… och här är ett annat av vanlig kohud.

Vad snygga..

Det senare har jag använt vanliga gammaldags pjäxsnörningsnitar för att fästa remmen med.

Säljer du sånna eller? Det borde du göra i i sånnafall. De är grymt snygga.

Du gör väldigt vackra och välarbetade ting vad du än arbetar med.

Väldigt smart med nitarna.

Kan man göra sånt i annat än varanskinn?

Fingerskydd kommer i en hel massa olika varianter. man måste ha såna, annars blir det hårda valkar på fingertopparna och en dag förjer valken med pilen iväg och fingret är skinnflått.

Detta är en så kallad "tab", ett enkelt fingerskydd för de tre fingrar man använder i draget, pek-, lång- och ringfinger. Mellan pekfingret och långfingret ska pilen vara, så där finns en slits. Skyddet är fäst vid handen genom ett enkelt skinnband runt långfingret.

Just denna tab är tillverkad av ett skinnstycke, framben av Aberdeen Angus-boskap, med en stödläder vid spännet. Det senare är för att kunna ändra fästbandets vidd.

Jag gjorde det här fingerskyddet 1981 och det håller än. jag tappade det i vildmarken i Kanada, men jag hade tur - någon gick precis samma väg som jag och hittade skyddet, så jag fick tillbaka det.

Trodde inte man behövde alla dessa skydd vid bågskytte…novis som man är i ämnet…fniss.
Måste säga att det är jättesnyggt.

Kanske man ska börja med att skjuta med båge….

Det här är en så kallad "flu-flupil. Den är försedd med en roterad dubbel fjäder i fullängd, cirka 25 cm lång och helt oskuren i höjd. Såna pilar är avsedda för skytte uppåt.

Om man skjuter en vanlig pil uppåt går den 300-400 meter upp i luften och man förlorar den med blicken, vilket förstås är livsfarligt och någonting man aldrig får göra. Flu-flupilen går ungefär 30 till 50 meter upp och dalar sedan sakta ner likt en fallskärm.

Tack Mia och Cristine. Man kan använda vilket skinn som helst som är hyfsat hårt i ytan.

Man kan använda ganska tunna skinn, 1,5 till 2 mm tjocklek fungerar. Då blöter man dem i rödsprit och lääger dem på armen så att de får torka i rätt form.

jag gör så bland annat med eggskydden till tomahawkerna också, då får man perfekt passform sedan. Här är ett par exempel på såna eggskydd.

Här är ytterligare en variant av koger avsett att bäras på höften. Fördelen med höftkoger är att pilarna alltid är ur vägen och att de är mycket lättåtkomliga. Nackdelen med höftkoger är att det bara går att använda tavelspetsar på pilarna.

Just detta höftkoger har jag gjort på ett mycket enkelt vis. Det är 11 stycken elrörsbitar som limmats ihop i lite rombformation för att få bakåtlutningen på pilarna. Annars hamnar de rakt upp under armen. Sedan har jag bara klätt rören med skinn och gjort hål i varannat rörr för pilskaften.

Skärpet är gjort av länkar i getskinn, hopplöst stickigt om man får det mot huden, men annars rätt läckert tycker jag.

Det är jätteläckert. Var glad att du har denna förmågan och hobbyn.

Den är kanon

Ett annat traditionellt vapen jag sysslat med i många herrans år är blåsrör. Det är världens mest träffsäkra skjutvapen för korthållsskytte upp till 10-15 meter. Över de avstånden blir pilen för vindkänslig.

Man kan skjuta långt också, men då har man ingen precision, jag har skjutit 160 meter med pil i vindstilla och 240 meter med en lerkula.

Jag använder sömlösa aluminiumrör. Optimal längd är 120 till 130 cm och diametern på röret ska vara 12-14 mm innerdiameter. Jag använder 13 mm. Röret poleras invändigt med vax för minimal friktion.

I den ände man blåser måste man ha en kopp för att inte någon luft ska smita ut bredvid. Jag har gjort min kopp av en helt vanlig kökstratt och fäst den med Plastic Padding.

Änden/mynningen. Röret är inte nyvaxat just nu.

Blåsrörspilarna gör jag själv av 15 cm långa stickor av gamla sönderskjutna cederpilar från mitt bågskytte. Jag förser stickorna med en spets av 50 mm rät ø0,5 mm pianotråd och en liten tillklippt kon av skumplast längst bak.

Jag har provat ut måtten på rören under många år och kommit fram till vad som fungerar bäst. Har man för liten diameter på de här längderna så kommer inte luften att hinna ut. Den komprimeras då istället inuti röret och studsar tillbaka, vilket medför att man får en smäll på struphuvudet så att man inte kan prata på flera timmar och det gör mycket ont.

Jag har provat de upp till 2,5 - 3, 0 meter långa rör som de sydamerikanska indianerna använder, men inte lyckats skjuta med såna rör. Det kräver åratal av övning.

Deras rör är nämligen koniska inuti, så blåstekniken är oerhört avancerad och svår att lära sig. Man måste ha en mycket stor lungvolym för att få luften att räcka till, minst 7-8 liter lungvolym.

När man skjuter blåsrör, blåser man inte bara. Om man gör det kommer pilen inte att flyga utan mer eller mindre bara ramla ut på andra sidan röret. Man måste stöta ut luften med hjälp av diafragman.

Man utvecklar en enorm styrka i diafragman och man ökar sin lungvolym kraftigt. När jag sköt som mest, kunde jag liggande på rygg studsa en tvåkilos vikt 10 cm upp i luften genom att stöta till vikten med diafragman.

Jag har varit i Columbia och sett de rören och pilarna. De stryker ju pilarna mot ryggen på en giftig groda( (phyllobates terribilis),som lever där och jag har för mej att det är en av världens giftigaste djur. Jag vet inte om de använder giftet mer då det här var väldigt länge sedan. Så roligt att se och läsa..man lär sig massor.

Om tomahawken: Många tror att tomahawken av stål har sitt ursprung hos de nordamerikanska indianerna, men det är felaktigt.

Under 1600-talet när Hudson Bay Skin Trade Company startade upp sin verksamhet i östra Kanada behövde man någonting billigt för att kunna byta till sig skinn och hudar från indianerna.

Första gången en sådan bytesaffär utfördes med tomahawker anses vara i Jamestown 1607 när engelsmännen idkade skinnhandel med Algonquianfolket

Uppdraget gick till till smederna i England, Frankrike och Belgien att smida mängder sådana enkla yxor och de olika folkslagen hade skilda önskemål om utformning, men gemensamt var att de skulle vara så billiga som möjligt.

Skillnaderna mellan en tomahawk och en vanlig yxa är i huvudsak två. Först och fråmst skaftinpassningen. På en vanlig yxa trär man yxhuvudet på skaftet uppifrån och fäster med en kil.

På en tomahawk har man ett uppifrån koniskt yxöga som skaftet träs ner igenom uppifrån som på en gammaldags gruvhacka eller korp. Det gör att yxhuvudet aldrig kan fara av skaftet när man svingar tomahawken.

Den andra skillnaden är att en tomahawk ska vara lätt, inte över 500 gram och därför saknas yxhammaren.

Tillverkningen går till så att man har ett stycke bladjärn som hamras ut till ett yxblad i ena änden. Sedan smider man bladjärnet runt en konisk skaftattrapp av stål och bankar ihop bladet när man nått runt.

Det har man ju undrat över för jag har aldrig hört talas om att  indianerna har arbetat som smeder, så det var roligt att få veta.

Jag har bokmärkt din tråd för jag måste läsa om den senare, det var mycket nytt för mej.

Min kastkubbe har inte nyttjats i år, därför är det mycket tistlar och högt gräs runt den, men den funkar ännu som den ska.

Kubben ska hänga så att man har mittpunkten 150-160 cm över backen,. Kubbens diameter bör vara minst 45 cm och mittpricken ska vara 5 tum, dvs ungefär 13 cm.

Man får 2 poäng för träff i mittpunkten, bruten linje med eggen gäller, samt 1 poäng för kubben i övrigt.

En kastserie går över 25 kast, ett kast i taget efter turordning bland de deltagande. Först 10 kast på ett varv (5 gångstegs avstånd). Sedan 5 kast på 1,5 varv (7 stegs avstånd). Därefter 5 kast på två varv (9 stegs avstånd) och till sist ytterligare 5 kast på ett varv.

Serien omfattar alltså 25 kast med maxpoäng 50. Mitt personbästa är 48 och jag har ännu inte träffat på någon annan svensk som kommit över 40.

Byggde en ny tomahawk med fodral till en kompis idag. Smidet är gjort av en duktig smed från Eskilstuna, resten har jag gjort själv här hemma idag.

Den blev fin!

Vad kul att läsa och se de fina bilderna på det du gjort! Blåsrör har jag testat, men resten har jag aldrig provat på. Både lärorikt och intressant att läsa, tack för du delade med dig!

Vilket hantverk..din kompis måste ha blivit lycklig.

#23 Tack själv

#24 Vi får väl se vad han tycker när han får den. jag skickade den igår, så det dröjer väl tills imorgon innan han får den.

Wow, intressant !!

Snygga, funktionella & fräcka "grejer"

Tack för dagens "lektion"

Kogren

Inte "kograrna" Cristine, - kogren

jätte fint hantverk peter och mycket kunskap har du om allting verkligen en bra tråd

Han är en allkonstnär!

Peter!!!Vill bara säga att du r bara sååå duktig…….

Tack

Putt upp

Putt upp igen till bl.a. Jeremina!

Jag kommer in nu och tittar på peters fina hantverk och blir så imponerad för de är verkligen välgjorda och vackra  Jag tappar nästan andan för det har en speciell känsla och jag kan känna värme och glädje när jag ser detta……wow  Kram Jeremina!

Peter! Säljer du eggskydd? I så fall skulle jag vilja köpa något till en yxa

Jeremina

Visst kan jag göra det. Lägg bara yxan på ett papper och rita av konturen av den. Glöm inte att markera skaftet också och att även rita konturen av yxans ovansida (uppsidan) så att jag ser hur tjock den är.

Jag kan pm:a min snigelpostadress till dig så kan du bara skicka "ritningen". Berätta hur du vill ha det utformat/utsmyckat.

Åh,,,vad du är gullig! Tack snälla Peter! Pm:a och skriv vad du vill ha betalt….kram

--

Det var snygga grejer det.

#41 Vad kul att du lyfte den här gamla tråden. Jag blev påmind om det där med eggskyddet till Jeremina, det blev aldrig av, men jag vet inte riktigt varför?

Hon brukar ju titta in  så hon kanske ser det här annars är de ju bara att PM.a.

Jag har lagt till målfigurerna här också.

Jättefina hantverk!!!

#45 ja han är duktig på allt han tar sig för, jag beundrar mycket hans alster.