Nästa dag siktade jag in mig på platån jag tänkt mig att gå till dagen före, så jag började gå från lägret samma mjuka skogsväg. Ganska snart hörde och såg jag något röra sig 15 meter från vägen in bland de täta ädelgranarna.

Snabbt ner på knä, av med högerhandsken med hjälp av tänderna, på med en pil på strängen och vänta … vänta … vänta, men det var knäpptyst, för tyst. Plötsligt brakade det till riktigt rejält bland träden och jag hann se en brun rygg fly undan in i ett oerhört tätt slyområde.

Märkligt tänkte jag. Alla hjortar jag hittills sett hade varit grå vinterpälsade, den här var brun. Jag funderade en stund över detta medan jag vandrade vidare mot mitt utstakade mål.

Jag kom så småningom fram till den platå bevuxen av hiskeligt stora lönnar som jag först siktat in mig på. När jag stod däruppe på krönet såg jag att det gick en stig in till vänster, söderut, så jag beslöt att först kolla där.

Stigen var antagligen ursprungligen skapad av en skogstraktor, för den var liksom dubbelspårig här och där. Ibland var det vänstra spåret mer framkomligt, ibland det högra. Jag gick 300 meter och kom fram till en skarp krök.

Bakom kröken fanns en glänta, sannolikt naturlig, men sedan bättrad av människor genom att sand och grus lagts ut. Det var mycket fascinerande att gå med näsan mot marken och titta på alla spår i sanden, varg, coyote, lodjur, räv, vitsvanshjort, älg och en och annan stövelklack.

Jag passerade gläntan en bit och satte mig på en stubbe alldeles intill ett firtree så att jag i någon mån fick bruk för mitt helkamouflage. Byxor, jacka, hatt, handskar, ansiktsmask, båge, pilskaft, koger, allt var kamouflerat utom fjädrarna på mina pilar.

Jag satt stilla i två timmar utan att se så mycket som en hjortklöv. Bara blåskrikorna höll mig sällskap. De är minst lika nyfikna som lavskrikorna hemma i norra Sverige och sätter sig gärna så nära som möjligt, helst på bågens kabelpinne.

När jag tröttnat började jag gå tillbaka och bakom kröken kunde jag se hela vägen fram till den skogsväg jag först svängt av ifrån. Just som jag började gå den långa raksträckan fick jag se tre vitsvanshjortar skutta över vägen hundra meter framför mig. Skit tänkte jag. Då fanns de där hela tiden ändå.

Därborta på skogsvägen stod nu en bil och jag kunde se tre figurer, pyttesmå på det långa avståndet. När jag kom närmare såg jag vems bilen var. Den var en gammal skruttig Dodge som tillhörde en italienare som kallades Leo.

När jag bara hade 50 meter kvar hörde jag dem prata och såg att de upptäckt mig. Jag funderade över om jag skulle ta av kamouflagemasken, men beslöt att inte göra det. Roligare för mig om de får sväva i ovisshet om vem jag är, tänkte jag.

Det var Leo, italienaren, helt iförd en fransförsedd skinndress som var svart av svett, smuts och ålder. Säkert kunde den stå för sig själv i garderoben. Men han var en glad skit den där Leo, skrattade mest hela tiden.

De andra två var en liten knubbig irländare och hans lika korta med betydligt spinkigare och buttre guide. Leo var den som snackade, de andra bara glodde. han fick syn på min båge under kamouflaget och frågade om det var en Golden Eagle. javisst svarade jag.

Sedan kom en massa frågor om vem jag var, varifrån jag kom och en massa annat. Jag berättade om min svåra transplantation samma år, hur jag varit mer eller mindre dödförklarad, tappat 20 kg och varit tvungen att lära mig gå på nytt och försöka få tillbaka de förlorade kilona och krafterna bara tre månader innan resan till Kanada.

Jag berättade om hur jag krupi ut på gräsmattan hemma för att jag inte kunde gå, för att kunna  skjutträna med en barnbåge jag lånat från klubben hemma. Hur jag sakta men säkert tog mig tillbaka och bytte till en ungdomsbåge, sen en dambåge och till slut klarade av att skjuta med min egen jaktbåge.

De lyssnade nyfiket alla tre, sen slet Leo upp sin egen båge ur bagageluckan på sin bil. Det var en likadan båge som min, fast en äldre rundhjulig modell. Han sa till mig -"prova min båge". Nä sa jag tveksamt. Jag är inte så stark ännu. Jag trodde att han hade sin båge uppställd på 80 pound eller så.

Då satte han bågen under näsan på den tjocke irländaren med uppmaningen _"dra du"! Irländaren tog i för drottning och fosterland, men rubbade inte bågen. Guiden gjorde samma snopna resultat. _"Nu är det din tur" sa Leo till mig.

Min båge var ställd på 63 pound, kanske 29 kg och jag var rädd att hans var oerhört mycket hårdare, så jag tog i från tårna och … det var som när man lyfter en mjölkförpackning man tror är full, men som i själva verket är tom - bågen bara flög upp!

Irländaren och hans guide hade hakorna nere vid knäna någonstans. Här hade jag just stått ocj berättat om mina medicinska svårigheter och hur len jag var. Det riktigt lysten ett stort frågetecken i deras ansikten - om detta är en svag och klen "Swede", hur är då en frisk och stark sån funtad?

Irländaren blev om möjligt ännu surare och som för att rädda ansiktet började han att kritisera mina bjärt orangefärgade fjädrar. Han sa något i stil med att det var idiotiskt att använda självlysande fjädrar. Jag svarade med glad ton -"jag vet inte vad du jagar, men jag jagar hjort och de är färgblinda". Leo bara skrattade.

Leo bara skrattade. hans båge var ställd ungefär som min och hade dessutom runda hjul, vilket gör den mjukare att dra. Han frågade om jag sett något utöver de tre hjortarna som skuttat undan nyss och jag berättade om hjorten nere vid slyområdet.

Nä, där finns ingen hjort sa Leo. Det håller till en svartbjörn där och den ska jag gå efter när jag fyllt min hjortlicens skrattade han. Jag var full av olika känslor när jag stegade mot lägret.

En svartbjörn bara 15 meter ifrån mig där jag hade stått på knä och sedan den roliga situationen med irländaren och hans guides tappade hakor. Jag hade mycket att berätta för Art och min resekamrat Bengt när jag kom tillbaka till lägret.