Jag stod med kameran höjd för ansiktet och haren började röra sig i en lov som förde den närmare mig …

Något förvånad över att haren inte tog minsta notis om mig fast jag stod helt öppet i vit t-tröja som skarpt avtecknade sig mot de skuggade träden bakom mig, stod jag kvar med kameran höjd medan haren kom allt närmare …

… och närmare. Till slut fick haren inte plats i linsen och jag spanade försiktigt vid sidan av kameran för att se hur när den egentligen var …

Den var nära, kanske 5-6 meter bort bara …

Nu blev haren lite fundersam vad det verkade. Jag antar att den insåg att kameraljudet kom från den märkliga skepnaden på vägen och att det kanske inte var hälsosamt för den att vara här …

… så haren beslutade sig för att öka avståndet till den mystiska saken på vägen …

… och till slut försvann haren nerför sluttningen ur mitt synfält.

I efterhand har jag funderat på vad som gjorde detta "close encounter" möjligt och det måste, utöver att jag stod blickstilla, ha berott på att jag hela tiden hade kameran för ansiktet så att haren aldrig såg ögonen på mig.

Därmed uppfattade den mig inte som något levande. Det som istället fick haren att dra sig undan var ljudet från kameran.

Det verkar som du har ett särskilt avtal med naturen då du alltid kommer väldigt nära de olika djuren och de till och med springer rakt på dig. Jag ser knappt några djur när jag är ute fast jag är omringad av stora ängar och skog.

#8 Att vara tyst och stilla är en konst som inte alla behärskar. Jag har många gånger erfarit att folk tror att de är stilla fast de inte är det.

De kliar sig på näsan och de vrider på huvudet med mera. När jag förklarat för dem att man helst inte ens ska blinka, så svarar de ofta att det är omänskligt.

Ja, omänskligt eller inte, det är ofta vad som går åt för att man ska få djuren inpå sig.

Jo jag förstår ju det… att man måste vara blickstilla och ha vinden emot sig men ändå, jag ser dem inte ens på längt håll.

#10 Det behöver man "jägarblick" för

De enda gånger jag kunde se dem var på ängen nedanför grannarna, men där har växt igen nu så jag ser inte ett dugg tyvärr.

Det var ju synd att kamerann förde väsen, hade varit intressant att se hur nära och länge haren kom.

Bilderna i 3 och 4 var jättebra.

Härligt att få dom vilda djuren så nära Peter, ja kanske inte om det var en björn eller ilsken älg

Fina bilder! Sällan man kommer en hare så nära, det har väl hänt nån gång på jakt att de har nästan sprungit på stövlarna, men då har de ju haft en hund efter sig längre bak i sina spår.

Men så här och så länge, är ovanligt!

Tack för att du visar den fina bildeserien av haren. En fråga: Jag såg en hare förra veckan som var svart, hur kan det komma sig? Någon som vet?

# 0 - # 7  Vilken härlig berättelse om haren, Peter! Du borde skriva artiklar i någon tidning

Som vanligt jättefina bilder!

#17 Är du säker på att det var en hare då? Folk släpper ut många kaniner. Nerer vid Klara Strand i Sthlm finns en fast koloni kaniner.

Annars kan harar precis som alla andra pälsdjur få melanistisk avkomma förstås, även om det är ytterst ovanligt.

#18 varsågod

# 19  Tack!!

När haren och andra djur är riktigt blöta så ser de ofta mörkare ut i pälsen.

Häftigt! Fina bilder.

#19 Tror du att det var en kanin? Vad dumt av folk att göra så

#19 Om du tänker på hur många katter som överges och som föds ute av tamkatter utan ägarens insikt - så dubblerar du det. Då får du ungefär så många kaniner som släpps eller rymmer.

De flesta klarar sig ingen längre tid eftersom rovfåglar och rävar tar dem, men det är ändå ganska ofta man ser kaniner, särskilt inne i städer och då menar jag inte vildkaniner som finns i södra Sverige.

#24 Det är inte roligt att läsa det du skriver men jag borde inte bli förvånad