Det finns ett talesätt som heter:

"Tala är silver - tiga är guld"

Så, ibland anpassar jag mig efter rådande situation. Vilket å andra sidan kanske precis är den jag är.

När jag var yngre så är det ett rungande nej. Men sedan jag blev äldre har jag verkligen insett att jag inte vinner något på att låtsas. Det kanske brinner några broar, men det är okej.

Tillsammans med mina vänner (och här på iFokus) är jag mig själv med allt vad det innebär. 😛 

På jobbet ligger jag mer lågt, är ganska så tyst och en mer dämpad version av mig själv. Jobbar på att bli mer "jag" men ibland känns det som att de andra tycker jag är konstig redan som det är så vet inte hur det skulle bli med en "mig" på full styrka.😇

Ja, jag är mig själv. Det innebär dock inte att jag är exakt likadan med alla människor eller i alla situationer. Är jag med klasskompisar i skolan beter jag mig lite annorlunda än när jag är med min familj, och med folk jag inte känner eller inte trivs med är jag förmodligen lite mer tillbakadragen/nedtonad, men jag är ju fortfarande mig själv. 

Sen anser inte jag att det alltid måste vara bäst att vars sig själv. Jag är tex rätt blyg och osäker i vissa situationer. Ibland skulle jag förmodligen vinna på att "spela" modigare och socialare än vad jag egentligen är, och det skulle kanske leda till en positiv personlig utveckling. 

Men det beror väl också på vad man menar med att "vara sig själv", personligen tycker jag det är lite svårt att definiera.

Jag försöker vara det - sedan kanske man ibland ändrar lite beroende på situation. Men försöker vara mig själv :)

Jag tror att det är svårt och kanske inte ens önskvärt att vara sig själv precis alltid i alla lägen om du med "vara sig själv" menar att alltid säga precis det man tycker och tänker. 

Jag tror inte heller att det finns ett enda sätt att vara på som är bättre än alla andra sätt. Vi är och behöver vara på många olika sätt eftersom vi träffar på många olika människor i många olika situationer och vi står dem olika nära. Jag kan exempelvis inte säga till min chef exakt allt jag tycker om honom eller till någon jag känner ytlig. Då måste man vara lite smidig och anpassa sig efter vad som är lämpligt att säga. 

Sen finns det ju grader i det hela. En del är väldigt konflikträdda och säger aldrig vad de säger. Jag tycker inte om det och jag försöker själv att stå för de åsikter jag har även om det blir obekvämt ibland. Sen får det inte bli för obekvämt heller bara för att jag ska säga vad jag tycker. Ibland är det bättre att tiga. Så det gäller som sagt att hitta en balans där man är så sann som möjligt mot sig själv och andra men utan att såra och skapa onödiga konflikter.

Jag har  alltid varit mig själv. Sprallig , lite "smågalen" 😃 tycker om att hitta på massa roliga saker / aktiviteter för mina vänner och familjer ,  så jag är  den där "roliga tanten" som hittar på allt möjligt och alltid skrattar .

Därför har mina vänner funderat ett tag när jag va ledsen och inte mitt "vanliga jag" 🙂 Men det har sina orsaker , min mamma gick bort , pappa blev dålig , inte konstigt  att man är ledsen och mår dåligt ibland. 😢

Samtidigt tror jag att alla har 3 olika personligheter , 1- på jobbet , 2- hemma , 3-med dina vänner . Vad tycker ni  andra ??   Är ni en annan  person när ni är på jobbet tex.?

Det beror väl på vad man menar med att vara sig själv.  Jag är inte likadan mot mina kollegor som jag är hemma med sambon. På jobbet är jag mer nedtonad och försiktig av mig.

#0: jag är på samma sätt. Visserligen har det (säkert) kostat mig en och annan vän, men jag tycker det är viktigare att ha några få "raka vänner", än många "ytliga bekanta".

Jag är mig själv på vinst och förlust. Jag är rak, ibland odiplomatisk men alltid ärlig och kan orderge med hela handen om så behövs. Jag är en lyssnare och en kännare men jag är även en pratkvarn emellanåt. Mina närmaste vänner har i halva mitt liv sagt att mitt självklara jobb borde vara psykolog men det har aldrig tilltalat mig. Jag är en problemlösare och jag är lite av en kan-själv-tjej. 

Min pappa uppfostrade mig och mina 2 yngre bröder på exakt samma sätt - fanns ingen pardon av att jag var tjej utan vi fick lära oss samma - tex att hugga ved, byta däck på bilen, att alltid stå för våra åsikter och kunna förklara oss. Jag har aldrig blivit daltad med (menar inget illa med ordet daltad) utan har alltid varit fostrad att ta tag i situationer och lösa dem på bästa sätt, vilket gjort att män runt mig blivit osäkra - vilket jag inte förstått förrän på senare år. 

Så även om jag kan vissa saker så kan jag nu gå åt sidan och låta andra fixa istället 😃

Pappa sa många gånger när jag var ung - förvänta dig aldrig att bli buren genom livet, väx inte upp och bli en hjälplös kvinna - och det har han helt rätt i.

# 10 Sån underbar familj du har ! Rättfram och ärlig ! Det gillar jag ! Jag har ’sisu ’ - som man säger i Finland ! Människor med en inre styrka ! Ger aldrig upp ! 😊👍

Jag är sällan mig själv bland folk. Har en kollega som det går rätt bra med. Annars så behöver jag egentid för att få vara mig själv. Känns jobbigt ibland att vara instängd men sånt är livet. Det är bara och acceptera för mig.

Jo jag är mig för vem kan jag annars vara , jag är född som mig och ingen annan.

Ja, jag är mig själv men beroende på sammanhang så får olika delar av min personlighet olika mycket utrymme.

#13, #14: tack för kloka inlägg!

Jag tänker ibland om mig själv "jag är den jag är. Vem skulle jag annars vara!?". (Om några dagar är det fullmåne, och varje månad, några dygn innan fullmånedatum, kan jag inte komma till ro på hela nätterna, så då brukar jag sitta i köket med en kopp "kvällsro"-te, medan jag funderar "hur kommer det sig att "jag" är just "jag"?…". Varför är jag inte "någon annan sorts livsform". Men det är ett ämne utanför ämnet för tråden.)

Ja, jag är mig själv. Alltid. Både på gott och ont 😂

Jag försöker vara mig själv i de flesta situationer. Men det beror ju helt på vem jag umgås med! Om jag umgås med pappa så är jag på ett sätt. Och när jag är med en kompis på ett annat sätt och ett par andra kompisar ett helt annat sätt. 

Allt beror ju för mig egentligen mest på vem jag träffar🙂

Men när jag verkligen är mig själv är nog när jag är helt själv. Och inte har någon som kan prata med mig🙂 För då kan ingen forma mig till en liten annorlunda version utav det "jaget" som jag helt är!

Jag har funderat på vad jag ska svara.
Jag är alltid mig själv med mina nära och mina vänner och på nätet såklart.
Däremot på jobbet är jag nog annorlunda om jag tänker efter. Jag försöker dölja så gott det går att jag är virrig och har problem med minnet men det går inte alltid så bra.
Jag är inte mig själv med människor jag känner lite på ytan har jag kommit fram till men detta är sedan jag opererade hjärnan och allting förändrades.