Det är inte åren som skrämmer mig. Det är skicket jag kan få problem med.

Visst finns saker som oroar och skrämmer med att åldras. Men också saker man kan släppa att oroa sig för.
Jag arbetade i vården under 70 talet och såg hur gamla behandlades så jag kunde inte stanna och vidareutbilda mig inom vården.
Det blev utbildningar inom skola och barnomsorg som jag inriktade mig på istället.
Marias fråga är tänkvärd och något jag tänkt på sista tiden mina far och morföräldrar dog vid 73 och 75 års ålder. Jag blir 74 nu i höst. Mina föräldrar blev båda 83 år , de dog samma dag med 6 års mellanrum.
Pappa var varannan vecka på servicehem och där såg vi mycket vanvård. Men mamma behövde avlastning hemma så vi fick noga hålla kollen på pappa så gott det gick.
Man får tänka på att hålla sig rörlig och så frisk det går, promenera, äta bra så man inte blir ett fall för åldringsvården.
Tankarna löper fritt innan man somnar och det är svårt att tänka på åren som man måste kämpa för att vara självgående.
Min faster som klarat sig hemma till 91 års ålder har snavat i hemmet och krossat sitt lårben. Det går fort och det blir tungt för kroppen att bära trauma efter fallolyckor.
Ja visst finns det oro och dålig trygghet i att åldras. Mvh/WL

Jag är nog lite naiv men jag ser fram emot att bli äldre. Så klart är jag lite orolig för min fysiska hälsa, men jag försöker göra vad jag kan för att öka chanserna att må lite bättre som gammal. Även om man inte kan påverka allt så klart, men man får göra vad man kan. Än så länge tycker jag att livet har blivit markant bättre ju äldre jag blivit. Det kommer så klart till en gräns, men jag fasar inte för det i alla fall, så som vissa gör. En del tycker ju att "efter 25 går det utför". Jag tycker snarare att efter 25 börjar livet på riktigt. :D

Vill inte påstå att jag är rädd för att bli äldre. Visst kan man tänka tanken ibland, när man hör talas om vad som förekommer på äldreboenden, på vissa håll. Men om man gör sitt bästa, för att leva bra som möjligt, så är det bara att hoppas att det räcker. Inte röka, lagom med alkohol , avstå socker et.c.
Själv har jag ännu inga sjukdomar, äter ingen medicin och lever enl. LCHF som jag är övertygad om är det bästa för mej. Och även 16/8. Har precis sett på en repris av "efter 10" där en professor lovordar halvfasta. Kroppen mår som bäst av att inte äta sent på kvällen. Alltså ett ätfönster av 8-10 timmar. Sedan fasta 14-16 timmar.

Jag håller med Emo #1.
Det är redan jobbigt och jag är bara lite över 60.

ja, att åldras skrämmer mig. Jag är 34, men det gör mig ändå rädd att tänka att min tid är begränsad och att jag kommer bli äldre. Jag tror mest det är tanken på att det ska ta slut som skrämmer mig. vetskapen om att tiden ändå är begränsad. det gör mig också nedstämd, tanken på hur livet är. att det känns som jag slösar bort mitt liv på att pendla, sitta i möten, stressa, pussla livspussel istället för att få vara med barnen, ha ork att vara med min man, ha ork att lägga tid på mina intressen. att jag kommer slösa bort mitt liv på just det fram tills jag blir pensionär och då är min tid ytterligare begränsad. jag har därtill, sedan jag var liten, varit otroligt rädd för att dö.

Nja, så länge jag får vara skapligt frisk är det inga problem. Jag har alltid uppskattat att bli äldre, njuter av att nu vara lite över 60 år. Jag lever efter devisen: Sörj inte att du blir äldre, en del får aldrig den möjligheten.

Det stämmer DesK!
Friheten i att bli äldre om man är någorlunda frisk är bra tid. Man slipper ansvar för barnen de har sina egna familjer. Två av mina väninnor har blivit änkor de sista åren och det har varit så tufft för dom. Ensamheten tärande. Sorg bryter ner också, livslusten fräts i marginalen.
Deras hälsa har blivit sämre. Men samtidigt så finns de som är så ensamma i tvåsamhet och där ena partnern har ansvar för partnern som börjar bli dålig.
Det är så mycket som blandas existentiell ångest, ensamhet, syn och hörsel som blir sämre, man har svårt med kroppen och att kunna röra sig, maten smakar mindre, man längtar efter de som sällan hör av sig.
Ja det är mycket som ändras efter 70-75 års ålder….Mvh/WL

#6: Jag förstår hur du tänker, men du kommer att tänka annorlunda när du blir lite äldre. Jag tycker att bästa tiden är runt 50 år. Då har barnen blivit stora, man har oftast en yrkesutbildning, livs- och arbetserfarenhet. Och när man blir ännu äldre så försvinner oftast rädslan för döden, även om man ibland tänker på den ( utan rädsla). Jag är 72 och frisk, men min största oro och rädsla nu, har förstås varit Covid-19 och är ännu, trots att jag är fullvaccinerad.

Jag är inte orolig för att bli äldre, än så länge får jag bo i en problemfri kropp. Det som skrämmer mig är attityden och den allt sämre servicen som de äldre får i dagens samhälle.
Emellanåt blir jag riktigt ledsen när det är så tydligt att de äldre och sjuka inte får den hjälp de behöver och allt bottnar oftast i - brist på pengar.. jag skulle vilja säga - brist på kärlek och empati.

Jag är 55 och för ett tag sen så slog mig tanken -jösses bara 10 år kvar till pensionen - jag vill inte sluta jobba!. Jag tycker om att jobba, att vara behövd.

På Trafikverket blir man utstämplad vid 67 oavsett vad kropp och knopp tycker - vilket jag tycker är dåligt - antagligen så kommer väl det att ändras inom några år då vi inte är sönderarbetade på samma sätt som våra morföräldrar var.

Jag är rädd för att bli ensam kvar som gammal
Jag har inte så stort umgänge, och inga barn.
Så jag får lite ångest när jag tänker att det kanske blir så att de få jag umgås med skulle gå bort före mig medans jag kanske har flera år kvar att leva själv.