Vi tänder vid minneslund. Går ibland till gravar. Men vid en minneslund är det " till alla". Det är tanken som räknas

Jag var ju vid min mammas grav igår, Men jag känner inte att hon är där.Är där ett par gånger per år.

Tänder hellre ett ljus i vår trädgård .

Jag besöker pappas grav under allhelgonahelgen samt någon gång vid hans dödsdag eller födelsedag (det är bara en vecka emellan dom två datumen). Eller så nära som möjligt om jag inte kan rätt datum. Lämnar en blomma, tänder ett ljus och kanske pratar lite om vad som har hänt i mitt liv sen sist jag var där. Jag har gjort så varje år och för mig känns det rätt. Trots att jag egentligen inte är troende och inte tror att han finns kvar på något vis, varken i graven eller någon annanstans. Men ibland får man vara ologisk. Och för mig känns det bra att få sörja och minnas just vid graven (av någon anledning är det mindre jobbigt då) även om jag såklart gör det vid andra tillfällen också. 

Har några andra släktingar som dött också, men jag har inte känt behov av att besöka deras gravar. Däremot tänker jag på dom också när jag tänder ljuset på pappas grav.

Jag går aldrig till gravplatser, det ger mig ingenting. Jag sörjer i själ och hjärta. Om jag tänker på någon avliden så pratar jag ofta högt här hemma, det skänker mig mer tröst än att titta på en gravsten. Jag är inte religiös och gick ur kyrkan när jag var 23, och jag tror nog på att vara en god människa och när det kommer till sånt vi inte kan förklara så e jag nog lite flummig i tänket. Men mina döda anhöriga pratar jag med lite då och då - sen e jag ju inte säker på att de lyssnar - det får jag veta först den dagen jag själv passerat målsnöret 🙂

Jag besöker inte gravar.

Min pappa dog för snart ett år sedan och jag är innehavare av gravbrevet än så länge. Jag har fixat med kyrkogårdsförvaltningen så att graven är fin året runt med sommarblommor den varma årstiden och granris vid jul. De rensar även och krattar till sanden. Då vet man att den inte ser för bedrövlig ut i alla fall.

Nej, jag besöker aldrig någon grav. Har väl egentligen ingen att besöka heller. Den enda är väl svärfars men jag går inte dit. Ser inte någon mening med det.

Min mamma ligger i minneslund precis som mina farföräldrar och min morfar. Jag går dit max 1 gång/år och i så fall för att min bror och pappa vill det. För mig personligen ger det absolut ingenting,  det passar inte mitt sätt att sörja att gå dit helt enkelt. Mamma finns inte i någon lund, hon lever i mina minnen och jag tänker på henne, saknar henne på olika sätt i vardagen, det känns bara konstgjort att jag ska gå till en vissplats för det. Men av respekt och som stöd till min pappa som faktiskt har behov av att gå dit så följer jag med ibland, jag har inget emot det på det viset, men det gör varken till eller från för egen del.

Jag besöker också graven för min far och mina syskons skull.

Ser ingen anledning till att besöka någon som inte är där.

Ge nära och kära blommor när de lever.

Besök dem när de lever.

Jag har inget emot att besöka vår familjegrav men eftersom jag inte kan ta mig dit utan transport, så blir det att jag tänder ljus på min balkong och "pratar" med dem där istället.

Jag besöker inte gravar. Det ger mig inget. Jag bär med mig nära och kära - de finns inte på en kyrkogård.

Min svärfar och en jobbarkompis till mig dog för en tid sedan, och det känns fint att hedra deras minne, genom att gå till stadens minneslund och tända ljus. Min far och min styvfar är begravda i min barndomsstad i Östergötland och det är lite långt att åka till deras gravar 😢… släktgraven finns i Skåne och dit är det ännu längre.

Håller med #10, det ger mig inget att besöka en grav eller minneslund.

Jag besöker min dotters grav 1 gång i månaden ca. Pysslar om henne och finner friden där.

#13 ❤️

Jag har aldrig haft någon i min närhet på det sättet som dött, men varje år på alla helgons dag så går vi en promenad på den kyrkogård jag växte upp bredvid och tänder ett ljus på någon gammal släktings grav. 

Min sambo har en anhörig som gick bort för ett par år sedan och han brukar vilja åka dit några gånger per år och klappa på gravstenen. Då brukar jag och sonen åka med. Ibland tar han en whisky och tänder ett ljus hemma istället.