Oj då har jag inte mycket till livslust…

Livslust är att vakna på morgonen och inse att dagen har en hel del av små saker att förgylla min tillvaro med.

Bara att kunna gå nedför trappen och sätta mig vid köksbordet och njuta av min frukost är en fröjd.

Se vovvens glada skall när kopplet kommer fram är en lisa för min själ.

Strossa omkring i naturen och smeka in kvistar och träd, det är väl livsslust.

Fundera ut något mättande gott till kära mannen när han kommer hem.

Krypa tätt, tätt, intill och sedan försiktigt massera varandra det är väl också livslust.

Låt natten fylla mig med drömmar, ilband tänkvärda och ilbland mer eller mindre tokiga.

Livslust är att vilja leva eller hur?

Svårare var det inte  /kram Spanaren

#2 Håller med

Jag intervjuar väldigt många äldre i mitt arbete och många har stora begränsningar tack vara sjukdom och olika handikapp så planer för morgondagen finns knappast men många upplever ändå en livslust och livskvalitet vilket jag tycker är underbart att höra och känns väldigt positivt.

Bumbleboo, tack för din kommentar som också säger hur livet är

#2 Önskar att jag hade din förmåga att se det underbara i det lilla Fantastiskt!

Håller helt med dig om: Livslust är att vilja leva eller hur?

För mig behöver det inte innebära planer och att alltid ha saker på gång, för mig räcker det med att bara mysa med mannen och dottern i soffan eller att äta en god middag en måndagkväll…

Tycker inte personligen att lust till livet avgörs av mängden aktiviteter man gör.

Om allt det man tidigare älskat att göra inte finns kvar…då finns heller inte Livslusten kvar…

#7 Då får man försöka hitta nya saker att älska eller göra de sakerna på andra sätt. Så kände jag förut… men det går inte hålla på så, jag mår inte bra av att tänka så!

Jag brukar då tänka på människor som blir svårt sjuka eller skadade, t.ex. förlamade, tänk om de skulle tänka så… då skulle de ju inte orka leva vidare.

# 8

Men om man inte hittar nåt man älskar att göra längre…

#6 Du säger ju samma som jag men med andra ord

/kram Spanaren

#9 Jaa, då får man börja leta efter nya saker att göra… där är jag nu… har ingen hobby eller intresse men det är ju upp till mig själv att börja prova nya saker och se om jag fastnar för något. Det finns ju så himla mycket saker man kan göra som man aldrig testat…

#10 Hm, kanske det… är kanske bara dålig på att inse det

Men om man bara väntar på döden och överlever bara för att det finns någon (katt, den översta) man inte vill lämna i sticket?

Jag har gjort allt jag ville, så nu finns inget kvar att göra.

# 12

Det har jag svårt att tro, Pialinn…du som är så kreativ…

Kul att se dej här förresten 

Tack Sisa!

Att vara kreativ och att ha livslust är inte samma sak. För att inte bli "tokig" måste jag ha nåt att göra. Är ju utbildad att arbeta med händerna. Fast vem vet hur länge dom håller. Har artros i många leder.

Har mest hela tiden i ljudbok i öronen oxå!!!! Kan "vakna upp" och undra varför jag ligger i en husbil när jag nyss vandrade på hedqarna i Skottland eller på gatorna i Californien.

#12 Det är ju lite annan situation än att känna som Sisa beskriver i #7 & 9. För då måste man ju vara ganska nöjd med sitt liv, medan den som känner att den mist allt kanske inte alls känner isg lika nöjd… eller vad tror ni?

Sedan tror jag som Cristine säger, man hittar nya spännande saker att göra under tiden man väntar… som kanske plötsligt gör att man vill leva länge till.

#12 Det är väl livslust om något  kan inte säga mera för jag vet inte vad som har drabbat dig.

/kram Spanaren

Om man inte hittar nåt som man älskar att göra längre, eller om man inte tycker att nåt är roligt att göra längre…då har man väl verkligen mist sin livslust…

Då tror jag man behöver massor av stöd och värme…det var så jag tänkte i mina inlägg 7 och 9.

Pialinn…livslust måste man ha om man ska kunna vara kreativ…har man ingen livslust blir ju allt meningslöst…och att ha nåt att göra kan ju vara så mycket…om man är sjuk, är det väl så att alla dagar går upp och ner. Vissa dagar mera livslust…vissa dagar mindre…

Krya på Dej, Pialinn!

#17 Men kan det verkligen vara så illa att det inte går att hitta en enda sak man tycker om att göra tror du?

Att man kan mista sin livslust vet jag helt säkert, men den går att återfinna om man jobbar mot det. Men man måste vilja själv, annars är det nog ganska svårt tror jag.

18,Det kallas apati och har man hamnat där så måste man få hjälp att hitta tillbaka till det om möjligt lilla som gör att livslusten kommer tillbaka i småportioner till en början,man tappar helt bort sig själv, och finns men är ändå inte närvarande,jag satt där själv när jag blev förlamad,men mina barn och mina hundar fick mig att se att jag behövdes och därmed infann sig livslusten för mig igen.

Jag tappar själv livslusten ibland, man blir liksom trött på att finnas, men då säger maken att om en stund kommer du vilja leva igen vara glad och lycklig -och det har han alltid haft rätt i.

# 19

Det jag också tänkte på var det du skriver om, Spikes…där tror jag att både barn och djur kan göra stor nytta…att få känna sej älskad och behövd…

21,Ja precis,man behöver veta att man inte tappat förmågan att "kunna", att älska osv osv,att känna sig behövd är verkligen jätteviktigt.

Det fanns en tid då jag blev apatisk och då hade jag legat på rygg utan att kunna röra mej i ett år, med kallbrand. Konstant feber i ett halvår och det faktum att jag inte fick tillbaka huden på mitt ben, det ville helt enkelt inte läka gjorde att jag ville dö. Men då järnvägar fick jag skäll från läkarna sade jaha det var däför vi räddade ditt ben när vi trodde du var stark och tålde allt och du är en jädrans egoist som inte tänker på dina barn. Då vaknade jag upp. Jag åkte hem och lyckades bota mej själv. Sedan dess tycker jag allt i livet är spännande. Bara att öppna ögonen och inte veta vad som ska hända är det, att planera hur man ska ha det i trädgården osv…det finns så mycket bara man öppnar ögonen.

Tappad livslust har jag aldrig råkat ut för. Två depressioner har jag gått igenom i livet, men annars har jag alltid levt på efter bästa förmåga.

!997 var ett jobbigt år och jag minns inte mycket av det. Jag hade stora sår på fötterna och infektionen grävde sig in i skelettet. Jag hade så dåligt CRP så att det gränsade till blodförgiftning nästan hela året, men ingen tappad livslust.

Man kan tappa lusten till livet utan att bli apatisk anser jag. Att leva enbart för sina barn är inte tillräckligt för mig, det kanske är egoistiskt men jag är ju en egen individ med egna tankar och önskningar utöver att vara med mina barn.

Jag behöver mer egen stimulans utöver familjeliv, det kanske låter konstigt men familjelivet i sig har aldrig stimulerat mig på det sättet ett jobb eller givande hobby gjort!

hej! jag har aldrig haft någon sjukdom eller varit med om något livshotande eller liknande. men jag har ändå aldrig känt någon livslust. ok när jag var barn kunde jag ha kul när jag gick upp i mina lekar.. men när jag klev in i tonåren försvann lusten till det mesta o nu väntar jag bara på att komma närmare ålderdomen o döden ( jag e 33 år)!  känner kronisk tristess livsleda känner inget sug efter nåt (annat än godis o mat)

förstår inte varför jag inte kan "öppna ögonen"! hej!

#26

Det är lessamt att läsa ditt inlägg och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Men är du inte mer än 33 så har du god tid på dig att finna din livslust. Sök i det lilla och enkla är mitt råd.

önskar dig det bästa och välkommen till sajten 

Det är väldigt trist att höra Amanda, är det inte så att du fastnat i dina egna negativa tankar.

Det är dina tankar som styr ditt liv och bestämmer du att se på sakerna med andra ögon sä kan livet ändras för dej.Säger du varje dag att du är lycklig och tycker livet är roligt så tror hjärnan på dej. Den tror på allt du säger till den så säger du att du väntar på döden  är det lätt att du kan bli sjuk.Man kan dra på sig allvarliga sjukdommar med negativa tankar.

Var snäll och gå in på min personliga sida, fotoalbumet och läs en artikel jag har där som heter:

Lusten att leva bästa medicinen