Det var jobbigt att se. Mina morföräldrar blev ju sjukare och sjukare och inget jag kunde göra.
Jag bodde inne i staden och de ute på landet och jag hade inget Körkort då så kunde bara hälsa på och hjälpa lite medan jag var där om någon annan i släkten ändå skulle ut till dem.

Mina mostrar och mamma var de som skötte deras hjälp.

Nu är mamma borta och mina mostrar + man får fixa sin hjälp själva med hjälp av sina barn, barnbarn, sjuktransporter och färdtjänst när inte mannen orkar köra.
Jag har fullt upp med att försöka klara mig själv och det är jobbigt, jag är snart riktig pensionär och jag känner hur min ork och kraft bara försvinner ju äldre och sjukare jag blir.
Det gör ju att min ångest och depression blir värre, samtidigt som jag känner mig totalt oduglig både för mig själv och mina mostrar.

Livet förändras hela tiden
Bara ibland blir den förändringen mer märkbar än tidigare
Det väcker tankar
Det väcker känslor

Insikten om livets fortgående mot åldrandet, sjukdomar, svagheter kryper in i blickfånget.
Och vi ser.

Ibland kommer den med skrämmande oväntade kliv.
Och ibland smygande knappt märkbart, snudd på ovetandes.
Blind för det skrämmande - står människan frågande inför den nya förändringen.

Ibland hjälplöst chockad
Ibland med vemod och sorg i bröstkorgen.
Ibland med lättnad.

Livet en resa i tiden.

Mina älskade föräldrar börjar bli gamla nu. Det känns jättejobbigt, de hart varit min fasta punkt under hela mitt liv, de har alltid funnits till för mig även efter att jag gifte mig och skaffade egna barn

#0 Vad fint du skriver djupa tankar och funderingar med fin omtanke och omsorg om dina nära och kära 💖

Det här är nog tankar som kommer till många och jag hade dom en tid i mina tonår så jag var yngre än dig idag är jag 58 och något som jag upplevt är att när jag blir äldre och ser föräldrarna tappar så kommer en slags acceptans men som yngre medan föräldrar är unga och pigga då ser man annorlunda på det här.

Min mor dog för drygt 4 månader sedan efter flera års sjukdom i demens där hon låg i sängen både hemma och på växelboendet sen blev det permanent boende den allra sista tiden hon kunde inte sköta varken hygien eller något allt försvann och där kom en acceptans när hon dog för hon hade absolut inget liv ett liv som hon hade innan demensen slog in och mormor gick samma väg tillmötes men hon blev mer dement än mor blev det var hemskt att se.

Minnen både bra och dåliga ja dom finns och man tänker man bearbetar men samtidigt kände jag att nu fick hon släppa hon fick bli fri för det är fruktansvärt hur illa det kan bli och ingenting finns kvar dom är helt beroende av vårdens insats det är inte samma människa som var innan det är enorma förändringar där man inte känner igen sina anhöriga dom försvinner dom finns inte dom bara existerar och så ska ingen människa ha det.

Min far är 95½ än hyggligt pigg men visst ser jag att han tappat en del om än han sköter sin vardag bra med att handla och fixa hemma han är otroligt duktig för sin höga ålder men det är samma där jag förstår att när som kan något ske och i den åldern kommer för mig en acceptans samtidigt som jag så klart hoppas att han får tuffa på med sitt men det är en hög ålder och blir han sjuk jag hoppas för hans skull att det i så fall får gå fort för han har haft ett bra och väldigt framgångsrikt liv och att behöva avsluta det lidande liggandes i behov av andras hjälp det hoppas jag innerligt han ska slippa.

Det här är något som är så oerhört individuellt för oss alla hur vi känner och hur vi reagerar på förändringar med nära och kära men går jag till mig själv så ju äldre jag själv blir desto större har acceptansen blivit för när jag ser hur livet krymps för en människa då är det inget liv längre och allt är borta samt att vara helt beroende av andra då är det bästa för dom att få släppa taget och vi får minnas dom med både glädje och motgångar vi haft tillsammans 💖