Jag är otroligt onödighetsrädd (vilket helt underbart lättfattat ord) för vad som kan komma att hända mina anhöriga.

Det har blivit bättre med åren men jag har lagt ner mycket energi på att oroa mig i onödan på detta.

Tyvärr har jag den dåliga egenskapen också. Jobbar också på att försöka låta bli.

Inte ett dugg

#3 Så underbart. Hur bär du dig år?

Jag säger som Lena..inte ett dugg!

Det är nog inte lätt..men väldigt skönt, om man inte är onödighetsrädd!

Jag är helt klart onödighetsrädd. Lägger mycket tid på att skissera scenarion, av värsta slag, som självklart inte kommer att inträffa. Förstorar upp saker och ting. Önskar så att jag kunde lägga av med det. Att jag inte visar något utåt och inte pratar om mina rädslor, är en sak. Jag vill inte plåga min omgivning. Men tankarna är oerhört svåra att bli av med!

Jag försöker låta bli, men det är inte så lätt när det gäller barnen och deras familjer. Men har också fått erfara att det spelar ingen roll, för hur mycket man än oroar sig så kan det värsta hända.

Därför försöker jag att inte vara "onödighetsrädd"!

Fösöker också låta bli. Men det är inte så lätt alltid.

4,Vet faktiskt inte,men jag tror att jag är en expert på att acceptera att helt plötsligt händer det saker(dom som känner mig säger det),och sen göra det bästa av det,vad det gäller mina nära så hör jag alltid av mig om jag anar något,men förstorar aldrig upp något för mig själv förrän jag är helt säker

Man kan ha föraningar men det är något helt annat, varför ska man gå och oroa sig över något som inte existerar.

11,Sant

Är det inte en perfekt beskrivning på det som skrivs i kvällstidningarna?  Mycket av det som står där inträffar ju aldrig eller i en väldigt liten omfattning.

Själv tror jag inte att jag är så drabbad.

-Det ordnar sig alltid!….som jag brukar säga…

# 13

Det är nog sant..det du säger!

Inte för sådant som jag inte kan påverka.-Katastrofer kan jag inte göra så mycket åt.Mer än att undvika o vistast i sådana område.

Men gå o vara rädd nej.