Jag hade en väldigt bra barndom :) 
Uppväxt på landet med djur mm. Superbra föräldrar, syskon och släkt. 

De var alltid måna om att vi barn skulle få göra våra hobbys mm, och ja de är väldigt måna om oss nu med, trots att 2 av 3 ej bor hemma längre. Att vi ska ha det bra

Nej världens bästa föräldrar och toppenbra uppväxt <3

Mina föräldrar jobbade heltid och första dagiset på orten öppnade när jag var 3-4år innan dess var det dagmamma som gällde. I början av 70-talet var unisexmode inne så jag hade ungefär samma kläder som brorsan när jag var liten så det var inte så mycket klänningar och sånt men jag minns bara en bra barndom i en mindre ort utanför västerås.

Har mestadels bra minnen från barndomen. Bodde i en liten by på landet och på somrarna i en stuga vid havet - ännu längre ut på landet. Hade inga restriktioner när det gällde klädsel eller vad jag fick eller inte fick göra på något av ställena. Beträffande kläder så var nog det som var mest praktiskt, och lättast att tvätta, som gällde.

Däremot klädde vi upp oss om vi skulle på kalas eller vid högtider och när vi hade gäster. Vad jag minns så fick vi dock röra oss rätt fritt även då. Min bror, mina kusiner och jag var nog rätt vilda för det mesta, så jag är inte helt säker på att kläderna alltid var så rena när det var dags att gå hem.😃

Min mor var också hemmafru, men hon släppte både min bror och mig väldigt fria. Det fanns dagar när hon bara såg oss till frukost och sedan inte förrän det var dags för kvällsmat. Om vi inte var hemma till lunch så fick vi ingen mat - och det visste vi om. Var vi hungriga så fick vi äta fil och mackor om vi kom för sent. Vi fick ta fram det själv, så det var inget "curlande" alls. Men så blev vi också rätt självständiga båda två.

Visst hade vi jobbiga stunder också, men mitt övergripande minne av barndomen är väldigt positivt. Tror detsamma gäller för min bror, för vi kan sitta i timmar och prata barndomsminnen och om hur kul vi hade.🙂

TS! Jag har något minne av att du någon gång har sagt att du var mycket i Ödsmål förr, men jag kunde väl aldrig gissa att du bodde på Sjöhem :) Jag själv bodde på Berghem från när jag var 13-22år. Sjöhem var tomt när vi flyttade dit men nu mer bor där en härlig människa som har fixat en massor. Vet inte, du kanske till och med vet vem det är? För att återgå till frågan. Jag har nog rätt bra minnen från min barndom. Mamma var väldigt avslappnad i sin roll så vi fick upptäcka saker på egen hand och utforska och göra lite som vi ville så länge vi inte gjorde en massa dumt. Älskade att växa upp i hus på landet med skog och sjö runt knuten :)

#4 Så roligt att höra🙂

När jag bodde där som barn så var det Alice och Alfred Olofsson som var ägare. Ett barnlöst par som flyttade upp på övervåningen och hyrde "sitt hem" till oss. I den lilla röda stugan huserade min mormor och hennes tvillingsyster. De kallades sagotanterna.

Sjöhems första huvudbyggnad låg på samma sidan om den lilla vägen som ladugården. Det var Alice och Alfred som byggde nuvarande Sjöhem.

Berghem låter bekant men jag vet inte riktigt var det ligger?

#5 Kvarnen vet du var den ligger? Fanns en gammal skola i Berghem också som ligger granne med kvarnen. Berghem ligger ovanför backen ner till Sjöhem ungefär. Förr var det väl två infarter med en äng emellan, men nu finns det en infart och kör man rakt fram kommer man ner till Sjöhem och svänger man höger kommer man upp till Berhem :) Lunden hette det väl förr också har jag för mig. Där ser man! Spännande att veta då jag känner kvinnan som bor i Sjöhem nu och har varit där några gånger :)

Min barndom var jobbig på alla sätt och vis. 

Mellan två bröder hamnar jag i syskonskaran. Precis som du Maria, blev jag klädd i "fina" kläder och den förhatliga knorren som ofta blev min frisyr. Framförallt när vi skulle gå bort. Då sa min mamma till mig. Smutsa inte ner dig! Hon lärde sig aldrig, att jag med min ADHD, inte klarade av att vara lugn, så mer än en gång smutsade jag ner mig. 

Men på loven hos farmor och farfar var det andra bullar. På vintrarna var jag i Kålltorp och på somrarna i Gårvik/Lalleröd på Orust. Eller Görvika, som farfar sa, som var född och uppvuxen på ön.

Där sprang jag över klipporna, badade, fångade krabbor, sandskäddor,  ofta rodde farfar ut i ekan och så fiskade vi m.m. Fri som en fågel och trygg. Hos mina farföräldrar var jag alltid trygg.  De bråkade aldrig. Farfar odlade allt man kan odla i Sverige. Han var smart och hade gjort varsitt land till oss tre barnbarn, så lät vi hans vara ifred. Framförallt jordgubbarna var smaskiga. 

Tiden på Orust var så lycklig att jag åker minst en dag varje år tillbaka till mitt barndoms smultronställe. I år var jag där i maj när det var så fint väder. Då hyrde vi en stuga, som ligger på samma ställe, som torpet min farfar är född och uppvuxen i.

Ett kuvat och nedtryckt barn utan någon egen rättighet alls, så min barndom var rätt jobbig, jag har gravt känslostörda föräldrar som aldrig någonsin bemött mig eller mina syskon med annat än negativ kritik som gjorde ner oss fullständigt. Jag som är äldst fick också oerhört mycket stryk som barn, ibland utan synbara skäl. Oftast användes mattpiskaren av rotting, men det kunde också vara en vedklabb, livremmen eller rentav en träsko.

Jag vet att min mamma sagt till min lillasyster som är tio år yngre, att "det var så synd om mig". Varför det svarade syrran. -"Jo Peter fick ju så mycket stryk så att han flera gånger var nära att bli ihjälslagen". Jamen, svarade syrran, varför gick du inte emellan? -"Jag? Svarade mamma, men då hade ju jag också fått stryk"! 

Det var på den nivån min uppväxt låg ända fram tills jag blev tonåring och min pappa tänkte läxa upp mig för att jag inte ville bli kortsnaggad mer. Jag gissar att han såg i min blick att slår du mig en gång till så slår jag tillbaka. Jag är 100 % övertygad om att om det hade varit idag så hade socialtjänsten tagit oss omhand omedelbart, för mina föräldrar är så olämpliga att vara det som man någonsin kan bli.

Ändå får jag säga att vi hade mycket roligt som barn, vi var fyra syskon och hade varandra och alltid många kompisar att ha roligt med. Det var ju så på 60-talet, precis tvärtemot hur det är idag, att vi fick inte vara inomhus alls på dagarna och tur var väl det med tanke på föräldrarnas sätt att behandla oss.

Alla vi fyra syskon har ju i någon mån farit illa av barndomen efter uppväxten, men jag är väl den av oss som i det avseendet klarat mig allra bäst. Förklaringen till det tror jag ligger hos min mormor, som innan hon dog när jag var 14, gav mig all den kärlek och omtanke och mer därtill, som jag inte fick av föräldrarna.

#5 I kvarnen har jag varit mycket som barn då mina föräldrar kände de som bodde där. Kvarnen var deras festrum. Minns att trädörren in hade en fantastisk drake målad på insida.

Nu vet jag vad du menar. I den gamla skolan har jag också varit😉

Lunden tror jag att vi kallade det då.

#7 Det känns som om vi har liknande erfarenheter.

#4 och Maria, vi har redan diskuterat det. Min farmor föddes i Ödsmål, hennes mamma kom från Skarsbräcka, Tjäderöd i Ödsmål. 

Ja Maria det verkar som vi har många gemensamma upplevelser.

Även om jag är född och uppvuxen i Skåne, är Bohuslän nummer 1. Jag har t.o.m funderat på att flytta till Orust, som jag håller av en hel del.

#8 Du har inte heller haft det lätt. Känner igen mycket av det du berättar om hur du blivit behandlad av din pappa. Min storebror blev också slagen med en mattpiskaren.  Med den skillnaden att min mamma försökte alltid skydda oss. Hon försökte gå emellan. Min pappa precis som jag upplever din vara, var en despot.

Sedan håller jag med dig om att 60-talet var perfekt att växa upp i . Vi var mer eller mindre alltid ute och lekte. Det var massor av barn i ens ålder. Min mamma var också hemma, så man slets inte upp på morgonen för att gå på dagis. Den biten älskade jag. Jag var hemma så lite som möjligt. Vågade inte ta hem någon, för man visste aldrig när det brast för min pappa och då visade han ingen hänsyn till att där var någon. så jag växte nästan upp som barn i huset hos de två vänner jag hade i barn- och ungdomstiden.

#10 Jag är ledsen men jag kommer inte ihåg att vi diskuterat det☺️

#8 Din barndom kan man ju bara gråta över. Så ledsamt och så som jag ser det så har ju även din mamma en viss skuld.

Inget barn ska behöva ha det så. Skönt att du inte fortsatte i samma form som fallet kan vara ibland. Skönt att vara den som bryter eländet.

#11 Jag glömmer också jämt och ständigt. Kan läsa inlägg jag gjort två år tidigare och nästan inte komma ihåg att jag skrivit dem.😉

#11 Så skönt att höra❤️

#9 Vi bodde i andra huset på vänster sida upp på den lilla vägen. Huset som stod där brann ner natten till vi skulle skriva kontraktet så det blev att pappa byggde ut den ena stugan som stod på tomten där. Han och lillasyster bor kvar där ännu :) Kvarnen står kvar efter ett rejält upplyft för några år sedan. Kvinnan som bor där hade en hund som jag passade under många år :) #10 Tjäderöd har jag aldrig hört talas om, däremot Käderöd men det ligger mer åt svenshögen hållet, där bodde jag mina första 13 år :) Orust bor jag på nu, trivs bra här med :)

På tal om Ödsmål så hade jag och min man torpet som ligger vid maden (långa stranden) som tillhör Jordhammar. Man kör in alldeles vid trägårdsmästeriet (om det nu ligger kvar) Det var vår sommarstuga när sonen var liten.

#8 Ja du är absolut inte ensam!❤️

#10 Kan hända att jag stavar det på gammalt sätt. Har bara läst om det i husförhörs- och födelseboken. Många platsers namn stavas inte som förr.

Lyckans ost, som bor på Orust. Jag har inga problem med att förstå att du trivs.😃Var på Orust bor du?

Käderödvatten, där har jag åkt skridskor några gånger.😉

#16 Så kan det ju också vara :) Bor i Svanesund, uppe på berget så ser havet så fint här uppifrån :)

Emelie-E känner du också till Kohagen och Sjöbränna i Ödsmål?

#19 Nä, det är nog inget jag känner igen? #17 Meh! Vad häftigt! Min sjö som jag kallar den :P Älskar den sjön :)

Så roligt

För att återgå till barndomen så eftersom min mamma var en sådan pedant så ville hon göra allt själv. Jag hade aldrig bäddat min säng, tvättat, lagat mat eller ens kokat ägg när jag flyttade ihop med min man😉 så ni kan ju tänka er hur det var i början.

Än idag så älskar jag att ha en himla röra i min tros och strumplåda. Mamma strök underkläder och allt låg perfekt så när jag flyttade så rörde jag runt alltihop.

#22 Maria det är som du beskrev  min mamma! 😃När jag flyttade ihop med min man fick han lära mig att tvätta. Matlagning lärde jag mig genom att experimentera när jag flyttat hemifrån. 

Min mamma var så förutsägbar. Om jag öppnade kylen tog det bara en sekund innan hon sa stäng, släpp inte in någon värme. Jag fick inte hjälpa till för då blev det kladdigt. Bara till jul fick vi en bit deg och göra pepparkakor på. När min mamma stoppade strumpor var det så noga att man nästan inte kunde se att de var stoppade. Kanske inte så konstigt att även kläder skulle vara perfekta.

I flera år levde jag med epitetet att jag var slarvig. Det tog lång tid innan jag förstod att jag inte alls var slarvig. Men i jämförelse med min mamma så är de flesta slarviga. På den tiden krattade man mattfransar. De skulle ligga rakt och gud nåde den som stökade till det.

 .

#11 Jag minns exakt när och var jag bestämde mig för att om jag någonsin skulle få barn, att jag aldrig skulle göra mot dem som mina föräldrar gjorde mot oss. Det var en dag i slutet av sommaren 1964, jag stod i trapphuset en halv trappa upp mellan första och andra våningen och tittade ut på gården genom fönstret, tårarna rann.

Mina föräldrar satt i vardagsrummet, tillika deras sovrum, vi bodde fem i en tvåa på 58 kvm. De diskuterade om de skulle skaffa ett fjärde barn eftersom mamma ville ha en dotter, vi var tre pojkar och nr två och tre i barnaskaran var egentligen tänkta att bli en dotter. Vi barn hade absolut ingen talan och det fanns över huvud taget aldrig på kartan att fråga vad vi tyckte, varken i den frågan eller någon annan fråga.

Jag var arg och förbannade mina föräldrar för det de satt och diskuterade. Vi var trasiga och hungriga jämt och där satt de och diskuterade ett fjärde barn, ytterligare en mun att mätta och en person att klä när det inte fanns tillräckligt åt oss tre barn som redan fanns. Det var därför jag stod där i trapphuset och grät medan jag slog näven i marmorplattan som utgjorde fönsterbräda.

Det fjärde barnet kom i juni 1965 och det var en flicka. Nu är det en älskad syster, åtminstone för mig, men då såg jag mörkt på framtiden.

#24 Din historia är så sorglig och det enda goda jag kan hitta är hur ditt liv är idag med din fru och fina barn. En slags upprättelse…mitt i allt elände.

#23 Vi hade en liten borste i en låda i hallen som var just för mattfransarna. Mamma veckade också banden på örngotten.

Det var ett himla sjå att bada. Duscha i badkaret var inte till att tänka på för det skvätte ju och vi hade ingen duschdraperi. Efter badet skulle badkaret torkas med handduken och riktigt torrt med papper om det behövdes. Jag hade nästan aldrig kompisar hemma i stan utan jag var hos andra istället.

#24 Veckade banden på örngotten gjorde min mamma också. Mina föräldrar hade en restaurang. När min mamma räknade pengar, så vek hon ut varenda hörn så de låg raka och snygga. Jag hade två bästa vänninor när jag växte upp. Där blev jag som barn i huset. Men det berodde inte på min mamma, utan på min despot till  pappa.  Jag tog mycket sällan hem vänner.

Jag hade en bra barndom. Somrar på landet i Finland. Fiske. Resor. Uppmuntrande och stöttande föräldrar. En bror att leka med.