Det blir min särbo. Och intensivt blir det eftersom vi bor 7 mil från varandra.

Ja, pratat har vi alltid gjort. Fortfarande händer det att vi blir sittandes inpå småtimmarna med "djupa diskussioner"

Varje dag vi kommer hem från jobbet så brukar vi sätta oss i uterummet och prata om dagen.

Det är så himla skönt att ha någon som man kan vräka ur sig dagens händelser över och som lyssnar och förhoppningsvis förstår.

När sonen bodde hemma så blev middagarna ofta långa då vi alla tre är ganska pratsamma.

Nja, vet inte vad som är lagom. Jag har två äktenskap bakom mig. Den ena sprack att vi träffades för sällan, och den andra, att vi båda var hemma för mycket.

 Det blev slut talat på båda gångerna i alla fall.

Särbon, hjärtegrisen!

Vi pratar med varann i telefon om vi inte träffas.
Kan bli ett par timmar i luren varje kväll.
Annars ses vi och fikar eller så.

Men vi har pratat med varann mentalt under alla år vi levt med våra respektive, 25 år sådär.

Sen kan vi vara tysta med varann.
Det är bra.

Min sambo pratar om allt & inget.

Sen diskuterar vi mycket om nuet, våra tonåringar & framtiden.

Viktigt att samtala & göra saker ihop, så inte livet tar slut….när ungarna flyttar.