Tror jag alla gör.
Jag försöker att tänka framåt och inte på det förflutna men inte alltid lätt.

Det är nog som här hemma, finns nog lite skit i hörnen om man kollar noga.

Men inga stora saker.

Jag håller det lätt inne.. Sen går jag in i en dag eller två av hikikomori, social withdrawl, då jag tillåter mig själv att må dåligt, sen är det bra tills nästa gång. x3

Alla bär vi på olika sorger eller annat inom oss som vi varit med om som format oss till dem vi är. Så även jag.

För min egen del så är jag en funderare som verkligen ger mig tid att "sörja" klart jobbiga saker som jag har i bagaget. Reflektera över livet är naturligt.  Väl genomsörjt så går jag vidare och lägger det bakom mig. Jag tror det är viktigt att våga gå inåt och stanna upp och våga ta itu med sånt som gnager inom en. För det brukar komma tillbaka förr eller senare och då kan en liten sak bli större än det var från början. Tack o lov har jag goda vänner som jag kan prata med som finns som stöd när jag behöver det. Något som jag även gör är att skriva av mig, har många "kräkböcker" som jag kallar dem.

Sår från det förflutna har nog alla, frågan är bara hur man hanterar dem. För egen del lever jag här och nu och funderar inte ofta på det som varit.

Dock händer det ibland att det onda väcks av något i vardagen, till exempel det så ofta diskuterade ämnet med misshandlade fosterbarn. Även om jag hade egna föräldrar, så känner jag igen mycket från deras berättelser och då kommer jag inte undan minnena.

Omvänt har jag rent samvete, jag har aldrig gjort någon så illa att jag behöver känna ånger och kval.