Precis så är det, det är man själv som formar sitt liv…

Japp det är sant det, även om det ibland är svidande svårt, särskilt i familjerelationer!

Svårt men sant…

Enda sättet att få en ändring på andras beteende  är att ändra sitt eget.

Ja eller komma överrens om att gå halva vägen var

#5 Lyckas men med det så är ju det bra!

Efter ett bråk Marino och jag hade då vi varit ihop några månader satte vi oss ner och pratade ut och kom överrens om att gå halva vägen var, sedan dess har vi inte haft några mer bråk. Ingen trodde på oss(han är skorpion och jag leo som inte alls ska gå ihop) och blev förvånade när det sedan fungerade så bra. Och vi har haft s..tkul ihop.

#7 Min man och jag brukar också kompromissa när vi inte är överens och det fungerar väldigt bra. (Lejon och fisk till trots)

#4 Intressant… det enda resultat mina förändringar av mitt eget beteende fått är kraftfulla raseriutbrott, utskällningar, avbrutna relationer osv osv. Visst, det kanske är förändringar av andras beteende men det vete sjutton.

Däremot så kan man aldrig ändra på någon annan, bara på hur man själv förhåller sig till den människan, med sina egenheter. Tänker jag alltså…

#7 Det är nog ganska ovanligt ändå att det fungerar på det sättet. Jag tror aldrig jag hört talas om något annat par som löst ett helt livs konflikter med ett enda gräl. Så Grattis till er

#9 Fast vi har haft gräl trots kompromissandet men det är ett bra verktyg…

Sedan beror det ju på hur man definierar "gräl"

#10 Ja det var det jag menade, det var därför jag skrev så om Cristine och hennes man. Måste vara fantastiskt och oerhört ovanligt att aldrig gräla under en hel livstid!

#10 Håller med

#9 Raseriutbrott, oro och andra reaktioner har jag också varit med om när jag ändrat mitt beteende mot någon men jag inbillar mig att de reaktionerna berott på oro för att jag inte varit som vanligt.

Jag har ändå fortsatt på den väg jag börjat och efter ett tag har den andra/e  förstått att det har varit att acceptera mig för jag har verkligen gett mig sjutton på att fortsätta vara på annat sätt än vanligt. Och ioch med det har även den andre/a ändrat sitt beteende mot mig.

#13 Ja jag fortsätter jag med… men det gör de med på sin väg… deras syn på mig har liksom fastnat i hur jag var för 20 år sedan och de vill inte ha någon annan bild. Men det är ju tack och lov deras problem och inget som jag bryr mig om längre.

Jag menade nog bara att jag tror inte alltid att andra ändrar på sig, de kan ägna ett halvt liv åt att försöka ändra tillbaka en till den man var förr, den som passade dem mycket bättre.

Det härliga och lite svåra med att förändra sig själv…

Är upptäckten av att andra vill få in mig i min gamla

invanda fålla.

För de tappar någonting på vägen och vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till det nya som står framför dem

Nog har vi stirrat på varandra ibland och blivit lite röd i ansiktet, men vi har gått åt varsit håll och sedan tagit upp det när nerverna varit inbäddade så att säga.

#16 Hahahaha, så ni har lärt er att inte låta stundens hetta styra känslorna med andra ord. Klokt av er! Själv är jag bitvis som en krutdurk… och mannen med

En väninna till mig lärde mig för några dagar sedan, ett bra sätt som hon och hennes man brukade använda sig av.

När de blev osams om något och lusten att säga "dumma och elaka saker tillvarandra, kom, då brukade de inte säga de sakerna utan ist tänka: om jag känner så här i morron också, DÅ ska jag säga det jag tänker just nu.

Hon berättade att det hade aldrig hänt att de yttrat de ord de tänkte i stundens hetta för de hade alltid lugnat ner sig till dagen efter och då kunde dom resonera som sansade människor med varandra. Ingen behövde säga ord som de sedan kanske skulle ångra.

Jag ska försöka tänka på det nästa gång jag blir tvärförbannad!

Från början är det jättesvårt men inte när man blivit van och många gånger när vi stirrade på varandra blev det skratt i stället, nästan hysteriskt.

Men hur diskuterar man saker som man verkligen är oense om utan att det hettar till? Saker som man måste diskutera för att hitta lösningar.

Vi är aldrig oförskämda eller taskiga mot varandra men förbannade och högljudda.

Då brusar det så i mitt huvud så jag kan inte tänka. Nej jag måste vara lugn om jag ska kunna prata om det. Det går faktiskt jättebra., för när man diskuterar med höjd röst är det oftast egot som är framme. "Jag har rätt..jag ska ha rätt".

Kanske är det så… jag tycker oftast att jag blir arg och höjer rösten när jag b lir missförtådd, när den andre faktiskt inte lyssnar på vad jag säger utan istället vänder och vrider på saker och kanske istället tar till personangrepp.

Jag är inte så duktig på att hantera sådant så att jag alltid kan hålla mig lugn i alla lägen