Min äldsta dotter har aldrig varit någon som skriker och gormar, är arg eller synbard upprörd särskilt ofta. Trots att hon är tonåring. Det har så klart ganska många sköna fördelar, men baksidan av det är att när saker kommer ut så kommer det ut väldigt mycket och väldigt känslosamt.

Igår t ex var hon väldigt arg och ledsen på mig om saker jag sagt antingen direkt till henne, eller till andra när hon varit med, om min andra dotter eller hennes mamma.

Hon tyckte det var väldigt fult att göra det bakom deras rygg, och hon hade tagit väldigt illa vid sig för deras skull, typ. Hon är fin och omtänksam på det sättet.

Men flera av sakerna har jag även pratat om med både hennes syster och mamma, vissa är inte ens värderande, utan bara en beskrivning av hur vi skiljer oss åt, utan att det ena eller andra är bättre eller sämre, men skillnaden kan göra det svårare i vår relation.

Hennes syster sa dessutom att det visste hon redan, att det är så vi skämtar och att hon inte tagit det minst illa vid sig. Och en av dom andra grejerna har jag pratat med mamman och lillasystern om, när dom är med, till och med i besök hos psykologer.

Detta visste inte storasystern om.

Men jag tycker detta är intressant och något jag tycker mig se i samhället i stort. Det är så ofta som någon blir kränkt å andras vägnar. Någon slags instinkt att behöva skydda någon, som inte själv anser sig vare sig kränkt eller behov av skydd i den beskrivna situationen.

Att personen som berörs är mindre upprörd och ledsen, än någon som anser sig behöva skydda en annan, och som följd drar helt felaktiga slutsatser om andras uppsåt eller värderingar.

Jag tror vi får ett tystare samhälle med färre ärliga samtal, om man hela tiden riskerar antas ha illvilja, trots att den som verkligen berörs, inte blir illa berörd av samhället, men den som passivt lyssnar från sidan, blir det.