Det var på morgonen den andra dagen. Vi hade kommit fram till Chignecto Game Sanctuary där Art, vår vän och för tillfället guide, var operativ chef. Chignecto är ett 64 kvadratkm stort reservat där konventionell eldvapenjakt är förbjuden.

Istället har man två veckors bågjaktssäsong i oktober varje år. Tanken med detta är att man ska ha en liten avskjutning om cirka 60 hjortar om året av den lokala populationen på runt 800 vitsvanshjortar.

Man kommer bara in i området på ett ställe och man blir registrerad och får ett nr. Jag blev nr 121 av 122 bågjägare den här veckan. Vi satte upp den stora tipin som vi skulle bo i under vår vecka. Ett krångligt pussel med fler regler än vad som går att ha i huvudet, så till och med Art måste ha fusklapp.

Jag var en av de första ute den morgonen och jag gick på en mjuk skogsväg kantad av firtrees, jag gissar att vi skulle kalla dem ädelgranar. De har långa mjuka barr som inte sticks. Min tanke var att ta mig upp på en platå bevuxen av enorma lönnar.

När det började luta emot avtog barrträdsridån och övergick i lövträd, mest lönn, men också björk och asp. Jag fick en känsla i kroppen som jag inte kunde stå emot och tog av in bland träden för att se om jag hade känt rätt att det kunde finnas hjort bakom de där träden.

På avstånd hörde jag ett konstigt ljud som jag inte kunde placera alls, fisk, fågel eller mittemellan? Jag hade ingen aning. Det hördes starkare nu när jag närmade mig en av de största lönnar jag någonsin sett. Ljudet kom ifrån trädet. Det började som ett långsamt taktfast surrljud som gick fortare och fortare tills det nådde ett frenetiskt crescendo med ett litet pipande hickljud på slutet.

Vad är det som surrar, tänkte jag. Under det att ljudet återkom gång på gång försökte jag få syn på något i trädet. Säkert sökte jag med blicken i minst fem minuter innan jag plötsligt så en liten rörelse, men … det är ju en ekorre. En liten röd ekorre med en vit fartrand på sidan, den var inte mer än hälften så stor som en vanlig svensk ekorre.

Det var ju första jaktdagen, hornen växte ut i pannan och jag la en pil på strängen och höjde bågen mot den lilla krabaten. Mitt i uppdraget tänkte jag -"men varför?" och så tog jag ner igen och bara tittade på den lille parveln.

Plötsligt satte den igång med ljudet, först sakta, sedan snabbare till den nådde crescendot och tro det eller ej, den hoppade med bakbenen i takt med ljudet och när det lilla hickpipet kom satte den iväg som skjuten ur en kanon.

Jag hade inte en chans att hinna se vart den tog vägen, den var som uppslukad av skogen. Jag skrattade länge inuti åt den lilla ekorren när jag gick vidare på min väg mot "the hardwood plateu".