Det var åratal sedan jag gjorde det. Finns i donationsregistret.
En självklarhet för mig.

Jag är absolut för organdonation och är sen länge anmäld till donationsregistret.

Självklart för mig. De får ta vad de kan behöva.

Tänk också på att donera även när vi lever.

Benmärg och blod behövs alltid.

#4 Jag är för gammal för benmärg men jag är blodgivare sedan 12 år tillbaka. Inte just nu men jag kommer att fortsätta med det lite längre fram.

Jag har alltid varit för och även varit noga med att informera mina anhöriga. Åtminstone förr så skulle man ha fyllt 18(?) för att registreras i donationsregistret men jag hade bestämt mig långt innan dess.

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att man berättar om sitt beslut för sina anhöriga, inte bara skriver upp sig i donationsregistret.

Om en närstående drabbas och man får ansvaret att fatta beslut om organdonation så är det oerhört skönt att veta vad den eventuelle donatorn hade velat.
Är man dessutom informerad sedan lång tid tillbaks så är det lite, lite lättare att bearbeta när man väl står där.

Jag har anmält mig till donationsregistret, eller vad det heter. Kanske sa något till min familj då (var några år sedan nu) men de kommer garanterat inte ihåg det. Tror inte jag sagt det till min sambo men han borde känna mig bra nog för att kunna räkna ut att jag absolut vill donera organ :) På tal om att donera medans man lever är jag med i Tobiasregistret för donation av stamceller. Önskar att jag kan donera blod också i framtiden.

Är anmäld till donationsregistret, de får ta allt som går att använda. Min man är också anmäld till registret.
Vi har pratat igenom rätt grundligt vad vi vill ska hända om vi blir allvarligt sjuka. T ex om jag blir dement eller så sjuk att jag behöver omvårdnad så vill jag absolut få den vården på en vårdinrättning. Jag vill inte vårdas i hemmet och definitivt inte av mina anhöriga. Min man har samma inställning.
Mycket av det bottnar i att vi båda haft anhöriga som tvärtom varit väldigt bestämda i att de "INTE ska in på något hem". Deras allra närmaste har vårdat dem i hemmet utan egentlig kunskap om bästa ergonomi, utan korrekta hjälpmedel för att underlätta, utan vårdkunskaper nog att avgöra när det är dags att be om ny/ändrad medicinering. Men framför allt utan tillräcklig avlastning och det har tärt något enormt på de som vårdat. Den situationen vill jag aldrig någonsin utsätta mina anhöriga för!

Anmäld i donationsregistret sen åratal tillbaka.Det får ta vad de vill jag behöver det ju inte om jag är död.

Har en bekant som väntar på ett nytt hjärta och hoppas innerlöigt att han hinner få det.

Mina nära och köra vet vad jag vill.

Det är många år sedan jag anmälde mig till organdonationsregistret. De får ta allt de behöver om det finns nått att använda från en gammal tant. Men mina ögon får de inte röra.

Jag har mitt donationskort i plånboken och jag är blodgivare sen 25 år tillbaka.

Jag är för donation , måste registrera mig , dem får ta dem organen som fungerar då jag går bort . 😊
Tycker det är bra att ge av sig själv .

Jag är med i organdonationsregistret och har talat om det för mina anhöriga.

Det som går att använda när jag har dött, ska naturligtvis användas. Här är en länk till donationsregistret
https://www.socialstyrelsen.se/ansok-och-anmal/donationsregistret/

Jag säger helt nej, jag tar inte emot andras organ och nej jag donerar inget varken för mig själv eller andra 😎 Vi ska alla dö inget konstigt med det 😎

#15 Varför?

#15: Jag vill också fråga hur du tänker men vill såklart inte att någon ska känna sig påhoppad. Blir bara så nyfiken på varför man väljer att aktivt säga nej till att rädda livet på upp till 8 människor med 'reservdelar' man själv inte har någon nytta av längre.

Jag vill också veta varför du inte vill vara med och rädda liv!? Själv har jag varit ansluten till donationsregistret sedan 2004.

Ja, jag har registrerat mig som donator och har berättat för mina nära. Tyvärr får jag av medicinska skäl inte donera blod eller stamceller

Min pappa var alltid väldigt tydlig med att han inte ville donera, och att han hellre dog än att ta emot organ från någon annan. Han var väl inte religiös, men det andliga hade ändå en stor betydelse för honom och han tyckte det kändes fel att dela kropp med någon annan. Jag kan inte riktigt beskriva hur han menade, men jag förstod det när han berättade. Sen ogillade han läkare, sjukhus och allt sånt oavsett, så att få honom till ett sjukhus var svårt nog oavsett anledning.
Pappa dog för några år sedan, på ett sätt som gjorde att donation inte var aktuellt oavsett.

#14:
Tack så mycket !
Men jag har tydligen redan registrerat mig , det va några år sen .
Visst vill jag hjälpa till med att donera utav mina organ . Jag som inte är någon rökare har väl några organ som är välbehållna . 😊

Jag har sagt till mina barn att om det finns något att ta när den dagen kommer så är det ok. Däremot vill jag inte bli forskad på. Det känns inte relevant.

Aningens OT men ändå inte:
Min pappa var också väldigt avog mot sjukdomar, sjukhus och att överhuvudtaget prata om döden, om det var någon i min omgivning som skulle kunna vara emot organdonation så var det han.

Våren 2003 gick jag en kurs i humanbiologi på Göteborgs Universitet och en av föreläsningarna hölls av dåvarande donationskoordinatorn på Sahlgrenska.
I samband med det "tvingade" jag mamma att fråga pappa om hans inställning - han var positiv till organdonation även om han inte ville ta emot organ själv.

Tre månader senare hände det, pappa råkade ut för en olycka och fick svåra skallskador. Så fort de hade gjort de första undersökningarna på akuten på Sahlgrenska så fick vi veta att det fanns inget hopp, pappa skulle inte vakna utan bli allt djupare medvetslös tills han var hjärndöd.

Det nämndes inget om organdonation och jag tänkte att de kanske hade kollat pappa och att det inte var aktuellt, det är höga krav på organen.
Pappa sjönk djupare in i medvetslösheten och mamma, min syster och jag satt och vakade. Två dygn senare var det ett faktum, pappa var hjärndöd.

Det var först då som läkaren nämnde eventuell organdonation och frågade hur vi ställde oss till det?
Min syster var inte där just då men mamma och jag tittade på varandra och sade med en gång ja, fanns det något de kunde använda så fick de.
Vi hade förmodligen fattat samma beslut om vi inte hade vetat pappas inställning, men det hade gnagt en viss osäkerhet. Jag skulle inte kunna gå emot någons uttalade vilja men nu visste vi och det var oerhört skönt!

Först därefter drog testerna igång för att se om det fanns organ eller vävnader som kunde användas.
Att man inte gör det i ett tidigare skede är bland annat för att minska oron för att det är någon form av "fiffel" från sjukhusen för att få tillgång till organen. Förvånansvärt många tror att läkare fejkar situationen eftersom de vill ha vävnader och organ till "sina egna" patienter.
Det är dessutom alltid en koordinator som håller i det hela som inte har någon anknytning vare sig till donatorer eller recipienter (mottagare av organ).
Det gjordes en omfattande undersökning av hjärnfunktionerna för att säkerställa att pappa verkligen var hjärndöd, därefter väntade man två timmar och en annan läkare gjorde samma undersökning.

Sen fick vi ta farväl vilket var svårt. Det såg ju ut som att pappa fortfarande levde, respiratorn och övrig utrustning var givetvis fortfarande igång för att säkerställa optimal miljö för organen.
Att förstå det rent teoretiskt är en sak, att verkligen förstå det även känslomässigt är något helt annat.

Vi lämnade sjukhuset på kvällen och fick komma tillbaks morgonen därpå för att ta farväl en gång till när det var helt slut. Det var faktiskt lättare, då såg jag att han var helt borta på ett annat sätt.

Vi har fått väldigt olika reaktioner men jag har inte tvekat en sekund över om vi gjorde rätt. Någonstans finns det tre personer som fick möjlighet till ett nytt liv tack vare pappa och vårt beslut.❤

Även om det är länge sedan nu så vill jag tacka all personal på CIVA på Sahlgrenska. Att pappa fick bästa möjliga vård var självklart, men den otroliga värme och omsorg vi anhöriga fick under de där dygnen sitter fortfarande kvar som ett fint minne mitt i en familjetragedi. 🌹

#22 Vilken fin berättelse mitt i all sorg❤

#22 Så fint av er.

#21: Varför känns det inte relevant med forskningen om jag får fråga?

#22: Så otroligt fint och berörande att läsa om Lona och så fint av er ❤️

Det här med organdonation är så olika för oss alla, Maria frågade mig längre upp i tråden varför jag avstår både att ge och ta emot men det här är inte rätt sajt att gå in på detaljer men kort förklarat min Shamanska väg ,den andliga det är den som avgör och det här kommer helt från mig inte från någon religion som styr det är helt mina val och religioner tar jag avstånd från.

Shamanism är en livsfilosofi och ett sätt att leva och förhålla sig till Moder jord och universum och inte en religion och jag skulle kunna göra långa inlägget om saken men som sagt det är fel sajt för det ämnet 🙂

Det jag vill säga är till alla er som donerar organ, det ni gör är fantastiskt fint och det ska ni alla ha en stor eloge för ❤️

Tack för era fina kommentarer! ❤

#27: Du har rätt i att det nog inte är rätt sajt att diskutera detta på (åtminstone inte rätt tråd) men jag tycker att det är oerhört viktigt att alla har rätt till sin åsikt och sin inställning till organdonation!
Jag tycker också att det är viktigt att man får uttrycka sin åsikt här på Livskvalitet även om den kanske avviker lite mot majoriteten.
Men nog om det, jag tror inte att någon här är ute efter en diskussion om detta.🌹