Hahaha….samma här! 

I ärlighetens namn tycker jag att det är skönt att ha passerat 40! Jag skulle inte vilja få tillbaka den där osäkerheten jag hade runt 20… Visst hade man bättre figur före graviditet och ammning av tre barn…

Men rent generellt… Nä, jag tror jag tar det rätt bra.. Visst har man gått på myten om antirynkkräm och färgar håret som grånat, så visst… Lite fåfäng är man väl…

Man tittar på den där gamla tanten i spegeln och undrar vad som hänt… Men, inte med sorg eller så… bara ett krasst konstaterande. Behagen dalar. Men insidan väger upp allt detta. Skulle inte vilja bli 20 igen…

Jag har passerat 50 med några år, men när jag tänker efter så har jag aldrig tyckt att 50 är gammalt. Då jag träffar de som har passerat 75-80 år då tycker jag att det är gammalt. Troligast kommer jag att tycka att det är ingen ålder om jag uppnår den åldern

Ålder har ingen betydelse när man har passerat 40.

Man är aldrig äldre än man känner sig.

Jag tycker att det är jätteplågsamt! Jag har visserligen en bit kvar till 50 men jag tycker inte alls det är kul att åren går och jag är för trött för att riktigt kunna njuta av dem.

Nu ska jag väl tillägga att jag ändrat inställning till detta och accepterat att jag är sjuk och kanske får spendera resten av mitt liv hemma. Jag måste försöka göra det bästa av den situationen… men det har inte varit lätt.

Jag instämmer med samtliga #0 - 3

men det är tråkigt när krämporna börjar komma och folk i ens ens egen ålder börjar drabbas av sjukdomar. En del så allvarliga att de faktiskt inte överlever. Det hände inte så ofta i ungdomen.

Den äldre generationen förvinner av naturliga skäl. Det är mera avsked nu. Man är betydligt mera medveten om att livet inte är oandligt… men det kanske är bra?

Jag har jättesvårt att fatta att jag snart är sjuttio, när jag vill liksom hålla mej på 45 nivån och jag vill inte se ut som en gammeltant.

När de frågar om jag inte ska vara med på något pensionärsmöte ser jag nog väldigt förvånad utt innan poletten trillar ner, och svara nej tack jag har lite svårt för sådana möten. Sedan tänker jag för mej själv..herregud han menade väl inte att jag skulle sitta där med en massa gammlingar och älta om problem. Sedan kommer jag på att det finns de som är yngre än jag. Men hjärnan vill inte ta emot de tankarna och jag kan ju inte tvinga den. Eller hur.!

#6 Det låter som när jag frågade min mamma om hon inte skulle ta och följa med på en resa som PRO anordnade.

 - Men Herre Gud det kan jag väl inte, det är ju bara gammfolk med där, sa hon! (Hon är 75)!!!

Jag instämmer också och säger som evrekaw, antirynkkrämer och färga håret, har passerat 60 nu men glömmer bort det ibland tills man börjar prata med någon familjemedlem eller gammal vän om saker som hänt och kommer på " men oj är det så länge sen"?

Det viktigaste är att få vara frisk, ja en och annan krämpa får man väl men att ha vänner att träffa och hålla kontakten med och hänga med i allt som händer i omvärlden, att aktivera både kroppen och knoppen så mycket man kan och orkar är viktigt.

Säger som Maggan, det är mera avsked och inte bara av den äldre generationen utan även dom som är yngre.

När det gäller mig själv så är jag mycket medveten om att detta liv inte varar för evigt, jag tar inte människor för givna på det sättet som jag gjorde när jag var yngre, allt kan ta slut på en sekund.

Sänder en kram och önskar er alla en fin dag.

De flesta av mina väninnor är i 40 års åldern , kanske jag är för barnslig..men det ska man ju vara sägs det.

Trivs bra med min ålder (58). Fast i sinnet är man bara 25, men kroppsligt känns det mycket äldre än min verkliga ålder.

Tycker inte att 58 är gammalt, men tycker att alla i samma ålder ser väldigt gamla ut.  

Har stora planer på att kalla mig pensionär om drygt ett år! 

hehe

jag glömmer aldrig när en flintskallig rundmagad man ropade mitt namn på en parkering för ett tag sen. jag tittade upp och undrade vad den gubben ville mig?

Det visade sig vara en gammal klasskamrat

Samma hände mig när jag gick in på en bank med mamma  och hon satt där sade till mej, " Men hej ..vi var ju klasskamrater" jag tyckte hon såg så gammal ut att jag bara fick fram "jaha så roligt" och så gick jag. Mamma var skit förbannad på mej och det kan jag förstå

Hahaha, visst är det så… man ser på sina jämåriga hur gubbiga och tantiga de blivit…

Fast för egen del är inte utseendet det som plågar mig utan hur kroppen lagt av. Men det hör ju egentligen inte ihop med ålder heller utan med sjukdom… det är svårt att förhålla sig till bara, att vara knappt medelåders med en kropp som en 90-åring.

Haha, Är 51 år. Trivs bra med min ålder.

Det där med vad man tror om  folk som är jämnåriga. När jag träffar gamla klasskamrater eller vänner som jag inte sett på många år och de berättar om barn och kanske barnbarn. Att inte kan de ha så vuxna barn. Skall jag säja som har en på 29 och en på 31 i år.  Fast jag känner mig inte gammal själv.

Är en rätt lagom 50 årig kvinna, mamma,  som känner mig rätt lagom i kroppen.

Sen trodde jag när jag var ung att man skulle bli gammal och förståndig när man blev 45. Dessutom kliva runt i en viss sorts kläder ( skriver inte här så ingen tar illa upp).

Förståndig vet jag inte om jag blivet men mer livserfarenhet har jag och visst har man lärt sig om saker och ting. Och man kan känna sig jättegammal i själen ibland. Men fnittrig är jag fortfarande och barnasinnet har jag kvar. Ibland kan man ju undra om man är som man ska.

Målat mig har jag aldrig varit vidare bra på. Men velat vara duktig på. Men eftersom jag får höra att jag har slät hy och ser yngre ut ( tycker jag absolut inte själv) så behöver jag ju inte det för den skull. Sen tycker jag att det känns bra att vara i min ålder igentligen alldeles lagom. Man bryr sig inte så mycket om, i fall andra tycker man är lite småtokig.

 Minns när jag arbetade på ett sjukhem. En kvinna på 95 år som dessutom amputerat halva ena benet brukade säja. "Hjälp dom gamle först , jag klarar mig "( hon var äldst på sjukhemmet och helt klar i huvudet).

Man är inte äldre än man gör sig.

Kram på er alla

Jag som fyller 50 i höst känenr mig fortfarande som jag är ca 25 kanske….

Jag håller med ovanstående här att ibland får man en chock när man träffar nån gammal gubbe/tant och kommer till insikt om att det är ens klasskompis sen högstadiet man har framför sig!

Det är då tankar som: " Oops, just det ja, jag börjar ju själv närma mig de 50….glömde det…. " kommer kastandes i ansiktet på en!

Jag har aldrig lyckats identifiera mig med min aktuella siffra någonsin, jag har liksom bara varit. Ibland slår det mig hur gammal jag har blivit när jag i något sammanhang ser eller hör från någon annan hur gammal jag är. Då kan jag tänka på hur kort tid som har gått sedan jag var 30 och i samma andetag tänka att då är det lika kort tid åt andra hållet, bäst att se till att få saker ur händerna medan man har tiden på sin sida.

Jag har varit kroniskt sjuk större delen av mitt liv och det är en daglig kamp att hålla näsan ovanför vattenlinjen så att säga, men samtidigt är den kampen säkert precis det som krävs för att komma så här pass långt i livet och fortsätta med förvissning om att jag minsann inte ska rulla ner gardinen en enda dag för tidigt.

Det finns så mycket jag vill göra som jag ännu inte hunnit med och viljan, den är själva kryddan i livet och det är den som gör att den här gamla potatisen är värd mina barns och min frus kärlek och omtanke.

Du andas ju optimism och stålvilja i dina ord och jag är tvärsäker på att du kommer att få ett långt liv med de dina.

#17 Man såg på dina konstverk att du var en kämpa så jag tror som Cristine

En gång var vi jämngamla..

sånt där går i vågor,ibland påminns jag mer av livets alla dagar, ibland är jag nyfiken som på den första ..

det jag börjat förstå,är det där ..pratet jag hörde när jag var..yngre,att inuti alla(nåja,nästan alla) bor den där evige tjugofem åringen (jag har valt 27,ett bättre år) trots att den yttre illusionen låter lura umgivningen med sitt skal. *ler*

Äldre,den gränsen är alltid minst 15 år framåt ,men lite förvånat irriterad har jag ganska nyligen börjat med läsglasögon,det ska väl inte JAG ha ? :- /   (vanliga glasögon har jag "alltid haft)

penke

Jag känner mig inte gammal mer än att kroppen inte vill det jag vill på grund av min skada.

Jag har stannat upp och tror forfarande att jag är nyss fylda 39 år.Det var då jag gjorde illa nack älendet.

Eftersom jag var fullt aktiv och hade många bollar i luften så blev det väldigt konstigt att jag inte klarade av sånt jag gjort tidigare.

Har haft svårt att tagit till mig att jag aldrig skulle bli som vanligt igen inte föränn jag blev utbränd för andra gången 2005 efteråt fattade jag att det var så här jag skulle vara.

 Men det går bra det med ,men jag skulle vilja orka med barnbarnen mera kunna leka roliga lekar och springa mm.Eftersom mina barn fick en mamma som helt plötsligt inte kunde vara med på deras aktiviteter som de var vana med.

När det gäller skolkamrater och kamrater som man inte sett på länge tycker jag en del ser jättegammla ut,tittar jag på mig själv tycker jag inte det.

Men min man bruka säga när jag säger att h*n har blivit jättegammal då säger han titta dig själv i spegeln så får du se hur du ser ut.*s* kanske han har rätt men jag upplever det inte så.

Jag hoppas att jag får leva i många år till för nu tycker jag att livet har blivit toppen igen om jag änn har ont så finns det så mycket positivt ändå som man kan göra.

Jag ser att många i min ålder som inte fått vara kvar här på jorden bla annat fanns det en annons idag på en kille som jag gått i skolan med.

Titta även hur det gick för min vännina pratade med henne ena dagen och sen var hon plötsligt borta. Sånt känns tråkigt.

Jag är en bit över de 50 men känner mig si sådär 20 - 25 år yngre.

Fast, visst är man lite risig i kroppen.

Knaster, skrap, knäpp oj, aj.

Det med ålder är intressant.

Att man är så eller så ung/gammal säger egentligen inte så mycket, tycker jag;det är hur man "bär upp" åldern/sina år som säger mer.

Vilket årtal man är född säger inget om ens egentliga ålder, det är bara några siffror på ens födelsebevis. Tycker jag.

Läste för ett tiotal år sedan något i stil med "Hellre en ung 85-åring än en gammal 50-åring" och det håller jag fullkomligt med om.

Vissa dagar kan jag känna mig som femton, andra dagar som 75 och vissa dagar som min egentliga ålder. Tror det kan ha att göra med vilken dagsform man är i och sen tror jag det beror på hur man är som person.

Är man till exempel  35 år och har ett tungsint sätt/sinne, kan man verka/vara äldre än en person som är 70 år och har ett ungdomligt sätt/sinne.

Lite tankar från mig om ålder.

Jag tror att mycket "lättat" de senaste 30 åren, man får känna sig lite yngre nu än tidigare, stärkkragens tid är förbi.

Tycker alla i min ålder ser så gamla ut som så många påpekar, när man ser gamla klasskamrater tex. Nä, jag tycker inte om att åldras vet inte varför för jag är inte ens fåfäng och tycker gamla tanter o farbröder är jättevackra. Tycker bara ett de som är jämngamla med mig (typ 40) inte ska se gamla ut. Önskar att jag kunde stanna vid 28-35.

Har fasat för att åldras sedan jag var i tonåren och detta är faktiskt en av de saker jag inte begriper med mig själv, vad kommer detta av. Jag är frisk, har en tacksam kropp, kan tom fortfarande göra volter, har aldrig varit sådär "perfekt vacker", är jordnära, har aldrig hakat upp mig på mitt utseende eller varit kroppsfixerad, väldigt tidigt prioriterat inre värden och personlig utveckling, och ändå- jag fasar för att åldras. Jätte fånigt, men så känner jag. Kanske dåliga erfarenheter från ett tidigare liv