😍

[

](https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10153004936853127&set=a.442308688126.242743.651778126&type=1)

Thore Berggren

I en livmoder ligger två tvillingar. En flicka och en pojke. Pojken frågar sin syster:
–Tror du på ett liv efter förlossningen?”
Systern svarar förvånat: – Naturligtvis! Det måste finnas något efter förlossningen. Kanske är vi bara här för att förbereda oss på vad som ska komma sedan.
– Struntprat, utbrister hennes bror. Hur kan du tro på sånt? Det finns inget liv efter förlossningen! Vad för slags liv skulle det vara?
– Jag vet inte. Kanske kommer det vara mer ljus i livet efter detta. Kanske kommer vi kunna gå med våra ben och äta med våra munnar. Och kanske kommer vi att ha andra sinnen, sådana som vi inte ens kan föreställa oss nu.
– Du måste vara fullständigt knäpp! Hur ska man kunna gå med benen, menar du? Och äta med munnen? Varför det? Navelsträngen ger oss all näring vi behöver. Dessutom är den för kort för att vi skulle kunna gå. Det är helt enkelt omöjligt att tänka sig ett liv efter förlossningen! Navelsträngen kommer inte att räcka så långt.
– Jag tror i alla fall att det finns en fortsättning, säger flickan. Det kanske kommer att vara helt annorlunda på andra sidan. Man kanske inte behöver navelsträngen längre.
– Ja, du får tro vad du vill, säger hennes bror. Men svara mig, om det är som du säger att det finns ett liv efter förlossningen, hur kan du i så fall förklara att ingen någonsin har tagit kontakt, än mindre kommit tillbaka? Du bara snackar strunt! Inse att det inte finns något liv efter detta. Hela grejen är att vi ska njuta av det liv vi har här inne. Efter förlossningen finns ingenting. Bara mörker. Då är det över, inse det!
– Ah, jag vet inte… Jag tror i alla fall att det finns nåt. Jag tror att vi kommer att möta Mamma där ute.
– Mamma! Äsch, du skojar! Tror du verkligen på Mamma också?! Du är ju till och med dummare än jag trodde! Om Mamma existerar, var är hon nu i så fall?
– Jag tror att hon finns runt omkring oss. Hon omsluter oss på alla sidor. Vi är del av henne precis som hon är del av oss. Jag tror att vi är skapade till hennes avbild. Hon är livet. Utan henne skulle världen vi lever i inte finnas. Hon är överallt!
Brodern ser länge på sin syster. Förundrad. Kan inte riktigt tro att han har hört vad han tycker att han har hört.
– Jag kan i alla fall inte tro på Mamma, säger han efter en stund. Jag kan inte se henne. Det är helt enkelt ologiskt att hon skulle finnas!
– Ibland, säger hans syster tyst. Ibland när det är verkligt tyst här inne… När jag är verkligt fokuserad och bara lyssnar… då kan jag faktiskt känna hennes närvaro. Ibland också höra hennes röst. Det är en så kärleksfull röst… Den kommer liksom uppifrån och den fyller mig med sådan glädje när jag hör den.

Tack till Styrbjörn Peterson Enkel för inspiration och idé.