Nja, bakåt finns det inget sånt, men min dotter är pappas flicka och min son är mammas pojke … mest, men inte på allvar.

Mamma är min bästa vän & den som lärt mig kärlek, pappa är den som lärt mig kunskap & hur man klarar sig, så en kombo

#2 Du är lyckligt lottad då…..

Min mamma finns inte kvar längre, jag saknar henne mycket…

" Allt Du gjorde för mej, Allt jag gjorde för Dej

Allt vi gjorde tillsammans…"

Jag var mammas flicka.

Sisa.

Jag tror inte jag är nåt…

Var pappas flicka men han finns inte längre kvar…

Jag är mest pappas flicka :-) Men mammas ibland oxå :-)

Jag miste min mamma redan i tidiga tonåren så jag har alltid varit pappas tös. Vi har stått varandra närmare än de flesta. Han gick bort för ett år sedan och det är fortfarande tungt.

Jag är definitivt ingens flicka… pappa hade banden till vår bror som inte finns här längre och mamma med våra lillasyster. Min storasyster med farmor och jag fick klara mig själv.

#9 låter som en tuff uppväxt. Man behöver känna sig speciell när man växer upp.

Ja, det var den kanske men den är ju förbi nu tack och lov Nu bestämmer jag ju själv över mitt liv (försöker i alla fall).

absolut inte mamma eller pappas. Men morfars flicka var jag nog.

Ja, farfars skulle jag nog egentligen svarat och är fortfarande trots att han har gått över.

#13 Jag förstår dig där! Medans farmor och farfar levde var jag deras flicka i första hand och det vet både min mamma och pappa.

Mamma och jag har alltid haft ett svårt förhållande medans pappa och jag har brytt oss om varandra på ett ömsesidigt sätt!

När jag växte upp var jag pappas flicka.
Nu när jag är vuxen är jag lite blandat, pappas: gillar att skruva å så.
Mammas : gillar att baka och laga mat.
Mina barn är nog mammas, alltså " mina ".
Dom har ytterst sällan kontakt med sin far.