En annan björnhistoria

Jag var till Kanada 1987 för att jaga med pilbåge. Vi hade köpt licens för två vitsvanshjortar och en svartbjörn. Björnlicensen lade vi till för alla eventualiteter, ingen räknade med att få se någon björn.

Vi var i Nova Scotia, ett antal mil från en liten stad som heter Wolfville. Området vi skulle jaga i heter Chignecto och är ett skyddsområde (game sanctuary) där man inte får jaga med bössa alls. Bara två veckors jakt med pilbåge är tillåtet eftersom man vill ha en liten avskjutning, cirka 60 hjortar om året fälls i området som har runt 800 hjortar totalt.

Redan andra dagen när jag var på väg till en högplatå med grov urgammal lönnskog, hörde jag något braka till bara några meter in i den täta skogen till vänster om den lilla skogsväg jag gick på. Ner på knä, av med handskarna och på med en pil på strängen, sedan vänta.

Det var tyst länge, jag väntade på knä på vägen säkert tio minuter innan det brakade till igen och jag såg en brun rygg försvinna in i det tätaste och största slyområde jag sett i hela mitt liv. Jaha, det var det, tänkte jag och reste mig för att fortsätta mot det mål jag hade satt upp tidigare.

Väl uppe på högplatån satte jag mig på en enorm kullfallen lönn. Stammen låg på marken, men den var så tjock att jag måste klättra på grenarna för att komma upp på den. Jag satte mig med ryggen mot en tjock gren … och somnade. Jag vaknade till med ett ryck, något hade väckt mig, men vad?

Jag satt knäpptyst i flera minuter och hörde bara mina egna hjärtslag i öronen när det plötsligt prasslade till i lönnlöven rakt bakom mig. Säkert bara en ekorre tänkte jag, men det blev så tyst igen att jag inte kunde låta bli att vrida mig lite för att kunna se bakåt. Jag stirrade rakt in i ögonen på en liten vitsvanshjort, en spetsbock. På tre röda sekunder var hjorten långt borta och nästan ur synhåll.

Jag beslöt att flytta mig, den här platsen är redan sabbad tänkte jag. Jag gick tillbaka till den lilla skogsvägen och korsade den och följde en stig på andra sidan vägen kanske 500 meter in. Där fanns ett intressant område med sandig mark. I sanden såg jag spår efter varg, älg, vitsvanshjort och lodjur.

Jag hittade ett bar pasställe och vakade där en timme. Då såg jag hjortarna gå över stigen jag hade kommit på säkert 100 meter från mig och så var det stället också kört. Jag började gå stigen tillbaka och upptäckte en bil och några figurer runt den på långt håll, 400 meter minst. Jag kunde inte avgöra exakt hur många det var, men jag närmade mig så sakteliga och snart såg jag tre gubbar.

När jag bara hade 50 meter kvar beslöt jag att inte ta av mitt kamouflagenät för ansiktet, man vet aldrig vad för slags folk man träffar på och jag ville inte visa vem jag var förrän jag var säker. Väl framme var det bara två gubbar kvar, den tredje hade lämnat platsen och knallat in i skogen. Det var en kanadensisk guide (alla utländska jägare måste ha en guide för att få jaga i Kanada), ursprungligen italienare och en irländare.

Den italienkanadensiske guiden somhette Leo, pladdrade på som om jag känt honom i hela mitt liv, medan den korte knubbige irländaren höll sig tyst och såg sur ut. Leo fick syn på min båge och sa -”wow you shoot Golden eagle”, som var bågens fabrikat. Han öppnade bakluckan på bilen och drog fram en likadan båge fast av äldre modell och sa ”try mine”.

Jag avböjde och berättade att jag var ganska klen och fortfarande var i rehabilitering efter en svår panchreastransplantation, att jag bara för tre månader sedan inte kunde gå och inte orkade dra en barnbåge ens. Irländaren hörde på med fortsatt sur min och så öppnade han munnen för första gången och sa att han tyckte det var idiotiskt att ha knallorange fenor på pilarna i skogen, de lyser ju på flera miles avstånd sa han.

Nja sa jag, jag är här för att jaga hjort och de är färgblinda. Då såg han ännu surare ut. Leo envisades med att jag skulle dra hans båge. Min båge var snällt ställd på runt 30 kg dragvikt och jag tänkte att hans var säkert på 40 kg eller mer. Han gav sig inte och till slut gick jag med på att prova, men bara om irländaren testade först.

Jag tänkte att om han fixar den så kanske jag har en chans på den jag med. Irländaren drog för drottning och fosterland, men han kunde inte rubba Leos båge. Leo garvade så det ekade i skogen, så gav han bågen till mig. Jag laddade allt jag hade och drog till … tjong, den bara flög upp. Det var som när man tar en mjölkförpackning som man tror är nyöppnad, men som faktiskt är nästan tom.

Irländaren såg helt förstörd ut. Där hade jag stått och orerat om hur klen jag var. Han tänkte säkert -om detta är en klen svensk, hur i höge farao är då en stark svensk funtad? Leo bara garvade. Hans båge var inte starkare än min och dessutom var den av äldre modell med runda hjul istället för som på min, elliptiska kammar som ger mer lagrad energi, men är tuffare att dra.

Leo lugnade ner sig och frågade om jag sett något utöver de hjortar som en halvtimme tidigare sprungit över stigen mellan oss. Ja jag såg en hjort därnere i tätslyområdet sa jag. Nä där finns ingen hjort sa Leo. En svartbjörn håller till där och den tänker jag gå efter när jag skjutit min hjort, sa Leo. Jag blev iskall, brännhet, iskall, brännhet, iskall, brännhet – en svartbjörn! Jag hade stått på knä 15 meter ifrån en svartbjörn!

Frossan grep tag i mig som ett akut feberanfall och jag sa hejdå till Leo och hans grinige irländare. Jag ville inte visa hur pass chockad jag blev och senare när jag berättade för min resekamrat och vår guide, som för övrigt var chef för Chignecto, frågade de om jag inte fattat att det inte var en hjort. Jag tyckte att det var märkligt att ryggen jag såg var brun när alla hjortar jag hittills sett hade varit grå …