Just nu känns det som en "trend" att vara annorlunda. Att folk vill sticka ut liksom. Men är min upplevelse.

För mig är inte NPF något annorlunda. Det lyfts mycket om det och pratas mycket om det och vanligt i samhället idag och kunskapen ökar hela tiden vilket är jättebra. Däremot finns det tyvärr dem som inte har kunskapen och dömer fortfarande, speciellt de som inte har egna barn med NPF

#1: Ja, jag blir ofta dömd på grund av min autism och mitt därmed delvis avvikande beteende. Då oavsett om jag berättar att jag har autism eller inte säger något.

Jag har dessutom alltid stuckit ut även vad gäller mitt utseende. Redan som barn har jag klätt mig i "fel kläder" eller haft "fel leksaker". Det då kombinerat med att jag inte alltid lyckas följa alla oskrivna regler gällande sociala interaktioner och hur man beter sig utanför sitt hem har skapat en del problem.

#2 Förut var det mer så med kläder osv, men nu tycker jag det nästan är mer åt andra hållet, kring kläder och sånt. Mycket som ändrats sedan i alla fall jag var barn

Tråkgit att du blir det, men min upplevelse är att det ökar mycket kring NPF och att det inte ses som annorlunda längre, däremot att folk dömer, det gör folk oavsett om det är annorlunda eller inte, för mig att det inte koppling med annorlunda.

Jag gjorde revolt som 14-15 åring. Mina föräldrar hade det inte lätt. Själv tycker jag fortfarande att jag gjorde rätt val.
Jag ville sticka ut och jag tror jag lyckades.

Jag var som Maria, jag gjorde revolt som tonåring. Jag var hemsk mot mamma. Jag var "svartrockare" det var nitar och läder. Jag var otrevlig och bitchig ….Men aldrig alkohol eller droger, vilket ju då också var udda på den tiden och i de kretsar jag rörde mig 😉
Jag blev behandlat som jag förtjänade.

Däremot så tycker jag folk 'är vedervärdiga mot personer med NPF diagnoser, oavsett ålder. Jag har själv barn med sådana diagnoser, och jag har otaliga gånger behöft trösta dem och försöka förklara varför de är "annorlunda" och folk tycker de är "konstiga"

Jag är nog egentligen ganska konservativ idag, men jag är inte helt orubblig. Min ena dotter är HBTQ, för MIG är det onormalt, men det är det inte för henne, så jag accepterar och respekterar hennes livsstil. Däremot är det väldigt många både i familjen och i bekantskapskretsen som inte accepterar´/respekterar henne och försöker "omvandla" henne. DÅ blir jag riktigt förbannad.

#0:

Jag tycker och tänker att man ska få vara precis som man är och vill vara. Själv har jag nog till viss del alltid gått min egen väg… Om jag vill göra något, så gör jag det i regel oavsett vad andra tycker och tänker om det.

Ett exempel har varit mitt "andliga intresse"… När jag började meditera fick jag exempelvis motstånd på sätt och vis. Men jag fortsatte ändå att meditera, och syssla med vad jag då ville (andligheten).

Sen kan jag nog själv vara lite "udda" i sociala sammanhang. Jag är ganska tystlåten i grupp, har i stort aldrig druckit alkohol, eller festat, då det inte har intresserat mig, osv, mm.
Jag känner helt enkelt inget intresse i att härma andra för att passa in. Ibland tror jag nästan att jag går emot "grupptryck" bara för att jag kan, hehe.

Så i slutändan upplever jag personer som "sticker ut", och vågar gå sin egen väg, som mer intressanta, än de som blir kopior av "vad man ska vara".

Sen, upplever jag nog oxå att ju äldre man blir, destå mer accepterar folk att/om man är lite udda/annorlunda. Eller rättare sagt, de bryr sig mindre om hur andra är, och sköter sitt.
Det är bara min känsla..🙂