Det beror nog på. För en frisk person så ser jag döden som något sorgligt.

Men lider en person av sitt tillstånd så ser jag döden som en upplösning. Till exempel om någon har kroniska problem som kraftigt försämrar tillvaron och tydligt begränsar individen från att leva livet så som hen vill.

Samma gäller även för djur i min värld.

Jag tror inte på ett liv efter döden men visst vore det lite sött med ett dödsrike där man kan umgås och bara vara? Även om det inte är något jag tror på.

Vi pratar nog öppet om vår sorg och våra känslor. Men även när det i vissa fall ändå var ”dags” om hur det lär vara en ”lättan” för den personen. Döden är dessutom något, som utöver dödsfall i familjen, alltid funnits nära min familj då jag kämpat och kämpar med självmordstankar, etc.

För mig är döda varelser, döden och liknande generellt något mysigt och vackert men på ett sorgligt vis.

#0: Döden synes vara Livets motsats ibland till och med ses den som befriaren eller fienden.
Något vi sällan pratat om.

Döden, någon som sprider en isande tystnad och ett stort tabu. Eller något som inbjuder till tankar och funderingar.

Döden kräver sin man eller kvinna oavsett….. Alltings levande har en början och ett slut. I den här verkligheten…..

Skoningslös smärta befrias av döden. Något som vi normal friska levande aldrig riktigt kommer att förstå. Förrän vi är där i vår egen mänskliga prakts lidande och vånda.

Hur mycket ska en människa behöva utstå innan det är dags? Dags att på riktigt att lämna.

Nä, vi pratade inte om döden där jag växte upp. Där sa man att den döda åkte upp till himlen.

Och jag, jag tyckte det var så konstigt!

Jag är inte rädd för min egen död men sanslöst rädd för att det ska hända mina nära och kära.

Jag önskar att jag får dö först.

Nånting mer finns vi kan inte bara finnas för att sen upplösas i intet det är vi alldeles för värdefulla för.

Jag tror på livet att allt har en mening att vi är oändliga men ändå sköra.

Rädsla nej.

Jag hoppas på ett "liv" efter döden. Jag vill träffa de som gått bort och få läka min sorg och smärta.
Är uppväxt med att vi inte pratade om det mer än i praktiska termer, nu har det blivit lite mera prat allt eftersom de gamla är borta.
Men sorgen behåller vi inombords och pratar inte så mycket om just det.

Jag älskar att prata om allt som berör döden. Är så pass nördig att jag startat en blogg om ämnet, något jag haft i tankarna i flera år.
När jag var liten var jag livrädd för… allt i stort sett. Men med åren har Döden blivit mer som en följeslagare eller till och med vän här.
Missförstå inte, jag älskar livet och har absolut ingen brådska att lämna det bakom mig, men döden är inget som skrämmer mig.

Jo, jag tror det finns ett efterliv i någon form.

De som jag sett som min familj ligger nu och vilar på kyrkogårdar runtom i landet. I de flesta fall var döden bara en tidsfråga så jag tror jag hann börja bearbeta delar av sorgen medan de fortfarande var i livet.

#6. Härliga och upplyftande noveller inne på "Coffinfolk Café"!

#7: Tack! Det är just den känslan jag vill förmedla. 🤗

#3: Jag vill också dö först trotts att jag vill bli gammal.

Jag har ett dokument på min dator där jag har skrivit om min vilja när jag går bort och om min sista tid i livet. Den behöver nog uppgraderas då det var länge sedan jag skrev något.

#0:

Jag tänker att egentligen kan inget dö, dvs inget kan gå förlorat. Döden hör bara livet till, eftersom när döden inträder finns det ingen där som längre kan erfara den. Därför ligger vår egen död alltid i framtiden.(i vårat huvud, och i vår föreställning).

Nej, jag vill inte dö. Men den skrämmer mig heller inte längre….😊

Så intressanta frågor ni skapar på denna sajt förresten. Både att läsa och svara på.

Bara det går fort och jag slipper ligga på något hem så blir det bra.

Bara ett litet tillägg till min kommentar #11. Vet att detta inte är en sajt med andligt tema… Men ville bara dela ett kort citat ur "en kurs i mirakler", som jag tycker passar trådens ämne.

Inget verkligt kan hotas, inget o-verkligt existerar. Här i ligger Guds frid.

🙂