Hon såg sitt eget spöke

Mary Goffe levde ännu när hennes eget spöket dök upp 1691. Medan hon låg döende i sina föräldrars hem bad Mary att få se sina barn en sista gång. Hennes föräldrar vägrade och menade att resan dit skulle vara för ansträngande för henne.

Mary föll i koma och dog dagen därpå. I dödsögonblicket viskade hon att hon hade fått frid nu när hon hade sett sin familj. Modern trodde att hon måste ha drömt, men hon hade fel.

Några dagar sedan möttes Marys mor och barnsköterskan som tog hand om barnen i Rochester i Kent.

Hon avslöjade att Mary hade suttit i en kvart vid barnens sängar klockan två samma dag som hon dog. Hon hade suttit och sett på dem utan att säga ett ord och sedan försvunnit.

Abbedissans syn

När abbedissan av Laycock berättade för sina vänner att hon sett sin son, William Longspee, i sitt rum en natt 1250, hade de svårt att tro henne.

William hade nämligen rest till England för att delta i ett korståg till det Heliga landet och väntades inte hem förrän om ytterligare ett år.

Men abbedissan sa att hon känt igen honom tack vare tecknet i form av en kusligt skelettliknande ryttare på hans sköld.

Sex månader senare kom ett bud från Egypten. Longspee hade dödats av saracenerna samma dag som hon haft sin vision.

Osynlig lutning

James Herrman trodde inte sina ögon när han stod och borstade tänderna en kväll i februari 1958.

En medicinflaska gled nästan 40 centimeter längs en fullständigt horisontell hylla framför honom.

Inom några dagar hade schampoflaskor och andra preparat tappat sina kapsyler och korkar och spillt ut sitt innehåll.

När porslinsfigurer och en glasskål slogs sönder efter en oförklarig flygtur, ringde mr Herrman till polisen, som anlände till huset ute på Long Island i New York.

En förbluffad poliskonstapel rapporterade: "Det är någonting skumt på gång här".

Potatisgeist!

En producent av potatischips tillkallade en exorcist sedan en omkringglidande, huvudlös figur skrämt upp nattskiftsarbetarna på lagret i Leicester i England.

På Gröna Lund i Stockholm finns det riktiga spöken. Märkligt nog håller dom till just i Spökhuset…

Dom här spökena har inget med karuseller eller andra festligheter att göra. På platsen där Gröna Lund ligger låg en gång en krog, där en man mördades kallblodigt efter ett svartsjukedrama. Många tror, att det är mördaren som nu kommer tillbaka och har gjort sej hemmastadd i spökhuset…

Han håller sej lugn dagtid, med efter stängningsdags kan det bli ett fasligt liv. Folk som gått förbi utanför huset har hört buller därinifrån och sett märkliga ljussken…

Ur "Sveriges ruggigaste Spökhistorier"

#5 Mera  /kram Spanaren

Tack! Det var riktigt härliga spökhistorier det  Jag har inga på lager just nu men jag återkommer om jag kommer på några.

Bengtestjärn är en gammal övergiven bondgård, som ligger i Bäsksele i Lappland. Där bodde en gång en hårdför och farlig man, som troligtvis mördade två män. Det går historier om, att han plågade sina offer genom att låta hundratals sniglar promenera runt på deras kroppar, innan han stack kniven i dom…

Polisen fick aldrig tag i honom, och nu kommer mördaren tillbaka som spöke. Många har sett honom. Ofta försöker han skrämmas genom att hålla huvudet under armen, när han plötsligt dyker upp…just bakom någon…

"Ur samma bok"

Till Spanis…som tror på Spöken…

Tack Sisa och jag tror på ett liv efter detta, så ös på

Jag har ju faktiskt en historia.

Det var farsan och hans bröder som satt i en koja i skogen uppe i Lappland på 50-talet. Dom var ute för att jaga och bodde i den lilla stugan över natten.

som dom satt vid bordet och drack kaffe och sannolikt något starkare också, så hör dom plötsligt ljud som låter som ett stort djur som vildsint klöser med klorna på dörren som om den ville in.

Först blev dom rädda, men sedan tog väl jägarna i dom överhanden. Dom antog att det måste röra sig om björn eller varg. Ett fint byte att sätta en kula i med andra ord.

Så farsan ställde sig framför dörren med bössan redo och hans bror slet upp den på vid gavel.

Därutanför fanns ingenting. Det enda dom såg var klomärkena på dörren!

detta ska alltså vara en sann historia men man får ta den med en nypa salt. Min farsa var inte den som var den - han visste hur man kunde göra en bra historia bättre - men han var ingen lögnare, så något konstigt var det nog som hände den natten.

#11   /kram Spanaren

Tack! Härliga spökisar

Vi har vår egna gamla tant (vill inte kalla henne spöke) här i huset.

Hon har uppträtt mot de som bott här som de har förtjänat har jag fått reda på. I slutet på 1800 talet, bl. a. skrämde hon nästan livet ur folk.

Under mina förfäders tid här på gården har hon inte varit till något större besvär, fast någon gång har hon tagit i lite hårdare och fått saker att fara i golvet, men märkligt nog har inte ens det ömtåligaste gått sönder. 

Men när min sambo flyttade in för 10 år sedan blev hon väldigt vresig och det hände mycket mer än det någonsin gjort. Vi fick uppfattningen att hon då även fick hjälp av någon mer.

Men en dag då sambon blev ordentligt antastad så kom det fram att hon tydligen var rädd för min sambo. Hon var rädd att inte få vara kvar på denna sidan. Hon kände tydligen att sambon kunde få bort henne.

Men efter att hon fått löfte om att få vara kvar hos oss så har allt varit lugnt. 

Men hon kan inte låta bli att visa sin existens då och då!

Att vi vill ha henne kvar beror på att jag tagit reda på vem hon är och hela hennes livsöde och vet hur hon hade det i sitt liv och varför det blev som det blev. Och förstått att hon var en väldigt snäll människa.

Och hon är en riktig djurvän, det märks särskilt på hundarna och de gånger det är valpar i huset, dem är hon väldigt förtjust i, särskilt nattetid.

#14 Lovely  /kram Spanaren

#14

häftigt Anders! Det måste vara trevligt att ha sitt eget "husspöke". Så länge dom sköter sig alltså

#16

Ja jag tycker hon hör till stället, fast en del tror vi är tokiga som tror på sådant.

Men vi vet vad vi ser och hör…

#17

vad gör det om folk tycker att man är tokig?

Det är väl alla var och en på sitt sätt

# 18

Alla är vi tokiga. Och vissa mer än andra.

När jag var liten hade vi ett par bekanta som vi besökte. I huset bredvid sade man att det spökade. (De hade, enligt egen utsago, haft präster där som bekräftat existensen av en ande, en äldre kvinna som bott där tidigare och gått bort.)

Vi gick dit sent på kvällen för att vattna blommorna. (Husets ägare var bortresta, och hade bett våra bekanta att hjälpa dem med detta).

När vi kom in var allt till en början mycket lugnt.

Men när vid stod där nere (på nedervåningen) så hörde vi klart och tydligt hur brädorna i trappan började knarra som om någon gick på den. (Trots att huset var mörkt och nedsläkt när vi kom). Jag var liten, men minns att jag aldrig sprungit så fort i hela mitt liv som när vi sprang därifrån.

#19

jag noterar och uppskattar din behärskning Terry

# 21

Jag kommer aldrig yttra någon slags (vetenskaplig) skepticism på LK. Promise.

#22

tack det är bra

Vad roligt med alla historier
o häftigt med Anders,Maggans  o TerryGs egna

hur är det det heter..:
all kunskap bygger på egna erfarenheter,allt annat är bara information..  :- )

penke
/tror inte på spöken.

Min bästa väninnas bror var ett riktigt fyllo och denna dag vinglade han iväg på cykeln till sin drickarkompis som bodde ett par km bort. För att komma dit och hem var han tvungen att åka förbi cementeriet. Så också denna kväll då vi träffade honom på vägen dragandes till fots sin cykel och till vår förvåning uppskrämd och nykter. Han visar oss på däcken på cykeln som båda har punktering och berättar att när han kom till kyrkogården så stod där en figur mitt i vägen och då gick det första däcket.Skrämd tittar han upp och ser att han är ensam så han hoppar upp på den trasiga cykeln och då går däck nr 2 när han kliver av står figuren där igen. Då tar han cykeln och springer i panik. Likas å vi, som vände på direkten mot hemmet.