Det var jag i 20 år, är det inte längre.

 ..jag är lite tveksam
 att först rädda baren på andra sidan jorden
 att ha blicken SÅ i fjärran horisont
 att man missar ungarna kring våra egna ben

men,det är ju bekvämt att skicka en peng,varje månad
istället för att arbeta med o i en lokal förening,
vara med de egna,eller ..bara vara en Vuxen för grannungarna ..

   penke

Jag hade ett berlinbarn i flera år. Hon var här 5 gånger. Då vet man att pengarna hamnar rätt. Som pensionär med lite över 5000 ut i månaden räcker pengarna bara till boende, mat, hunden och lite nöje - mycket lite

Vi, eller rättare sagt våra barn, har ett fadderbarn i Uganda, en nu 11-årig flicka som heter Getulida. Hon har varit vårt fadderbarn i 7-8 år nu.

Jag tycker bättre om idén med fadderbarn än att ge generellt bistånd som man aldrig vet vart det tar vägen. Vi får brev från vårt fadderbarn varje gång hon fått bidrag. Hon berättar vad hon fått för pengarna, oftast nya kläder, skolmaterial och ibland en get.

Hade också ett fadderbarn tidigare, inte nu längre..men jag tycker tanken att ha ett är fin. Men kanske lite också som Penke skriver..allra viktigast är att se till våra egna barn.

Nix har inget fadderbarn.
Cancerfonden, njurfonden och våra hemlösa får en slant istället.

Jag har haft fadderbar i alla år.

Senast via Plan International.

Där fungerar det så att man har ett fadderbarn men pengarna och sakerna man skickar går till ett gemensamt projekt som vatten i byn, skola eller likande så fadderbarnet har man egentligen bara kontakt med via brev och teckningar så inga gåvor är personliga utan går till projektet.

Jag har mitt andra fadderbarn i en tibetansk SOS-barnby i Indien. Jag betalar varje månad, men spar oxå 85:- varje månad, så jag kan skicka 1000:- till honom varje år. Dom pengarna spars tills han flyttar från barnbyn.

Han skriver till mej och jag får ett foto varje år så jag kan se hur han utvecklas.

Har inget fadder barn och har aldrig haft.

instämmer i vad Penke skriver o zabelle.

Och jag känner om saken lika som Penke, Zabelle och Chik.

Hmm, det låter lite som att bara för att man vill hjälpa ett fattigt barn någon annanstans i världen så skulle det innebära att man eftersätter sina egna barn.

Jag tycker att det tvärtom visar på att man vill ge lite av det de egna barnen får också till de barn som inget alls har.

Alltså, det ena utesluter inte det andra, även om det naturligtvis finns gränser för vad var och en rår med ekonomiskt.

När vår son fick sitt första jobb så skaffade ha ett fadderbarn. Det berättade han först ett par månader senare och jag var så stolt

Vi har ett fadderbarn i Indien och så ger vi lite till en verksamhet som stödjer flickor. Det känns ok tycker jag, att vi som kan, kan hjälpa andra. Och att det handlar om hjälp till skola och liknande