Det har hänt. Värst av allt var på en begravning. Till saken hör att jag själv då var mitt uppe i en väldigt jobbig period där många negativa händelser staplades på varandra. Tror att det var därför det "slog över" för mig. Det var tack och lov inget gapskratt och det varade inte så länge, men det var illa nog så jag skämdes väldigt mycket.

Jag skrattade mig igenom mitt eget bröllop😃

Jag minns inte vad prästen sa eller ens om jag svarade JA. Min man skrattade lika mycket och jag kände hans hoppande axel när vi stod sida vid sida. Prästen knäböjde och hade röda extraprislappar under skorna och det gjorde ju inte saken bättre…😂

#2: På sitt bröllop får man ju lov att vara glad. 😊

#3 Förvisso kanske men inte skratta sig igenom ceremonin😃

#4: Nej, det kanske inte är det lämpligaste tillfället. 😄

Jo det händer, är en skrattmoster och det är oerhört svårt att hålla sig och jag brukar säga så här i fel situationer att det bjuder jag på när jag gör bort mig för alltid roar det nån 😂

Har dock fått ett skrattproblem, vet inte varför och det bara blir utan att jag påverkar det jag lyckas alltid avsluta skratt med ett snark hur sjukt som helst 😂😂😂

Ja det har hänt.
När jag var tretton år så sågade min pappa av sig större delen av tummen.Jag och min kamrat var ensamma hemma så jag ringde min morbror som kom och körde pappa till sjukhuset.
När mamma sen kom hem och jag skulle berätta så kunde jag knappt prata för att jag skrattade så.

Jag gick ut i garaget och visade mamma tummen som låg kvar på sågbordet.Men jag kunde knappt gå pga allt skrattande.

#2: HAhahha, , va kul !! Skrattade gott åt dem röda prislapparna under skorna !! Hahhaha. .

#2: Ha ha ha röda lappar under skorna 😂😂😂

Ja, fy. Har också skrattat på en begravning. Det är 6 år sedan nu men jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det. Jag satt bredvid min nära vän och sedan blev det helt tyst i kyrkan, så vi kollade på varandra och sedan brast det. (Nej, ingenting var roligt, men har en tendens att skratta bort jobbiga situationer). Vi gjorde det tyst dock så vi låtsades trösta varandra så det skulle se ut som vi grät.

Nej fy, jag mår hemskt över den händelsen än idag. Det tog till och med emot att skriva om det.

Jag började asgarva efter min pappas begravning. Inte i kyrkan (lyckligtvis!) men vid fikat efteråt. Alla satt och fikade, småpratade om minnen osv och det hade verkligen inte hänt något roligt. Men jag började helt plötsligt skratta och kunde inte sluta. Var väl mest stressen att min pappa just gått bort, att begravningen som jag till stor del planerat hade gått bra osv. Som tur är var det bara familj, släktingar och gamla vänner till pappa, och alla förstod och tyckte mest det var lustigt. Så det slutade med att dom flesta skrattade eller i alla fall log. Jag tror inte min pappa hade tagit illa upp heller, han brukade alltid säga att vi hellre fick dansa på hans grav än att gråta vid hans begravning :)

Sen minns jag när jag var yngre och min syster gick på ridskola. Jag och mamma brukade sitta i ridhuset och titta på, och det var väldigt viktigt att vara tyst så man inte skrämde hästarna (men jag uppfattade det nog som striktare än vad det var, det som menades var väl främst plötsliga ljud inte att man behövde vara absolut knäpptyst). Just då var allt roligt bara för att jag inte fick skratta, haha

Sen har jag några gånger varit så ledsen att det "slagit över" och jag börjat skratta istället. Men blir jag riktigt arg börjar jag gråta (vilket är riktigt, riktigt irriterande). Har kanske några kablar som blivit hoptrasslade någonstans, haha

#12: Det var samma som hände mig. Det var också vid kaffet efter begravningen.

#8: åh, fy, så förskräckligt.

Men ja, en del reagerar så, som en reflex pga nervositet eller när det uppstått en jobbig situation.
Tänker det är väl ett sätt att bearbeta det hela?

Brukar inte skratta, men nog har jag svårt att hålla styr på smilbanden ibland.
I synnerhet om folk grälar och man inte riktigt vet vad man ska göra åt saken.