ring, ring "låg du och sov?"

"Vah, näe inte alls" (LÖGN 1)

"vad tycker du om min nya frisyr? Visst är den frän?"

"Ja, den var fin" (LÖGN 2)

Så enkelt KAN det vara att komma upp i två lögner…

#1 Den är klockren!
Varför erkänner man inte gärna att man faktiskt blev väckt??

#2 Dunno! Men jag gör det själv också… tror att jag inte vill lägga "skulden" på den som ringde att den väckte mig…

#1 Ja dom lögnerna är vanliga.

Också att man ljuger om att maten var god.

#4 , eller "Åh, vilket gott kaffe"… (jag som inte dricker kaffe, men ibland hos gamla tanter eller kunder kan jag inte med att be om te istället…)

#5 Haha jobbigt läge

#6 japp, speciellt när det är i nån futt där det stått och bränt på sen 07 på morgonen…

:-P

#5 Det känner jag igen från mina hembesök hos gamla människor.

Gamla torra kakor t.ex.

Jag har en vidrig upplevelse som inte ens går att skriva om och att min kollega och jag överlevde den gången utan att bli sjuka är ett under.

#8 Berätta! Nu blev jag nyfiken

#9 Sorry. Det känns lite utlämnande även om man inte nämner namn men det är en klick människor som känner till historien och det skulle kännas som jag gjorde något fel om jag berättade så här på nätet.

Vad jag ville komma till var att när man besöker människor i hemmen som på något sätt är i behov av vård både fysiskt och psykiskt så kan man råka ut för det mesta och då gäller det att bita ihop och inte vara äckelmagad.

Även om man är det så får man absolut inte visa det för man kan ju göra någon så ledsen.

#10 Okej det är lugnt

Avskyr allt vad lögner heter!

Jag är hellre tyst än att berömma det som jag inte tycker är något att berömma.

Ringer någon och väcker mig och frågar om jag sov så..jaa då säger jag att jag sov. Inget mer med det. Det är ju ändå rätt så mänskligt att sova

#12 Men om nån bjuder hem dig på middag och har spenderat 2 timmar på att laga mat och maten inte alls är god och denne frågar vad du tyckte om maten?

#13 Det skulle vara riktigt konstigt om jag sa något över huvud taget om maten jag blir bjuden på för jag tappade mitt smak o luktsinne för några år sedan. Så jag kan inte säga något om det jag inte vet något om. Min släkt och mina vänner vet om mitt "handikapp" och tycker numer inte att det är konstigt att jag inte kommenterar mat  o dyl.

Men på den tiden jag hade min smak kvar så skulle jag varit tyst om det skulle ha varit så tokigt att det inte varit gott. Jag är sån helt enkelt.

Jag har fått så många lögner serverad mig i mitt liv och jag vet att i de flesta fall så VET den som blir ljugen i att det just är en lögn.

Det är ett spel och jag spelar hellre ett ärligt spel och kan se mig själv i spegeln än att ljuga och må dåligt över hur feg jag är.

Men…det här gäller alltså mig. Andra får göra som de vill. men det är inte roligt att bli ljugen i.

#14 Ah okej det visste jag inte.

Ja alltså ärlighet varar ju längst, men jag får nog erkänna att jag själv kan dra vita lögner ibland. Men då är det för att inte göra personen upprörd. T.ex om dom lagt ner tid på att laga mat och frågar om det är gott kan inte jag säga att det inte var gott, för då skulle personen bli ledsen. Eller om en kompis har köpt en tröja som den är jättenöjd med och frågar vad jag tycker så kan jag ju inte säga att den är ful. Skulle jag säga vad jag tyckte och personen blir ledsen DÅ skulle jag få dåligt samvete, men att dra en vit lögn i dessa fall får jag inte alls dåligt samvete av. :)

#15 Ja det är jobbigt att vara ärlig, man måste tänka sig för hur man säger saker, om man nu blir tvungen att säga något.

Man kan ju t.ex säga att "det är din stil och den passar dig (om man nu tycker det) men det är inte min stil och tur är ju det för då hade jag också köpt en likadan tröjja  hahaha"

Jag minns en gång för en massa år sedan när jag var in i en butik och skulle köpa en kappa eller jacka. Å herre jösses vad jag blev besviken på expediten för det spelade ingen roll vad jag drog på mig så klappade hon ihop händerna och jublade "Ååå så bra det passade både i modell och färg"!

Nu är eller var jag inte vare sig blind eller dum utan hade en ganska bra uppfattning om färg o form och vad som passade både mig och andra (är utbildad inom det för länge sedan) så jag tänkte att jag skulle testa henne och drog på mig det värsta jag kunde tänka mig i modell och en färg som var den jag absolut inte passade i.

Expediten slog ihop sina händer till en klapp och berömde! Iiiingen hade passat så bra i den som jag gjorde. Fy sjutton sa jag och gick därifrån. Hon stog och ljög hela tiden istället för att verkligen vara ärlig och ge råd och kanske haft en nöjd och betalande kund som gärna kommit tillbaka.

#0 Nä, jag ljuger inte.

Den har människor i min omgivning lärt sig att känna också, att jag säger sanning, vad det än gäller för saker.

Men ingen ljuger till mig många gånger heller, eftersom jag kan ändå avslöja lögner via min skarp intuition. Vad det lönar sig då att ljuga. Ingenting.

En sak till när det gäller lögner.

De som ljuger måste se till att ha ett väldigt bra minne så de minns hur de ljugit, så de inte säger något annat nästa gång…

#13-16

Nu är jag iofs funtad så att jag inte avkräver mina gäster betyg på min matlagning. Vill de säga att det var gott, så är det ju trevligt men jag fiskar inte efter det, för att bespara dem att behöva känna tvång att säga obekväm sanning eller ljuga.

MEN om jag som gäst skulle få en direkt fråga (av en privat värd, inte restaurang) om det var gott så skulle jag inte säga "NÄ" eller vara tyst. Det tycker jag är värre än att dra till med en vit lögn i form av ett litet "ja".

Sen kan man tycka vad man vill om spelet, att konventionen påbjuder oss att tex. säga att det är gott även om det inte är det. Dvs frasen "smakade det bra" och svaret "ja" bär ju egentligen ingen information. De är del i "spelet" som är det sociala kittet oss emellan. Jag som värdinna kan aldrig veta om folk är artiga eller ärliga… Alltså, informationen är värdelös men gör att vi socialiserar på ett tryggt och ofarligt sätt. (så länge alla spelar med)

När det gäller tex kläder, det KAN ju hända att min kompis har köpt något som verkligen är min stil, men som sitter för bedrövligt på henne/honom. Att då säga "det är din stil, inte min" är ju att ljuga lika mycket… OM min kompis frågar mig innan köpet så säger jag min ärliga åsikt. OM hen bara vill visa upp sitt plagg och få bekräftelse (inte i fallet "tycker du jag ska behålla denna") och jag ser att hen själv tycker att den är fin, så bekräftar jag henne/honom.

Så vad mig anbelangar har jag inga problem med små vita lögner som är till för att umgänge ska funka, men större lögner går ju såklart bort!

Däremot har jag tyvärr drabbats av några "sanningssägare" som tycker att de är lite bättre som alltid säger sanningen. Men egentligen lämnar de en ström av ledsna vänner och kollegor samt sabbade stämningar efter sig. (inget mot er andra i tråden, klart att inte alla sanningssägare är bulldozrar!)

#19 Jag tänker nog som du faktiskt

StatistikBara det är ju ljug"""Skoja.

Håller med Pius…

#19 Nu var ju det jag skrev om tröjan bara ett exempel på hur man skulle kunna formulera sig i just det fallet OM det var så som jag beskrev, i stället för att vara en bulldozer. För man behöver inte vara otrevlig bara för att man är en "sanningssägare"

Det är inte första gången jag hört eller läst  att andra tycker att  "sanningssägare" är plumpa, sårar, far fram som bulldozer osv och det är av de som kör med "vita lögner" det oftast kommer från.

Kan vi inte komma överens om att vi är olika helt enkel och nöja oss med det?!

Jag säger sanningen (på mitt sätt) medan andra säger "vita lögner" på sitt sätt. Alla är vi saliga med vårt.

#22 absolut! Min poäng är att man kan må dåligt av att bli ljugen för OCH att få höra sanningar! Att det är de som kör med vita lögner som har åsikter om sanningssägare är ju inte så konstigt. Det är ett sätt att uttrycka sig på som man kanske själv inte är bekväm med. Och tvärt om såklart! Lets agree to disagree!

Jag ljuger aldrig!

Säger alltid sanningen!

Japp! Då har jag gjort mina två för dagen! 

#24 Ha ha ha

#22 Jag uppfattar att du Gunilla menar att det är bra att utrycka sig trevligt men att en del tycker att de som är ärliga (på trevligt sätt) går fram för hårt.

Om det är så ligger "problemet" hos dem som du kallar "vitalögnarna" och inte hos den som är ärlig.

Det finns också de som är så ärliga så de säger precis vad de tänker, exempel - "fy f*n så fula byxor du har", vet jag någon som sa.

Min moster (87 år) fick besök av sonens särbo som satte sig vid köksbordet och sa, "du har inga vänner, du har gjort x osjälvständig, du är si och du är så" -- det tycker jag är att bete sig som en ångvält, till vad nytta göra som i dessa exempel??

#26 Ja, jag menar att man kan vara ärlig på ett trevligt sätt.

Att "vräka" ur sig så som de gjorde i exemplen du gav tycker jag är så elakt.