Minns inte så mycket, gick högstadiet då
Vet att en i paralellklassen skulle varit kvar i Thailand när det hände men åkte hem några dagar tidigare pga hästarna. Vilket ju var enorm tur för dem

26 december är datumet som tsunamin drog in

Var i New York då på semester med min dåvarande pojkvän. Ingen av oss förstod vidden av det som hänt förrän vi kom hem och började följa nyheterna mer.

Känner flera drabbade…

Min sons två bästa vänner var i väg på en långresa till Asien.
Vi var på väg med sonen till Ikea på annandagen och ena kompisens mamma som också var vår närmsta granne ringde. Hon hade hör att det varit en jordbävning någonstans i Asien och undrade om M hade hört av sig,

Vi tyckte hon var lite nojig men allt medan dagen gick och vi började förstå att det var en stor katastrof så började det sakta gå in.
Och från M var det tyst. Även den andra kompisen var onåbar.

Nu följde några fruktansvärda dagar. Jag och M:s mamma hade kontakt hela tiden. Det värsta var att ingen visste exakt var de befann sig när det hände.

Efter 10 långa dagar kom ett samtal från Indien där en kvinna sa "M is alive" Ingen mer information.
Det visade sig att de var fast på en liten ö i ögruppen Andamanerna. Vissa av öarna försvann helt.
Kvinnan från fastlandet hade fått listor att ringa till överlevandes anhöriga innan alla var omhändertagna.

Båda kompisarna hade överlevt men det tog ett bra tag innan de repade sig helt.

De flesta hade nog ingen aning om vad en tsunami var.
Min bästa kompis och jag firade som vanligt jul uppe i stugan på Orust när hennes mamma ringde och var så orolig över min kompis syster som var "i Thailand nånstans där det tydligen varit en någon slags storm eller nåt".
Informationen var ju fruktansvärt dålig men systern hade varit på semester nära Khao Lak. Just den byn de var i klarade sig relativt bra men det var naturligtvis totalt kaos med att ta sig hem.
Flygbolagen lastade i princip in fulla plan med folk som "skulle åt samma håll" (i det här fallet Europa) så systern hamnade i Tyskland som första evakueringsåtgärd.

Jag jobbade med en som miste barn i den där händelsen. Han tålde inte höra brusande vatten. Han bad mig stänga av labbet (som lät som en vårflod) tills han var klar med det han jobbade med. Tragiskt.

Jag hade en arbetskamrat som var iväg för att fira sin 50-årsdag. Det var första semestern utan barnen.
Hon och hennes man kom aldrig hem.

Det värsta för mig var att hon är nog den enda arbetskamrat jag haft genom livet som jag inte kommit överens med.
Vi tyckte verkligen inte om varandra.

Det gjorde mina känslor värre. Var det verkligen så farligt?

OJ. Är det verklugen 20 år sedan ?Det är ju helt otroligt

#8 på annandagen 😥

Det är extra tragiskt att så många bokstavligen inte kom hem. Att det bara blir…tomt. Hur lång tid tar det innan man slutar hoppas? Innan man helt släpper tanken på att kanske, kanske ens anhörig eller vän på något mirakulöst sätt har klarat sig men inte kunnat komma i kontakt med "omvärlden"?
Att inte ha en konkret grav även om man har en minnesplats?

Det har funnits varningssystem för tsunamier i Stilla havet sedan 1960-talet, efter världens hittills kraftigaste jordbävning i Chile 1960. Före 2004 fanns det däremot inget sådant i Indiska oceanen. Det har tack och lov införts nu, så konsekvenserna blir troligtvis inte lika svåra om det inträffar igen. Konstigt dock att det skulle ta 40 år innan det infördes.

https://www.dn.se/varlden/expert-i-dag-hade-fler-overlevt-tsunamin/

Det var en fruktansvärd katastrof Två av våra vänner åkte ner direkt och jobbade med att hjälpa till där nere

Idag är dagen som drabbade så många.

https://www.tv4play.se/video/d2712ada791f4a5c9a2b/tsunamin-katastrofen-som-skakade-sverige