Det händer.

Ibland. Det är inget vi är rädda för att diskutera. Det är som det är, bara.

Ja, rätt mycket faktiskt. Både med vänner och anhöriga.

Ja vi pratar om det lite nu och då
Det har varit många dödsfall i närmsta släkten de senaste åren

ja.

Jag har pratat om döden ända sen jag var barn.
Även om inte mina föräldrar ville prata om döden, så pratade jag om det ändå, iaf efter att en kompis i samma ålder dog i en ridolycka.

Efter att ha varit med om något sånt som barn så har jag aldrig ( senare) haft svårt att prata om vare sig andra människors eller min egen död med någon.
Döden har alltid och kommer alltid vara en del av livet.

Det enda som jag haft och ff har svårt för är att prata om död när det gäller våra djur.
Då blir jag en lipsill.🤔

Att prata om människor och död.. ok.
Att prata om sina djur och död.. är jätte jobbigt! 😅😇
Jag har väl värsta dubbelmoralen, kanske..
Men men det är så jag känner.

Jag och min man har pratat mycket om döden och hur det kommer att bli någon gång.

Ja absolut.
För oss är döden/ kyrkogården något som alltid finns i vår familj.
Har även sagt vad jag inte vill ha när jag dör

Ja vi har pratat om döden. Vi har pratat om vad som kommer att hända. Man hör ibland berättelser av de som upplevt något när de varit nära döden. Det är intressant att höra och att prata om.

Ja det händer då och då. Vad som händer när man dött, blir det bara svart eller hamnar man någon annastans? Brukar tänka på mina föräldrar som inte lever längre och att dom nu kanske vet vad som händer när man dör.

Ja det gör vi, och nu har vi haft 3 dödsfall inom loppet av 1,5 år inom släkten och även 2 kaniner nu på kort tid. Viktigt med att prata om det med barn, och tänka på HUR man säger det, vilka ord till exempel inte använda "somna in" eller "gått bort" som exempel.

Men viktigt att våga prata om det även om det kan kännas jobbigt

Vår son var i femårsåldern första gången han var med på begravning.
Vi fick jättemycket kommentarer om hur olämpligt det var men för oss var det helt naturligt.

Min pappa dog när jag var tonåring, och som närmast anhörig fick jag bestämma mycket kring begravningen (även om jag hade hjälp rent praktiskt, jag var inte myndig) och kände ett ansvar över att det skulle bli "rätt". I samband med det behövde jag prata om döden och hur mina andra nära och kära ville ha det vid begravning osv. Så då pratade vi en del om det. Men min mamma tyckte det var väldigt jobbigt när jag fyllde i vita arkivet för egen del, hon kunde absolut prata om hur hon själv ville ha det men ville helst inte tänka tanken att vi barn kunde gå bort innan henne.

Efter det har det väl kommit upp vid dödsfall i bekantskapskretsen och när min morfar fick en stroke (som han lyckligtvis klarade bra) men jag skulle inte säga att vi pratar om det ofta. Personligen känner jag inte behov av att prata om det oftare men det är inte heller ett ämne jag undviker.

#12 När min farmor dog var jag 11 år. Min pappa tyckte att jag skulle "skyddas" från att vara med på begravningen, så de berättade att hon hade gått bort men sa ingenting om begravningen förrän den redan hade varit. Jag kommer ihåg att jag var väldigt besviken och ledsen över att jag inte fick säga hejdå. Jag brukar försöka undvika att prata om barnuppfostran eftersom jag varken har barn eller erfarenhet av barn, men jag tror det överlag är bra för barn att få vara med.

Tyvärr inte, oftast mest när en anhörig har gått bort och då är det mest det praktiska som diskuteras.
Jag var 10 år när jag var med om min första begravning och det var min lillasyster, var med inne i kyrkan men fick inte vara med om kistnedsättningen och det som var där och då. Min mormors syster tog hand om mig under tiden.
Sen var jag med på "kaffekalaset" efteråt.

ALDRIG! Döden är en alldeles för tung och deprimerande för att man, dvs jag tycker att det är något man kan ha som allmänt samtalsämne.

Vi har väl lite till mans fått genomlida att nära och kära lämnat oss i stor sorg och saknad så det är inget jag vill återuppliva frivilligt.

Till och från.

Ibland. Inte med familjen dock. Min mamma gillar inte ämnet då hon förlorat många i sitt liv.

Lite då och då. Mest i praktiska situationer. Typ när mamma blev sjuk så pratade vi såklart mycket om det. Sen nu har vi gjort det med styvpappan speciellt när vi var och hämtade mammas saker. Alla dör ju någon gång känns inte konstigt att prata om det ibland.

Det här har vart öppet och vi har kunnat tala om det men numer sen mor dog och far snart 96 som knappt hör något så blir det inte men jag tycker nog den här frågan vart öppen inte hemlighetsfull eller skrämmande men med åldrar hos föräldrar minskade det far som inte hör bra och mor som blev dement.

Själv känner jag mig helt trygg med döden jag är övertygad om ett liv efter detta och det här är något väldigt bra som alla borde kunna prata om men en del är mer känsliga i frågan och det får man förstå även om man själv är helt trygg men vi alla möter den precis som vi alla mötte födseln allt är så naturligt.

Det händer nog att vi pratar om döden, men det är inte så ofta.

Just nu är det mer eftersom min far har varit väldigt dålig och varit nära att dö flera gånger under hösten.

Såg en annan rubrik här på iFokus och kom att tänka på när jag frågade min man vad han ska göra när jag dör. Jag trodde faktiskt jag hade en stor chans att dö då.
Han funderar en stund och sa helt allvarligt:
Då ska jag skaffa en takfläkt i sovrummet 😯

#21: 😮😁

Min mormor brukade alltid säga om sig och morfar "När en av oss dör ska jag flytta till Kungälv!" 😄

Ett par äldre släktingar till mig dom lever inte idag men hans Fru var lite nyfiken av sig så hon ville veta och en dag kom frågan till Maken vad gör du om jag dör.

Först blev han nog mest paff och överrumplad av frågan samt lite obekväm men väl han kom till lite sans blev hans svar vad har du att göra med det då ?

Frun svarar lite lugnt jag bara undrade och han började bli lite irriterad och tyckte det där var en obekväm fråga så han lackar till och säger skit i det du så lever du längre då var dom båda två tvungna att skratta men vilket svar va på en sån fråga skit i det du så lever du längre och det där pratade dom ofta om och Frun sa nu skiter jag i att ställa såna frågor mera så kanske jag lever längre 😂