För min del så kan jag säga att det är helt beroende på min "dagsform" hur kontakter med sådana personer, löper ut.

Ibland bryr jag mig inte. Tittar, lyssnar och tänker att "dig är det nog ganska synd om".

Andra dagar, när jag känner att det bara är för mycket av det mesta, så kan jag komma på mig med att stå och argumentera med personen och det är ju egentligen ingen mening.

För min del beror det på hur de burdusa är. Ger de sig på mig personligen har jag lite svårt men är det bara allmänt så är det inte lika svårt att hålla distans och vara vänlig. Fast älskvärd kanske är att överdriva

De jag känner kör taxi och står i affär.

#3 I servicejobb måste man vara vänlig det vet jag av egen erfarenhet.Privat har jag lite svårt för burdusa personer men det beror lite hur jag blir angripen.Gäller det diskussioner om " banala " ting brukar jag inte vara engagerad.

Jag är alltid mycket trevlig mot den här sortens personer. Ju burdusare de är mot mig desto trevligare blir jag tillbaka.

Jag har noterat att dessa människor använder detta beteende för att framkalla reaktioner hos sina offer, typ att man ska bli rädd för dem eller bli förbannad. Det spelar ingen roll vilket - bara man reagerar på nåt sätt. Den som kan tvinga fram reaktioner hos andra har makt över dem.

Då mitt svar blir att bara fortsätta att vara vänlig så brukar de tappa fattningen och vet inte hur de ska bete sig längre. Det tycker jag är jätteroligt ;-)

#5 I mitt arbete så beter jag mig som du beskriver men på fritiden orkar jag inte ibland utan då blir det som jag beskrev under #1.

Ja det är lika avväpnande som när man blir beskylld för något och säger -"javisst var det korkat".

Jag "drabbas" ibland av överdriven älskvärdhet sommartid, speciellt av gamla damer. När de exempelvis står intill mig i kassan i matbutiken och de har uppmärksammat mina benproteser nedanför shortsen, kan de utbrista -"jo du förstår, nu ska du lägga varorna här på bandet så åker de fram till kassörskan som slår in summan på kassaapparaten" och så ler de sitt vänligaste leende.

En gång mötte jag en lätt förståndshandikappad kille i min egen ålder på Postkontoret. Han var på väg från kassan och jag till densamma. Han tittade på mig och när han passerade kunde jag höra honom mumla "stackars sate". Underligt nog tänkte jag precis samma sak

#7

jo nog finns det fördomar alltid. Jag tror att vi alla möter det och att vi också alla alla har dem. Det visar sig bara på olika sätt

Jag har alltid is i magen och är lugn, hövlig och sansad - alltid. Måste vara det. Eftersom jag är öppen med min diagons. Folks fördomar är större än jag kunnat ana… Som bipolär är man inte längre aggressionsberättigad. Blir jag arg är jag manisk. PUNKT. För man kan väl inte vara bipolär och bli arg som alla andra… eller…

Imponerande att klara det ändå tycker jag!

Man försöker nog, men gränser finns ju. Under arbetstid försöker jag alltid vara trevlig mot de jag möter. Sedan möter jag på fritiden på en mycket otrevlig person försöker jag nog oftast pasera utan att bry mig om det hela. Försöker att inte ödsla tid på onödiga människor som inte vet hur man ska bete sig och vill bara förstöra för andra. Det gör inte min dag bättre så att säga. Ibland har det funnits människor som har upplevt mig mycket nonchalant men det har varit bara för jag inte har sett dem mer än som en person som har paserad min väg.

Håller med Hoppfull, jag blev imponerad.

#12 Åh… tack… Jag har ett mantra jag använder mig utav… Men det är inte lämpat för ögon på en sajt är jag rädd…

#9 Jag är djupt imponerad av dig, du är helt suverän!

Det är fruktansvärt detta att folk har fördomar, inte är det något konstigare med den sjukdomen än allergi, diabetes eller vad som helst.

Härligt att du står rak för den du är. tänk om alla gjorde det!

Kram

Strongt Evrekaw !

Jag gör mitt bästa…men det är tusan ta mig icke lätt !

Håller med: Strongt evrekaw!

Oj… TACK allesammans… Jag vet inte vad jag ska säga… Ni är för underbara helt enkelt!

Jag brukar säga mina mantran på Valencianska som ingen förstår här.

# 18 Kanon ju