Allt var inte rosenrött, men överlag hade jag en väldigt fin barndom och jag har mestadels positiva minnen från den.

Ja det tycker jag
Vår mamma har dock haft problem med sin kropp i många år, så nästan alltid pappa som fick åka iväg på grejer.

Men, de har alltid uppmuntrat oss till att testa på olika saker, kört oss (dåligt med bussar), vi har alltid haft det vi behöver och mycket kärlek. Utflykter på sommaren osv :) Haft mina morföräldrar och farmor alltid nära också bland annat.

Nej. Barndomen och tonåren var väldigt trasiga, hemska år som har satt djupa ärr både på in- och utsidan.

Jag blev väldigt vild och upprorisk vid 15 års åldern. Idag är jag glad över vägen jag valde.
Vid 18 träffade jag min man och vi räddade varandra kan man säga💕

Jag skulle säga att jag haft både och. Hemma med familjen har det alltid varit bra. Vi har varit nära och älskade och hade aldrig något problem hemma. Men jag var samtidigt mobbad i skolan, utfryst, började självskada som 13-åring och var extremt deprimerad i perioder. Hade grova problem utanför hemmet och stallet (som var mitt andra hem). Jag levde i stort sett ett dubbelliv som barn, där jag var en person hemma och en helt annan utanför hemmet.

Jätteroligt med massor av snälla släktingar i närheten. Roligt att få lära sig mycket genom att få följa med en pressfotograf på olika uppdrag. Bodde mitt i staden med mycket intressant runtom. Kunde jag som femåring få en hel 25-öring så fanns EPA med små sagoböcker nära, (Det var ju före serietidningarna).
Biblioteket med ett fint barnbibliotek var på gångavstånd.
Jag hade förmånen att uppleva bondesamhället med häst och vagn och vintertid häst och släde. När jag börjat skolan tillbringade jag det mesta av loven på landet.

Jag har egentligen haft en fantastisk barndom med underbara släktingar och mycket positivt en fantastisk pappa men tyvärr en mamma som misshandlat oss psykiskt i alla år men bortser man från henne finns absolut ingenting att klaga på.

Släkt, vänner, grannar, kompisar ja alla har vart bra dock var jag mobbad i skolan men det berodde på min pappas yrke och den höga position han hade många hade svårt för det där men nä jag ska inte klaga jag har haft det gott omkring mig sen finns det dom där sakerna som så klart känns men det goda fina och allt jag fick vara med om och uppleva det väger tyngre och känns viktigare att bevara i minnet 😎

nej

Trygg men med mycket sorg och ensamhet, även om jag hade många kompisar.

Ja, överlag tycker jag att jag har haft en fin barndom. Det finns mörka stunder, bråk, ekonomiska problem och min pappas alkoholism också, så allt har ju inte varit bra såklart. Men jag har alltid känt mig älskad och trygg och för mig har det räckt långt.

Ja det tycker jag. Hade fina och bra föräldrar så familjemässigt har det varit väldigt bra. Grundskolan var lite jobbig pga att jag var tystlåten och blyg och periodvis lite utstött. Tycker dock ändå att det är mycket bättre att vara vuxen än att vara barn.

Nej. Mamma försökte så gott hon kunde, men då både jag och flera syskon har diagnoser som vi inte fick reda på fören i vuxen ålder så gjorde hon så gott hon kunde. Nu som vuxen har jag för länge sen förlåtit henne (RIP mami<3) men som t:ex tonåring var jag vidrig för att jag mådde så dåligt.

nej. första åren var mångra problem hemma då min biologiske skapare alltid söp och var våldsamm mot mig och mamma men blev bättre när vi flyttade till hennes föräldrar även om hon aldrig blivit helt hel sedan dess

#0: både ja och nej.
längtar faktiskt väldigt ofta tillbaks till 50- och 60-talen och alla släktingar, som inte finns längre
jag hade problem hemma med familjen…min mamma skilde sig från min pappa när jag var 2 år…sen gifte hon om sig ganska snart…i början hade jag nog ett bra förhållande till honom, förutom att han hindrade oss (mig och storebrorsan) från att träffa vår biologiska far…träffade honom sista gången då jag var 15 år…men å andra sidan ansträngde han sig nog inte så mkt.
min styvfar blev alkoholiserad då jag kom upp i högstadiet… var rädd för honom…vågade inte gå hem ibland…min pojkvän bröt sig då in i någon källare som vi sov i. båda papporna är idag döda.
min morsa har aldrig brytt sig om något annat än sig själv…ren fullblodsegoist…hon fyller 90 snart och är fortfarande likadan.
jag var också utsatt för sexuella övergrepp som barn (mellan 2 och 7 år)..av en släkting (inte någon av papporna).
övrig släkt har jag haft skapliga relationer med.

jag trivdes däremot väldigt bra i skolan…ville inte vara sjuk, så jag skulle behöva vara hemma…och det var jag aldrig heller.
älskar att plugga…gör fortfarande.
hade många kamrater…umgicks med dem efter skoltid också…var aldrig mobbad.
hade trevliga fritidsintressen som jag gillade…hästar och dans…fick en hel del kamrater genom hästarna också.

förr mådde jag väldigt dåligt av alla dåliga minnen…men jag har arbetat bort dessa trauman…så dom stör mig inte alls längre.

minns mest mina goda minnen. :)