Jag har erkänt för mig själv att jag är tokig, det hjälper.

Mina arbetskamrater vet också sedan tidigare att jag är helt…

Så jag har inga större problem, jag är bara mig själv.

Hihi, vi verkar vara från samma familj!

Någon gång då och då talar jag med kunder som är "vansinniga"! Skäller så spottet ryker. (Tur det är/tel) Jag har lärt mig att lyssna till vad de egentligen säger, och det låter i regel så löjligt att det inte går att bli arg och vansinnig tillbaka.

Jag kan ibland bli riktigt för_ _ _ _ ad när folk ljuger för mig, för mig bakom ljuset mm. Men jag blir inte så arg att jag tappar kontrollen. Däremot så kan det vara nyttigt att ha ur sig ilska o.dyl. ibland. Då kan man gå ut i skogen och sparka på stubbar och grästuvor. På en liten stund är ilskan borta och man kan känna hur lugnet infinner sig igen.   

Hm, jag kanske är knäpp men jag vet inte om jag riktigt fattar frågan? Menar du tappa humöret totalt? För en mental kollaps är ju som att bli väldigt sjuk… djup förtvivlan är oxå ett allvarligt tillstånd…

Jag är nog inte rädd för det… jag är alltid mera rädd för hur jag ska klara att stå upp för mig själv och inte låta mig tryckas ner.

Ja… jag får väl sälla mig till gruppen erkända tokar…

Men det bästa sättet att hantera rädsla, ångest och liknande känslor är medveten närvaro… Alla borde träna på detta…

Rädslan grundar sig alltid på det som rör sig i vårt huvud - inte det som är här och nu… Antingen oroar vi oss för vad som komma skall eller går och ältar något som redan gjorts och inte kan göras ogjort…

Genom att lära sig leva i nuet - här och nu - eliminerar vi de flesta orosmoln…

Bra böcker som jag älskar i detta ämne, med bra konkreta övningar är Åsa Nilsonne "Medveten närvaro" och pendangen av Anna Kåver "Att leva ett liv, inte vinna ett krig".

som jag ser det finns flera olika sorters rädslor.

En av dem som jag har mest av är det som egentligen kallas fobier.

Flygrädsla, höjdrädsla, obehag i folksamlingar osv

Det kontrollerar jag genom att försöka tänkapå att det är just fobier det handlar om och intalar mig att jag är larvig. Men jag lovar att jag är alltid helt övertygad om att vi ska störta dö när jag sitter på flyget - särskilt vid lift off.

Sedan finns den ständigt närvarande oron att något allvarligt ska drabba nära och kära. Det är sånt man försöker att tränga bort, men den kommer alltid tillbaka.

Det är sällan en befogad rädsla, men man behöver bara se sig om i världen så inser man att allt kan vara förändrat på ett ögonblick. men tyvärr så kan man inte förhindra sånt genom att oroa sig i förväg.

Jag blir aldrig arg, jag kan bli ledsen förtvivlad men inte arg är väl kanske för svensk. Verkar lite mysigt att kunna bli så där arg men jag tycker oftast att människor är pinsamma, töntiga när dom blir det.

ja det här med arg är ju en annan sak - jag inbillar mig att många visar sin rädsla genom ilska och aggretion

Det ända jag är rädd för är spindlar.

Försöker undvika dem otäcka krypen

Min rädsla för både det ena och det andra hanterar jag bättre efter jag gått kurs hos Gitte på PU ! Att bli mer medveten varför känslor som rädsla uppstår, jag tränar varje dag på att välja mina tankar.Dessutom har jag haft stor hjälp av Eckhart Tolles bok " vägen till andligt uppvaknande " Det var en övning i den boken som hjälpte mig att hitta min inre frid.Kanske får jag bannor av dig nu Margareta att jag gått för djupt in på rädslor men det är svårt att stoppa skrivandet när jag kommer i gång

Ormar är jag fortfarande rädd för, usch!!

#10 Åh - Jag har precis köpt den boken! Nu blir det extra spännande att läsa!!!

#11 Den boken är bland de bästa böcker jag läst! Hoppas du får stor behållning av den !

En sak som jag har så är det lite hett humör. Det har blivit bättre med åldern. Min mamma sa att det ukrainska blod som svallade.

Mina rädslor har jag lärt mig att acceptera och tala om. Det blir lättare att leva, upplever jag.

Det enda som jag verkligen har problem med är höjder och kliva ut på en stege när jag är på ett tak eller dylikt. Det har hänt några komiska episoder med mig och höjder.

#10

men kära nån varför skulle jag ge bannor om någon går på djupet????

gå på hur djupt du vill Indiania - och alla andra också - så länge vi håller oss till ämnet för tråden. Det är jättespännande att läsa 

#12 Det känns gott att höra, du förstår det är lätt att halka över ibland!

Jag kanske formulerat mig dumt..jag menar alla slags rädslor. Naturligtvis är det ovanligt att en vanlig sund människa flippar ur.

Sedan hur man skulle göra om man ser  en mördare eller en drogad person i ögonen som vill en väldigt illa, då kan man tappa kontrollen. jag har varit nära men, kunnat styra mina känslor och hålla mej kall. Tur är det för annars har jag säkerligen inte levt idag.

pyspunka..

jag tror  jag kan o släpper ut lite,då o då,.inte av ..taktik,det bara blir så,istället för att få stora spelet vartannat år…

..andra rädslor,som tex höjdskräck,försöker jag konfrontera,just det genom fallskärmshoppning,jag köpte en hel kurs,så jag inte kunde..hoppa av :- )

djup andning o På´at,i helskotta det funkade,jag hade ångest så jag nästan kräktes,tills jag .trillade av planet,då när jag ..vågat språnget,blev jag lugn o njöt av frifall o att glida under skärm *ler*

min höjdrädsla har jag kvar,men ..principen funkar på andra ..rädslor oxå,,bara jag vågar språnget,utan återvändo,då släpper rädslan ..

penke

Är inte så rädd av mej. Har gått igenom så mycket så det finns inte så mycket som skrämmer mer.

Blir nog snarare lessen och försöker sätta mej in i saken, blir nästan nyfiken ibland på att se hur allt löser sej.

Höjdrädd är jag, bara jag klättrat några steg på stegen så börjar knäna skallra.

Jag har panikångest med jämna mellanrum och det har jag med tiden lärt mig genomlida utan att rusa iväg och försöka komma undan. Det är svårt men jag försöker intala mig själv att det kommer att gå över, jag är snart lugn igen, det är bara en känsla jag har just nu, osv.

Jag är inte lättskrämt person. Men, jag har en obotlig rädsla. Getingar har lärt mig på varje sommar att springa maraton.

Jag har nog ingen regelrätt fobi för något, det är ju lite svårare att bemästra.
Höjder kan jag tycka är obehagligt, särskilt branta stup utan räcken, men det är väl kanske lite överlevnadsinstinkt också… Var på en vandring på Madeira, längs en av alla levador (kanaler längs bergssidan) och där stupade det mycket brant sisådär 40-50 m bara ett par dm från den smala stigen där jag gick, ibland var delar av stigen delvis borta, så man fick kliva lite extra. När man fick möte fick en gå upp och balansera på kanten av levadan (jag gjorde det så gärna, det var ju bort från kanten till stupet). Till slut klarade jag inte av att bemästra skräcken längre. Jag bara grät och tänkte bo kvar på den ynka kvadratmeter som kändes säker. Min man försökte tålmodigt förklara att jag var tvungen att röra mig åt något håll. Till slut fick jag honom att gå vidare själv, för att komma tillbaka lite senare när jag lugnat ner mig ifred. Jag behövde det. Då gick vi tillbaka. Ibland kan jag tycka det var synd att jag inte gick åt andra hållet, men just då gick det bara inte!

Getingar har jag haft problem med, men kan numera hålla mig still i alla fall och har på så vis ju minskat risken att bli stungen. Det är ju DET jag är rädd för egentligen, inte själva insekten.
Värsta gången var när jag spelade trumpet (inför publik) utomhus och en geting satte sig på fingrarna! Ohooooo, klarade inte av att ta en ton till förrän den randige gästen flugit iväg. *ryyys*

Rädslor är till för att övervinna, så nästa gång höjder är på dagsschemat ska jag utmana mig sjäv igen.

Jag tjatar om… Oavsett vilken "rädsla/fobi" det handlar om så fungerar medveten närvaro. För skräcken grundar sig inte i nuet. Den är ett mentalt spöke baserat på vad vi befarar ska hända eller på det som hänt i det förflutna.

Genom att fokusera på att vara här och nu kan man överstiga berg! Jag lovar!

Bra talat #23. Det tror jag verkligen på. Problemet är väl att hålla sig kvar i nuet där jag faktiskt inte ramlar när jag går bredvid ett stup. Ska försöka hålla mig medvetet närvarande nästa gång jag blir rädd för något, vad det än är. Man kanske faktiskt borde vara mer i nuet hela tiden egentligen. Hm, tack för dagens tanke!

#24 Fokusera på rädslan, känslan den ger dig. Hur hjärtat klappar osv. Bedöm inte känslan som bra eller dålig. Bara konstatera att den finns där sammtidigt som du fokuserar på andningen. Då är du medveten i din närvaro i detta nuet… Och då får inte tankarna spelrum att hitta på vad som "kan hända"…

Bara som ett tips…

Jag försöker prata med min rädsla. Jag har varit så där löjligt rädd för spindlar innan, men jag bestämde mig för att sluta med det. De är ju pyttesmå och det är ganska märkligt att vara rädd för dem. Så jag tog det i etapper med att först bara stå kvar (säga till sig själv att titta vad liten den är, den vill mig inget illa… den springer fort bort för den är rädd osv)… sen närma mig, sen bära ut dem i en burk med lock, sedan på ett papper och nu bryr jag mig inte jättemycket även om jag inte tycker att de är fina utan fortfarande ganska obehagliga att titta på.

#26 Genom att prata med rädslan intellektualiserar du den… Du matar intellektet… För att bli kvitt en rädsla ska du inte mata intellektet, du ska frånta det dess näring!

Om du försöker vara närvarande i nuet får inte intellektet någon mat och dör därför…

#27

nu vet inte jag om jag kanske missförstår dig evreka. Men för mig som är flygrädd så är det bara intellektet som får mig att alls gå in i ett flygplan. jag vet ju intellektuellt - att flyga är det säkraste transportsätt som finns. Sedan att jag är övertygad om att vi ska störta så fort vi lyfter, har inte mycket med intellekt att göra….

#28 Jo jag vet att allt detta låter totalt jättekonstigt för den som inte kommit in i det… Detta är ett praktiserande man inte logiskt kan förstå - det måste utövas och man måste uppleva det…

Som bipolär med tonvikt mot depression har ångesten tidigare totalt ätit upp mig… Rädd för att leva rädd för att dö, rädd för - skräckslagen inför allt… Medveten närvaro har jag läst, tränat och praktiserat i år… Det fungerar!

Jag kan inte kortfattat förklara det som inte går att förstå med enbart intellektet…

Men grundstenen är, rädlsa, skräck, ångest och fobi - bor bara i ditt intellekt. Dvs tankar om vad som ska ske eller om det som skett. Genom att strypa intellektet - inte logiskt resonera sig till - jag törs flyga osv. Utan genom att vara här och nu i nuet så ger man inte rädslan någon näring. Den kan inte leva i nuet, för det är inte i nuet du är rädd - det är i ditt intellekt du är rädd för OM planet ska krascha… Du är inte i nuet när du tänker dessa tankar.

Medveten närvaro är inte svårt… Det finns mängder av bra böcker i detta ämne. Man förstår det inte bara för att man läser det. Man förstår det först när man tränat och får sin första aha-upplevelse om att yippie! Det funkar!

Ja det här med bipolär är inte något jag kan säga att jag förstår något av. Det vet bara den som har egna erfarenheter av det.

Men det är värdefullt att veta att det finns andra sätt än piller som kan hjälpa även när det riktigt illa.

oavsett vart rädslan och ångesten sitter i oss, så är det kanske så att vi använder oss av lite olika vägar för att finna lindring.

Medveten närvaro har nog hjäpt mig också tror jag. Att verkligen vältra runt och känna in ångesten i stället för att kämpa emot…

jag har haft några episoder av panikångest när jag var yngre, som jag lyckades bli fri från genom att inse att det var just det det var. Ångest = omotiverad rädsla för något som inte är farligt.

Ja det här är verkligen något man kan skriva många böcker om…

Men genom att prata med mitt intellekt har jag ju nästan fått bort mina rädslor så helt galet blir det nog inte i min värld. Medveten närvaro är ju att just i rädslan säga till sig själv att vara lugn… det är ju som att vara i stunden och inte låta rädslan övermanna mig.

#31 Kanske för att du i ditt "pratande" blivit närvarande i nuet och din känsla på en och samma gång… Prova att inte prata nästa gång. Bara känn på känslan utan att värdera den. Bara känn på den och erkänn dess existens… Då kommer du att komma ännu längre..

Rädd Panik har jag för ormar. O det är något som jag inte kan kontrolera.Ligger det en orm där jag skall gå, så vänder jag.

Det hadde kommit in en orm i panrummet.O jag stod bara o skrek rätt ut, Trodde jag skulle dö. Så fick sambon komma o rädda mig…

Men om det händer något akut så blir jag helt kall o tänker klart hur jag skall lösa problemet på rätt sätt, förvissa tillfällen kan man inte göra ett fel, för då kan döden bli följden,

Arg!!Det är något som jag blir när det ringer telefonförsäljare som inte förstår när jag säger att jag inte är intreserad.Jag blir helt rabiat på dom.

Frusterad blir jag på personer som inte kan hålla sig till saningen…

#32 tack för tipset. Nu har jag ju inga sådana rädslor längre vad jag kan komma på så jag har inte så stort behov längre. Jag är en lugn människa men blir jag plötsligt skrämd av någon anledning ska jag testa!

 Jag glömde säga. Att jag trodde inte att jag skulle kunna skrika.Men det kan jag…