min far.. han är min idol.. han är den som jag alltid kan ringa om jag mår dåligt eller har problem … eller helt enkelt känner mig ensam.. jag är hans största fan någonsin:P.. han är de ty av människa som jag skulle vilja vara:P.. ska försöka ta efter lite å våga lite mer.. min pappa är inte rädd för nånting:P ( eller där ljög jag.. han är ju självklart rädd för att förlora mig men annars så)… den dagen han går bort kommer de ta tid innan jag kommer tillbaka till livet.. de bara vet jag men hoppas att hanhar många år kvar.. han ä rbara 55 så hoppas han blir iaf 80:D å de blir han min sega far:D

Min mamma :)

Så härligt att ha någon man kan prata med om allt, Speciellt om de är ens föräldra.

Jag beundar mina föräldrar Mina vänner som jag har känt i många år, Finns många som jag beundrar som finns omkring mej

Jag har släktingar och vänner jag beundrar och några härifrån också.

Jag beundrar många men ska jag välja ut någon särskild just nu så är det min man.

För det första så står han ut med mig och har fått göra det mesta de sista åren.

Han gnäller aldrig på tillvaron och är nog en av de mest jordnära personer jag känner. Han är genomsnäll och dessutom väldigt rolig. Tänk att han var bara 24 år när vi träffades. Bara barnet ju…

Jag beundrar hans okomplicerade sätt att se på livet och han har en förmåga att plocka ner mig på jorden när det börjar storma.

Jag vet inte om det är någon speciell person jag beundrar, jag tycker nog att det finns något hos varje person att beundra henne/honom för.

Ska jag välja ut någon så är det min fru som får dra ett större lass än andra fruar eftersom jag är kroniskt njursjuk. Sedan beundrar jag henne för att hon orkade med att vidareutbilda sig från sjuksköterska till läkare och föda två barn under tiden.

Jag gör vad jag förmår för att hennes börda inte ska bli för stor. Hon trodde exempelvis att hon skulle få en "grönsak" att ta hand om när jag blev dubbelamputerad för 15 år sedan. Jag sa då till henne att hon inte skulle märka någon skillnad före och efter och så har det blivit, till hennes stora lättnad skulle jag tro.

Det finns många personer jag ser upp till, men främst är det morfar. Honom vill jag aldrig mista!

Mormor. ❤️

Hon är en stark kvinna som tagit hand om 4 barn, 13 barnbarn (& har minst 12 barnbarnsbarn). Drivit egen firma (begravningsbyrå). Nu är det så himla sorgligt att se henne, för hon har tappat livsglädjen, blivit så tunn och är så sjuk. Och ensam, så många har hon tagit hand om - men så få vill ta hand om henne nu. Enbart jag och min son gör det med glädje. Blir alldeles varm i hjärtat, då jag ser henne lysa upp då vi är där. För vi är dem enda som också sätter oss ner och pratar med henne. Eller hjälper henne att laga hemlagad mat. Hon kan inte använda händerna, eller armarna - så det blir ingen hemlagad mat, bara matlådor som hon hatar.

Ingen jag kan komma på nu. Däremot inspireras jag av diverse olika människor, det kan vara en kollega, en kompis eller någon annan. T.ex om det är något som känns motigt eller så på jobbet så finns det en f.d kollega som jag tänker på, hur hade hon gjort osv.
Älskar att få inspiration till vad det nu må vara!

Härligt Snövit Och citytjejen.