben stenhård - jag förlåter honom aldrig sa han. Det har han burit på hela sitt vuxna liv - han tror att han straffar sin far men egentligen straffar han sig själv mest.

En annan historia om en mor och dotter som blev osams om en bagatell. Båda lika tjuriga tvärstopp slutade tala med varandra och tre barn förlorade kontakten med sin mormor. Åren gick. När modern sedan dog innan de hunnit försonas - vem grinade värst på begravningen tror ni? Jo dottern som plötsligt insåg att nu är det för sent…

#16 Jo… Insikten om hur bagatellartat sandkornet, man byggde ett berg av, egentligen var… Det inser man ibland när det är försent…

Anledningen till att jag har hur mycket som helst att säga i detta ämne är för att jag fått jobba väldigt hårt med att hålla sams med mitt syskon. Det har alltid varit så enda sedan barnsben… Tror inte ens vi kommer ihåg hur det började, när och var det spårade ur…

Det enda jag vet säkert är att det var mitt nya sätt att tänka. Mitt nya förhållningssätt, som fick skeppet att sluta kantra…

Jag bemöter henne med kärlek och respekt. Negativiteten låter jag bara glida av - jag kommenterar den inte, ger inget för henne visuellt utslag på känslobarometern…

Med tiden har hon blivit mycket trevligare… Så jag vet att det fungerar - och det ger snabbare resultat än man kunnat tro!

I mitt fall handlar det ju om mina föräldrar och hur de behandlade oss barn under hela vår uppväxt. Det går inte att radera eftersom det finns inom oss syskon allihop och det händer att vi diskuterar det sinsemellan för att ventilera och avlasta.

I övrigt har jag inga förnedrande eller elaka händelser sparade i huvudet, så där finns heller inget att förlåta.

Jag är inte bitter, absolut inte och jag är inte på något sätt en betryckt människa pga av hur jag behandlades av mina föräldrar, men … förlåta dem kan jag aldrig göra.

#18 Du ska förlåta dem - men inte deras handlingar. Det ligger en stor skillnad däremellan…

Många tror att, om jag förlåter dem så ska allt vara som om det aldrig hade hänt. Ett stort streck ska dras över allt…

Det är inte det detta handlar om. Människan bakom en ond handling är inte ond. Det är en människa som var den bästa förälder han/hon för tillfället kunde vara och detta resulterade i ett uselt föräldraskap som du fick lida av…

Förlåt dina föräldrar, inte gärningarna, men människorna bakom dem…

#18

jag hoppas du förstår att det inte var med adress till dig som jag berättade ovanstående.

Jag har själv haft en bra barndom och jag har ingen aning om hur det är att ha det som ni har haft det. jag kan inte ens föreställa mig det.

Historierna var menade att illustrera hur bitterhet och oförsonlighet kan slå tillbaka på en själv. Jag har också personliga erfarenheter av det.  men jag är ödmjuk inför det faktum att vissa saker kan göra för ont för att kunna förlåtas. Vi är ju inte mer än människor och jag vägrar tro att den som inte kan/vill förlåta skulle vara en dålig människa.

En god sak jag slapp under min barndom var Bibeln. Jag har haft fritt fram att skaffa mig egna ideal

#19 Jag förstår vad du menar och vart du vill komma. Möjligen är det hela redan på den nivån, åtminstone delvis eftersom jag inser att de helt enkelt är allvarligt socialt- och känsloskadade själva och inte förmår annat. De skulle aldrig ha haft några barn tillsammans och om jag och mina syskon varit födda nu är jag övertygad om att de inte hade fått behålla barnen.

Jag sade upp kontakten med min far för 15 år sedan och min mor träffar jag bara över jul och kanske vid någon födelsedag. Hon befinner sig känslomässigt och mentalt på en 11-årings nivå och lever totalt avskild från sina egna handlingar.

De är båda människor med enorma sociala brister, utan medkänsla, insikt och förståelse för andra. De ser ner på alla som inte tycker lika som de själva gör och råkar någon dessutom komma från en annan kultur är det i deras ögon inte ens riktiga människor.

Aktiv förlåtelse är svårt att avge i en sådan situation, när allting fortgår. Jag har istället valt att skära av eftersom de annars suger kraften ur mig genom sitt sätt att behandla oss och sin omgivning. Jag behöver koncentrera mina krafter på att överleva, samt att ta hand om min familj. Det finns inte energi att ha mina föräldrar i närheten, vare sig bildligt eller bokstavligt.

#21 Vet inte riktigt om jag förstår vad du lägger för innebörd i "aktiv föråtelse"….

Vad jag menar är inte att åka till dem och säga högt och ljudligt att du förlåter dem…

Det är inom dig själv, i ditt hjärta som du ska förlåta dem. Men bara som människor, inte deras handlingar…

Jag förstår helt och fullt peter.

Jag har också haft djupt störda människor som var sociala katastrofer i min närhet. Både fördomsfulla och fördömande mot andra. Psykopater och mytomaner. Tack och lov inte familj - men jag vet vad det kostar. Man orkar inte med dem.

Jag kan möjligen tänka att det inte är deras fel att de är som de är - men vad det än beror på, så får de hålla på nån annanstans, där inte jag är med

#21 Man får kanske också se de som de inte har din intelligens och det är ju inget de valt själv. Om din mamma är på en 11 årings nivå får du ju se henne utifrån det. Kanske svårt när man är barn att förstå. Kanske de inte blev behandlade bra som barn och gör som deras föräldrar.

Gud va trist jag låter

Jag menar inte heller att jag skulle knacka på dörren hos dem och säga "jag förlåter dig för vad du gjorde mot mig". Det skulle för övrigt inte funka eftersom de inte anser sig ha gjort något av det jag och mina syskon upplevt.

Vad jag menar är att jag kan förlåta så långt att jag begriper att de inte har i sig vad som krävs i form av social kompetens och intelligens. Insikten hos mig om detta får duga som förlåtelse.

Jag kan tillägga att de inte är ointelligenta, inte alls, men de har luckor. Dock tror jag att de båda är fullt medvetna om sina handlingar eftersom de alltid går i taket om man skulle nämna något, alternativt säga som min far "det rådde andra tider då".

Min mamma är på en 11-årings nivå känslomässigt och mentalt, dvs hon kan exempelvis utnyttja oss fullständigt hänsynslöst, men med beräkning.

Jag tror att jag har förlåtit mina föräldrar nu efter den barndom jag var tvungen att befinna mig i. Jag säger tror efterssom jag inte är riktigt säker ännu….

Men jag tror att mina föräldrar nog gjorde sitt bästa efter sina förutsättningar just då….vill tro så iallafall.

Jag tror inte min pappa gick in stenhårt för att förstöra min barndom, utan han var ett sargat barn även han som växte upp och fick barn  som han egentligen inte orkade med pga sitt eget mående, osv.

Jag trodde aldrig jag skulle komma så pass långt i mitt förlåtande att jag skulle kunna skriva dessa ord, men det gjorde jag nu tydligen! 

.

#26

Försoning Mammi. Det är ett av de vackraste orden i det svenska språket.

jag väljer hellre det ordet än "förlåtelse" faktiskt.

#11. Det kan nog bero på vad man gått igenom. Allting kan man inte bearbeta på en kafferast, utan det tar tid. Det ulitmata skulle väl, för alla, vara om allting vore enkelt och att man snabbt kastade eländet över axeln, men så tror jag inte många fungerar. En del bearbetar aldrig en händelse, oavsett vad det är och går omkring i en bitter känsla av att vara offer resten av livet.

Vissa saker jag bearbetat har gått lätt andra har tagit tid. Det beror alldeles på vad det gäller.

Ser här ett ord som man kan sätta in i sammanhanget och det kommer från #27. Försoning, ett mycket bra ord. Man må försonas med det som hänt och lägga bitterheten åt sidan och gå vidare som en starkare människa och inte ett offer.

Man kan också se det så här

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet

bara för att jag är i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid

hos en ensam.

Sinnesrobönen i sin helhet.

#28

ja det här med att vara ett offer är något som man väljer tror jag. Trisha på ÖN sa många bra saker om det. Om den där gosiga offerkoftan som man gärna gonar in sig i - men som blir rätt stickig efter ett tag. Man ska inte "gifta" sig med den…

Sinnesrobönen är fin - fast jag förstår inte de sista raderna - varje ny tanke startar alltid hos en ensam… är det verkligen så?

vem har egentligen skrivit dessa djupa sanningar?

Försoning är fint, men det kräver en tvåvägskommunikation. Förlåtelse går en väg.

#29. Det är ju egentligen en kristen bön och har skrivits av en amerikansk teolog som heter Reinhold Niebuhr 1926.

#30. Där håller jag inte med riktigt. Man kan också försonas med sig själv och sin egen situation och lära sig leva med vetskapen om det som skett och som man inte kan förändra.

Jag kan förlåta. Men jag pratar inte mer med vederbörande.

Det är historia.

chik har talat!

huvet på spiken - fler ord än så behövs inte

Vissa saker som hänt mig går inte att förlåta. Går icke!

Jag har ändå kunat lämna det bakom mig men förlåta….aldrig!

Så finns det människor som "beter" sig allt som oftast och har fått pippi på att det är bara att slänga ur sig det där ordet förlåt och sedan fortsätta att "bete" sig igen….

Sånt är inte värt ett dugg. Det är bara ett ord utan innebörd och känsla för dem och sånt lyssnar jag inte ens på. Det ska komma från hjärtat det där ordet, förlåt.

Nej

svarar jag,å det är väl mänskligt.. :- /

Naturligtvis förlåter jag vissa ord o handlingar,det beror på hur o varför de sägs o görs ..

de andra…

Jag försöker släppa bägge bakom mig,jag vill inte dras ned i någon "svart ilska",då skadar ju någon annans ..dumhet mig länge..

de jag inte (kan) förlåta,håller jag en distans till,släpper inte närmre än "dryg" armlängd .. inte så mycket (?) agg,bara vaksamhet..

penke

Jag kan tåla mycket från människor och förlåta mycket men går de över en viss gräns så är de luft för mig sedan.

Dock har jag inga bekymmer med att släppa det som hänt och gå vidare, bara jag slipper ha med vederbörande att göra någonsin igen…

Jag menar, varför ödsla kraft och energi på folk som gör en illa?

#31 För mig är det ett annat slags försoning än den som kommer efter en kontrovers mellan två personer.

#37. Jo, det är väl så. Man ser olika på ord helt enkelt. Jag känner det som om jag försonas med mig själv och själva händelsen, även om jag inte försonas med den som gjort mig illa.

I Tove Janssons självbiografi talar hon om hur hennes far och hans vänner aldrig förlät varann. Vänner emellan glömde de hellre bort varandras dumheter. Jag tror det var för att det finns något nedlåtande i att förlåta?

Det där har jag anammat. Mina vänner, jag förlåter dem inte, utan beter de sej dumt glömmer jag bort deras dumheter.

De människor jag förlåter, det är de som gjort mej så illa så jag vore dum om jag inte kom ihåg vad de går för. (Fool me twice…)

Det är olika vilken betydelse man lägger i olika ord och begrepp.

För mig handlar försoning om att acceptera händelser och skeenden och att förlåta handlar om människor.

Även om människor som regel ligge bakom händelser…

jag tror att man kan försonas med någon som inte lever längre, så i min bok är det inte nödvändigt med tvåvägskommunikation. fast å andra sidan så tror jag ju på att man kan kommunicera med dem på andra sidan…

jag tror att jag trasslade in mig nu… har nån lust att trassla ut mig?

Allt man mår dåligt av lär en saker också,

och utan sina må dåligt grejor hade man inte varit den man är,

och det vill man ju.

Människor kan vara kloka på vissa saker men väldigt handikappade när det gäller andra.

#41 Det är lite så jag menar med inlägget #10

# 42 Kanske inte du varit den snälla pappa du ser ut att vara om du inte upplevt det du gjort. Du har vänt det negativa till positivt

Kände en gång en människa när jag var ung, som hade en väldigt elak pappa som den hatade väldigt mycket, men som jag sedan hört blev lika elak själv. Och det gör så ont i mig när människor inte lär sig någonting, det var en människa som jag tyckte väldigt mycket om och skulle aldrig tro, att den skulle kunna blev så.

Ja det är ju det vanliga - att köra på i samma spår utan att reflektera över hur man själv upplevde eländet som barn.Min pappa är typexempel på detta. Han fick mycket stryk när han var barn och han kan utan vidare yttra sånt som -"jag fick stryk när jag var barn och jag har inte tagit skada". Jaså inte det, tänker man i sitt stilla sinne.

Jag förstår inte detta. För mig finns allt hemskt i mycket tydligt minne och jag skulle aldrig kunna utsätta någon annan varelse för det jag fick utstå.

tycker om ordet "försoning" Förlåtelse låter mer sakralt…

Min dotters far har missbruksproblem - han ställde till en hel del negativt i mitt liv under flera år… Det var en sådan befrielse att kunna försonas i mitt hjärta ang. allt som varit…

You can't change back - därför fungerar inte bitterhet - den äter bara upp dig och förpestar dina tankar..

Let sleeping dogs lie…

När jag tänker på bitterhet så är det först och främst min mamma och min syster jag tänker på. De är nog bittra över sin egen brist på initiativ. Min mamma har ju levt i terror från min farmor aslänge och pappa har bara jamsat med. Så egentligen tror jag att hon är bitter övr att hon inte visat sig själv större kärlek och lämnat honom. '

Sen finns ju förstås svärmor som tycker sååååå synd om sig själv så det är inte klokt… vi har ju ingen fungerande relation till dem pga deras självupptagenhet. Så det är ju så synd om henne som alltid gjort rätt (det har hon sagt rakt ut, hon har aldrig gjort fel i hela sitt liv) och blir behandlad så här! Där snackar vi offekoftan omsorgsfullt lindad runt kroppen varv efter varv

#44 Det där tycker jag är märklig klassiker att de "inte tagit skada"… trots att de är så otroligt känslomässigt skadade. Det är verkligen tragiskt att människor reflekterar så lite över sina egna liv.

#45 Det svåra är ju att hantera dem i nutid tycker jag. Jag har en exman som inte alls har sådana problem men som lyckas ställa till det så jag blir helt utmattade hela tiden ändå. Och i och med att vi har två bran ihop och delad vårdnad så går det liksom inte att bara klippa suck!

Jag förlåter, oftast väldigt lätt. Men då är det viktigt att förlåta med hjärta och själ och inte bara tänka att man förlåter men sedan låta tankar kring personen och det som hänt fortsätta fara runt i huvudet på en. Förlät mannen som förändrade mitt liv på ett inte så positivt sätt för 11 år sedan, den dagen jag förlät honom kunde också min egna läkning få lov att börja och jag kunde på ett annat sätt släppa det som hänt. Personligen ger min förmåga att förlåta mitt hjärta mer rymd, kärlek och frihet.

#47 Att fösöka få till en försoning när det är inom familjen tror jag är vanligt, man kämpar på rätt bra innan man ger upp…

Men att försonas med en utomståënde som gjort en så illa… Det är stort Mads… Imponerande!

# 48 Det var nödvändigt för att jag skulle finna inre frid igen, jag kunde inte längre leva i skräck och inte heller mådde jag bra av att bära omkring på ilska och hat inombords. Eller kanske inte hat, jag tror aldrig jag hatat någon, men ni kanske förstår vad jag menar. Jag menade inte att imponera, kanske mer berätta att man faktiskt kan och kan må så mycket bättre då..Kram på er

#49 Jo… jag förstår…