Man tog den fasta telefonen och ringde…hoppades på att det inte var en förälder som svarade..

Herregud så många timmar jag slösade bort av mitt tonårsliv i väntan vid telefonen

När jag hade träffat min man så tyckte mina föräldrar att vi pratade för länge i telefonen Det var ju inte lokalsamtal heller…

Jag fick min kompis till att gå en långpromenad med min hund så jag kunde stå i telefonkiosken i kvarteret.

# 2   # 3

Haha…det känner jag igen..

Jag är så gammal så jag knappt minns hur vi gjorde, (röksignaler ?) men träffar blev det ändå!

Säger som några tidigare talare. Fasta telefonen gick varm och man fick boka tid och plats. Men det gick alldeles utmärkt, det fanns ju inte några alternativ.

Säger också som föregående talare. Den fasta telefonen gick varm.

Jag hade aldrig några pojkvänner medan jag bodde hemma. För det första gick det inte att få vara ifred. Jag hade tre yngre bröder som drällde runt hela tiden, kompisar till dem drällde runt. Min mamma var jättenyfiken.

En enda telefon fanns och den stod i hallen mitt i värsta springstället.

Tog ytterst sällan hem kompisar, skämdes för min röriga familj. Ingen hade så många syskon som jag, ingen hade tre yngre bröder som dessutom var mycket yngre. Pinsamt. Då, alltså.

Jag tog skadan igen när jag flyttade hemifrån istället…

jag hade inte heller några pojkvänner när jag bodde hemma. Å andra sidan flyttade jag hemifrån när jag var 16. Och hade då en egen telefon.

Inte fick man prata i telefon så länge minsann, vi bestämde en tid och så hoppades man att telefonen var ledig då.

Min mamma och jag hade väldigt lika röst och en gång när en kille ringde och sökte mig trodde han att det var jag som svarade.

Han pratade på om vad vi skulle hitta på nästa gång vi sågs och mamma var ju inte dummare än att hon höll masken, tyckte det var skitkul, gjorde inte jag när jag kom hem och hon berättade.

När vi var ute nånstans så bestämde vi att nästa lördag så ses vi där eller där och så kollade vi upp dagen innan att det funkade,  att vara ute och "ränna" mitt i veckan var inte att tänka på.

Jo, om det inte var telefonen så bestämde vi bara var och när..

Men idag vill inte min mobil ta laddning och jag måste säga att jag saknar den. Jag behöver kontakta mina kompisar från V-ås som kommer imorgon, jag ska föreslå var vi ska träffas imorgon förmiddag. Och jag tycker att det är mycket mer praktiskt med mobil och sms där jag dessutom kan nå tre stycken samtidigt, istället för telefon

#11 - ja NU vill jag inte vara utan min mobil. Men när den inte fanns så visste man ju inte något annat och då gick det bra i alla fall.

Vi satt aldrig i telefonen,det vara bra att gå ut alla kände på sig när och var man uppehöll sig,så alltid hittade man någon att vara med;-)

om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

giva om vägen besked
därpå skiljas i fred
sådant var fämlingars möte
enligt uråldrig sed

byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
alla människors möte
borde vara så
(hjalmarG)

telefoner och sån´t ..hemma
 jag var oxå en ..slow starter där
  ..om jag fattade o/e kom ihåg..
 hände det ibland ..i steget/ögonblicket
 både DÅ,och att man bokade nästa möte.. :- )

   penke