jag har upptäckt att jag nästan bara är på dåligt humör när jag inte orkar med. Och är jag ensam går jag runt och svär och grymtar och surar… när mannen kommer hem har det oftast gått över, om inte talar jag om för honom att jag är ilsk… om inte, så upptäcker han det snart och frågar och då säger jag att jag är det.

Jag kliver upp varje morgon  och säger till mej själv "Jag lever och det är härligt att leva, kanske händer det något spännande idag"

Det är ju jag själv som bestämmer om jag ska vara glad eller sur, det är svårt att få mig att bli arg, men skulle jag mot förmodan bli det  så drar  jag ett djupt andetag och tänker. Varför ska jag förpesta min dag med dåliga vibbar, tjänar jag något på det.  Nääää

Jag är sällan på dåligt humör, men om det händer är min omgivning illa ute. Det är oftast deras fel

Annars drar jag mig helst undan till ensamheten tills det värsta dragit förbi.

Dåligt humör har jag inte så ofta. Men blir jag ilsk städar jag som en furie. Fast vi plockar fram lika fort igen.

Brukar sällan vara på dåligt humör, tjänar inget till. Inte ens när jag slutade snusa för 1,5 månad sedan märktes något dåligt humör, enligt sambon. 

Jag är nog sällsynt tålmodig. Önskar ibland att man kunde bli förbannad om man vart på dåligt humör. Men inte ens det. Lessen kan jag bli, då blir det promenader.

Är jag den enda som är lite kantig av mig här?!

Är det mycket omkring mig tappar jag orken och därmed humöret. Inget jag mår bättre av precis, och jag försöker planera och delegera så att det inte ska bli så. Men i perioder blir det jag som drar större delen av lasset med allt som ska göras hemma, barn och läxor mm och jag kan inte säga att jag är varken tålmodig eller mysig då. Inget blir bättre av det, men jag vet itne hur jag ska göra istället heller. Jag ÄR ju irriterad och sur… Jag blir bara mer förbannad om jag ska tvingas var "glad" då…

får jag bara en stund för mig själv att andas in och ut i lugn och ro. Vi pratar några minuter, en kvart kanske så möter man en annan person. Problemet är att barnen inte verkar förstå (än mindra hunden) att jag kan behöva de här minutrarna utan någon.
Jag behöver "ladda batterierna" ifred helt enkelt.

#7 Jag har varit sådan förut… innan jag lärde mig att se MINA mönster. Hur jag blev sur när jag blev för trött men förväntade mig att familjen bara skulle förstå det utan att jag förklarade att jag var trött och behövde vara ifred en stund. Sedan jag lärde mig att kommunicera kring även detta blev allt mycket mycket bättre.

#2 "Jag lever och det är härligt att leva, kanske händer det något spännande idag"

Härligt, det händer dej säkert fler spännande saker också med den inställningen! ^^

Jag kör musikterapi mot dåligt humör. Pluggar igen öronen med något jag älskar tills jag mår fint igen.

Det är ju främst barnen som inte förstår, maken är ovanligt klarseende (han kan märka det innan jag själv tänker på det/lider av det). Pojkarna är 6 och 9 år, så man kanske kan förklara deras brist på förstånd med hjälp av åldern. Vi har prövat att när det varit som snårigast tagit en gemensam vilostund när de kommit hem från skolan/förskolan. Det fungerade sisådär - jag kunde inte riktigt slappan av och de är ju lite busiga… Fast bättre än ingen vila alls förstås. När maken är hemma tar ju han helt enkelt över hela fadreullan när jag behöver en "time out".
Den senaste tiden har det varit så mycket oro och knäppigheter rörande hälsa både hos mig och till mig närstående, det tar också ut sin rätt på mitt humör. Känner mig lite som en oborstad gråsten härinne på iFokus där de flesta verkar som soliga änglar. Jag hoppas bara det smittar av sig!

#10 Du…. Jag är då ingen solig ängel men jag jobbar på det.

Det är tur att det bara är hunden och katten som behöver träffa mig den första stunden när jag vaknat på morronen!!

På jobbet så vet dom sedan många år att får jag bara ha min stund med kaffekoppen för mig själv, instängd på mitt kontor så är jag en glad (nåja) människa resten av dagen 

Jo solig är jag nog(barnen undrar hur jag kan vakna med så bra humör varje dag) men är absolut ingen ängel!

..det brukar gå över av sig självt,ganska snart.antingen händer det något glädjande,eller upptäcker/kommer jag på något trevligt..eller att jag helt enkelt glömmer av att vara grinig..

jag har inga bra tips,Livet är för fantastiskt för att det ska kunna gå o klamra sig fast vid "dåligt humör"..

hmm,eller..? man kan ju komma på/fatta hur mångsidig man är,att man klara av att vara grinig o på dåligt humör,så man blir stolt o glad pga..tackvare det *skratt*

njaa,det sista är halft allvarligt menat,att acceptera att man är lite off ibland,kunna säga till,"ha lite tålamod med mig en stund"…. bottna,och kravla mig upp på ..studdsen.

penke

Kan jag,så går jag ut i skogen… och lufsar av mig,städmani är också bra just då.. för det har jag inte annars… Jag brukar växla ganska snabbt till gott humör och är detta för det mesta ..Tack och lov… Astrid

Du bor ju ensam penke, men om en i familjen är på dåligt humör så brukar det smitta av sej på de andra familjemedlemmarna.

Tänk dej att sonen kommer hem arg från skolan och slänger väskan och jackan på hallgolvet, genast är mamman där och skäller om att plocka upp sakerna , pappan kommer och undrar vad som står på …o.s.v..

#15

jo,nu.

jag känner väl igen det,men genom bla. mig själv har jag lärt,tålamod en stund,det brukar andra behöva oxå. Dåligt humör är inget ..farligt,"bottna" o värk ut.

antagligen behöver vi det för nå´n balans(?)

men,som i ditt exempel, ibland har (även !!) jag varit lite ouppmärksam på andras,eller trög på de tecken som tex. en dängd väska betyder(ibland),ett kort "tålamod en stund" brukar vara bra,så kan man prata,sedan!

tålamod är mitt trolleri-tips,bottna o värk ut.

(underförstått,det måste inte alltid akut-botas)

penke

Jag STÄDAR…För humuret kan ju bli dåligt på mig utan att jag vet varför. O då STÄDAR jag o då rinner det av..

Gäller att komma på sin grej…

#10 Jag tänker att du först och främst ska prata med barnen! Barn är mycket mer förstående och hänsynsfulla än vi tillskriver dem, men det kräver att de får insyn i hur vi mår och att vi konkret ber dem att t.e.x gå ut, titta på en film eller något så att vi kan gå undan och lägga oss eller så en stund. Mina har i alla fall grejat det kanonbra om jag verkligen sagt till dem hur jag mår.

Men ofta tror jag att vi mammor bara biter ihop och blir just sura istället för att vara öppna med att vi inte mår bra. Jag har t.ex. bitit ihop så att jag spräckt båda mina framtänder… Så prata ärligt och öppet med barnen så ska du se att de vill hjälpa till de med!

#17 hehehe, städning har exakt motsatt effekt på mig

Ja.Goda råd är dyra…men inte blir allt bättre för att man gapar och skriker på varann,jag tror på en jogging runda i skogen,eller om man har råd ,köp sig något nytt som man  kanske önskat,men inte haft råd till förut. det gjorde jag när jag var ung och vacker,,men inte nu,för nu är jag så j…v…a förståndig och gråhårig…kanske frissan  nästa gång,det dåliga humöret dyker upp,alltid gör det någon glad.. … eller ?  

Eller varför inte lägga pengarna som kan spenderas på en god bit mat,eller bjuda hem den som kanske bidragit till det  dåliga humör…nja det sista kanske var lite förhastat… eller ?

 Jag menade naturligtvis prata ut med den skyldige och ge sig till att lyssna… Usch.. så jobbigt.men livet är ju jobbigt emellanåt ,eller hur?

   Jag ska klä på mig något snyggt i morgon så gör jag ju omgivningen glad iallafall säges det ?   Undrar om det är någon som ser det..bara? / Astrid

Det är väl helt ok att man blir riktigt förbaskad emellanåt. Det blir i alla fall jag. Däremot är jag sällan långsint. Humöret flammar upp och sen är det över. Blir jag arg så blir jag det och visar det. Tycker det är lika ok att bli arg som att vara glad.

Det enda man bör tänka på när man blir riktigt arg är att man inte häver ur sig vad som helst. Det är ingen ursäkt att skylla på humöret om man tar heder och ära av folk. Lite självdisciplin lär man ha.