Jag ser frågan "hur är det?" eller "hur mår du?" som en artig hälsningsfras som man egentligen inte vill ha något annat svar än "bra" på.

Sedan beror det alldeles på vilken grupp människor man är tillsammans med. Ytliga vänner eller nära kära.

Är det väldigt nära vänner så känner man oftast varandra väl och vet att alla är olika när det kommer till att prata djupare känslor.

När jag träffar vänner så vill jag helst inte prata om hur jag mår. Jag vill prata om roliga saker.

Jag tror vi alla är väldigt olika där.

Jag tänker också att det kan vara svårare att berätta om hur man egentligen mår när man är tillsammans I grupp som du beskriver i #0

Enklare att prata förtroligt med enperson kanske

#1:

Tack för att du bekräftar det jag beskrev i mitt inlägg. Det visar att denna fråga ställs av självupptagna skäl utan någon tanke på den andra personen.
Man älskar helt enkelt illusionen av att höra att något är bra, strunt samma om det stämmer.

Dock anser jag att det ej i verkligheten håller att fortsätta göra så i det samhälle vi lever i av ökad psykisk ohälsa och omvärldens kriser.

Vi behöver bygga medmänskliga broar till varann, och inte hålla fast vid invanda principer. 🙂

"trädkrona" - Du tar upp en viktig frågeställning men jag vill skilja på några tillfällen (ni och du hänvisar inte till just dig - utan är allmänt skrivet)

1) Ni är ensamma när du träffar någon som du vet/anar mår dåligt - då tycker jag du ska ge en lämplig föjdfråga

2) Du träffar någon (ensamma) som du inte känner så väl - då kan du säga " du ser lite trött ut hur är det?" Då ger du möjlighet till en öppning, sen är det upp till den du möter att svara - men var uppmärksam på vaga svar

3) Du träffar någon när fler personer är närvarande - då bör du vara försiktig och kanske invänta ett bättre tillfälle

4) Ni som möts känner varandra väl - då brukar det inte vara några problem

#3 Jag ser det inte som själupptaget utan snarare enbart en hälsningsfras som vilken som helst om man träffas i grupp.

#4 Jättebra beskrivning.

#5: Ungefär som "How do you do?" som man inte heller förväntas ge ett utförligt svar på om sin hälsa. 🙂

#6 Ja precis.

#4:

Bra förslag på sätt att öppna upp för djupare konversation. 🙂

Jag tycker alla dessa alternativ borde användas specifikt när personen säger att det ”bara är bra”. 😊

Håller helt med till 100%
Problemet är ju att "hur är det?" inte är en fråga egentligen. Det används som ett hej och "det är bra själv?" är ett retoriskt hej tillbaka.
Har varit emot det enda sedan jag var liten då kommunikation aldrig var min starkaste sida. Trodde att människor menade vad dem sa men tyvärr inte.
Allt måste tolkas till den grad att när man själv talar bokstavligen så kan andra feltolka då dem antar att man själv gör det.

Lite off topic men relationer är en stor del av samhället då det handlar om hur man interagerar med halva befolkningen så blir det en påverkan.

Enda sättet att ändra detta är att lära människor att utrycka sig bättre på ett rakt och ärligt sett men också att kunna visa sig sårbara.
Dillemmat med detta blir om du börjar kolla runt vad många män upplever när dem gör det. Deras kvinnor tappar respekt eller lust för dem. Sedan varför blir svårare. Är kvinnor programerade av biologi eller samhälle att se ner på ärliga och känslomässiga män? Så många män kan omöjligen ha fel.
Vänder man på det så ser man många kvinnor klaga på otrevliga män utan känslor som utnyttjar dem.
Båda kan inte vara sant samtidigt så blir olika fall alternativt att mannen låtsas och beter sig sämre än vad han är för att det ger bättre resultat som att relation håller längre och att kvinnan beter sig bättre "hört många göra detta i verkligheten och inte bara online)
En hypotes är ju att människor dras till vad som är dåligt trots att bättre val finns eller att människor helt enkelt inte gillar det genuina och äkta för att känslor är jobbigare än att jaga tillfälle njutning i dagens hedoniska samhälle.
Egentligen har vi aldrig haft det så bra. Men endå har människor aldrig varit så deprimerade och det är tänkvärt.

#0 Vilken konstig post och det är så mycket du skriver som jag inte håller med om, även om jag ser att ursprungsavsikten är god.

När jag svarar att "allt är bra" eller "bara bra" om någon frågar hur jag mår så gör jag det av tre anledningar generellt:

1. Saker och ting är faktiskt bra för stunden.
2. Det är inte bra, men jag känner inte för att prata om det just nu utan vill fokusera på annat.
3. Det är inte bra, men jag vill inte prata om det med personen eller personerna som frågar eller som är närvarande.

Om någon skulle sätta igång och försöka "se om jag talar sanning" med mitt svar genom att börja pusha och ifrågasätta skulle jag bli fly förbannad. Jag bestämmer när och med vilka personer som jag vill diskutera tunga saker och problem med. Andra ska inte försöka "pusha det ur mig" för att dom anser att vi ska prata mer öppet och allmänt om våra problem och vad som tynger oss.

Det är inte heller så att svaret "bra" på frågan om hur man mår automatiskt betyder att allt är perfekt, livet leker, guld och gröna skogar och man inte har ett problem i världen. Det kan vara så enkelt som att personen menar att just nu, just i den här stunden i konversationen mellan oss så är det bra.

Om du vill att folk ska vilja öppna sig och prata om sånt här är det en mycket bättre idé att erbjuda att lyssnande öra genom att säga något i stil med: "Du kan alltid komma till mig och prata om det skulle vara något."

Då har du sträckt ut en hand och personen får själv bestämma om denna vill ta den eller inte. Det fungerar i allmänhet bättre än att försöka pusha ens egna värderingar på andra, då det sistnämnda har en förmåga att pusha bort folk istället.

#10 Håller med.

Min poäng är att din text är svårare att svara på än vad som till synes ens är möjligt för enda korrekta blir okej?

" måste bryta dessa rutinmässiga artighetssvar "
Du måste ta hänsyn till att bara vara mer sårbar från ingenstans och vara mer direkt är inte alltid fullt rimligt. Det finns riktiga skäl till varför människor inte talar som sina problem. För att det inte tagits seriöst tidigare, kanske rent utav hånats och vi gör sällan det som bestraffar oss igen.

För antingen är det ett problem eller inte.
Är det ingenting som är fel då behövs inte texten.

Om något är fel så bör det fixas, då blir frågan hur?
Hur det lagas blir så klart att lista ut vad som skapar problemen från början.

För att förstå detta så måste vi titta på dynamiken mellan människor i samhället.
Har det blivit bättre eller sämre på sikt?
Okej vad har ändrats OSV.

Det är mitt syfte.
"Den psykiska ohälsan ökar, men när jag ser mig om i samhället så är det som att det bara skulle vara en liten grupp människor som aldrig går ut, eftersom jag bara hör dessa ekande ord att allt är bra."

Hur svarar man på detta utan spekulationer för skulle enbart kunna återberätta från alla dem jag talat med hundratals människor räcker inte till för att få en tillräckligt bra bild. Talar med all typer av människor hela tiden med alla typer av värderingar.

#12 Om du träffar en vän på stan som säger

• Hejsan, hur är läget/hur mår du?

Börjar du då berätta om allt som tynger dig?

#10: Jag håller HELT med dig Mitchika! Jag höll på att bli lite upprörd här t.o.m innan din post kom och räddade mig..

Och det är inte ofta jag blir upprörd nuförtiden..kan jag lova..

Men som svar till TS så har jag oftast (inte alltid) sagt vad jag tycker och hur jag mår till folk som är nära, som vill veta..
Men en person (en bekant tex) man möter på bara vill man varken höra klagosång ifrån eller berätta för hur man verkligen mår..om man nu skulle må dåligt.

Jag har jobbat med en hel del människor (ngr av mina kollegor-som bara var skitjobbiga enligt alla andra) som alltid alltid skulle berätta om hur dåligt dom mådde, hur synd det var om dom för dom bodde själva, mådde dåligt, aldrig fick kompisar, aldrig fick ligga.osv, osv. Vad man än sa så tyckte eller kände dom likadant..Om jag tex sa "vad ont i halsen jag har" så svarade dom med..Ja jag har också ont i halsen--

Trots att vi på jobbet gjorde allt för att inkludera dom i vår arbetsgrupp så var det som att som fann tröst i att klaga..Dom kunde inte låta bli! Det finns folk som mår bra av det!

Vi gjorde saker utöver att bara vara bra arbetskamrater.. Vi tog tag i deras "problem" med att träffa killar, kompisar, osv genom att bla försöka prata med dom- eller ställa följd frågor som du skriver,bjuda med dom ut, ha fest hemma hos personen..(med deras tillåtelse såklart).
Men ville dom följa med ut på krogen sen..Nej. dom mådde inte bra och stannade hemma istället..

Men jag kan samtidigt förstå dom någonstans..För man vill ju inte berätta vadsomhelst för vemsomhelst heller..Jag gör inte det och kommer aldrig göra..

Ja.
För du skrev "vän"

Svaret blir nej om det blir vad OP skrev eftersom dem flesta i samhället inte gillar tunga samtal. Om det var lätt att diskutera vad som helst med vem som helst utan att denna blir kränkt då det är svårt för många att separera tankar, ideer, teori, verklighet, åsikter och fakta. Tror det är vettigt för många att försöka sätta sig in i andras situationer.
Vilket leder tillbaka till det jag skrev.

Skulle vi då vara på internet för att hitta nya tankar, ideer eller diskussioner i allmänhet?

Däremot som en annan skrev nu så klart man inte ska klaga på allt, men om man aldrig uttrycker sig så kan man heller aldrig förvänta sig att någonting någonsin ska förändras då kommunikation är viktigt.
Man bör kunna säga vad man vill och inte vill tala om och detta bör inte vara kränkande. Det är sunt förnuft för vuxna människor .

#15 Menar du att det första du gör är att dra alla dina problem?

#16:
Skulle ha gjort det om jag hade några men eftersom jag talar om allt så är allt löst. Ibland är livet lite för lätt men vad ska man göra xD

Enda anledning varför jag har den position jag har är för att jag önskade att andra var mer öppna för hade gärna varit där för andra. Finns dem som är ledsna på riktigt men inte vågar ta kontakt.
Empati fungerar så. Man vill hjälpa andra men går inte om andra inte berättar om det.

Mitt liv är nästintill perfekt. Vet inte ens vad jag skulle kunna förbättra egentligen men man ska vara försiktig
med att ge maxbetyg.

#9: Hur vet du att kvinnor skulle tappa respekt för män som började visa mer känslor? Eller gentemot karlar som säger rakt ut vad dom tycker/känner och ställer frågor..Inte jag iaf!

Jag skulle inte ens kunna vara gift med en karl som inte sa -vad han tyckte och kände om saker och ting..

Ja men allt är väl kvinnors fel enligt er män som vanligt när män bör ändra sig lite granna..och själv blir lite känsligare..Då helst plötsligt är kvinnor för hårda.

Förut så var kvinnor för mjuka, men nu för vi för hårda..Vissa karlar blir ju aldrig nöjda i vilket fall..Sorgligt, men sant.

#18:
Det var ett exempel och en generalisering för att benämna ett av många problem men som inte är 100% och du bevisade min poäng. Tack för det.
"Ja men allt är väl kvinnors fel"
absolut inte detta har med män och hur dem känner och vilken respons dem fått.
att försöka skylla allt på ena parten är farligt.
Jag skrev "många män". Inte alla eller ens häften av alla män. Till och med 1% om det var så skulle vara många män om du tänker på jordens befolkning.
Varför är det så fel att vilja hjälpa andra män också och inte bara kvinnor?

Många män upplever att dem blir sämre behandlade när dem visar sig mer sårbara och jag har själv upplevt att ju bättre jag behandlar någon desto snabbare tog det slut och det faktum att jag blivit jagad av en kvinna i 3 år som jag aldrig någonsin varit snäll mot på riktigt och varit neutral som bäst med. Med flit..
För att vara snäll då jag inte vill lura henne så hon tror att det finns en chans..

Sa åt henne att välja en man som vill ha henne istället men men.
Så har till och med egen erfarenhet av detta men skyller inte på kvinnor över lag. Jag vet att kvinnor inte är något för mig då jag föredrar att vara ärlig, empatisk och direkt i min kommunikation och tänker inte förändra detta för någon.

Det finns många grupper online som talar om sina problem men eftersom ingen vågar eller vill lyssna tystas dem ned.

Jag har noll intresse av att säga vad du eller någon annan specifikt tycker utan snarare benämna att det finns flera variabler som bidrar till den situation vi har i samhället där människor har svårt att vara öppna.
För frågan var om sårbarhet men det uppskattas inte om den är från en man. Vilket du bevisar.

#19: Du måste nog ha missuppfattat en del av vad jag skrev. När du skriver att jag bevisar din tes om att kvinnor inte vill ha känsliga eller ärliga män!?

Bara för du inte har träffat en kvinna som gillat just din ärlighet-du kanske var för på eller något, eller drar du alla kvinnor över en kam pga dina ex!?
Du låter lite sårad faktiskt.

Var någonstans skrev jag att jag inte ville ha en ärlig man..Känslig man är ju lite skillnad däremot och inte samma sak egentligen som en ärlig man. Lite beroende på hur man räknar.
Jag vill och har alltid velat att min man är ärlig OCH manlig på samma gång!
Och det har han tack och lov varit i över 25 år..Han kan visa känslor, osv men han skulle aldrig bete sig som en kvinna..

Jag tycker inte heller att han eller någon annan har någon skyldighet att säga varken bu eller bä bara för att jag ska må bra.
Nej vill man må bra på riktigt så måste det komma inifrån dig själv..Så då spelar det ingen roll vad folk säger/frågar dig..Enligt din"tes"

#20: Du bevisar att saker inte tas på allvar. Är det svårt att säga att ahh okej visste inte att det finns män som fått problem för att dem varit lite för öppna osv? Förstår inte vad du är ute efter.

"Jag tycker inte heller att han eller någon annan har någon skyldighet att säga varken bu eller bä bara för att jag ska må bra."

Kul för dig att du inte behöver kommunikation i din relation men då jag är empatisk av mig är det viktigt att båda mår bra och tycker om kommunikation. Det gör mig lyckligare om jag får kritik då personen litar tillräckligt på mig för att framföra detta snarare än att tiga bara för att och vara deppig eller något annat. Om man bryr si innerligt om någon så har man en skyldighet att försöka hjälpa någon i min mening och få dem att må bra.
Tänker man bara på sitt eget välbefinnande kan man gott vara singel.

Och nej jag drar inte alla kvinnor över en kam. Du gjorde det. Jag har varken talat för alla män eller kvinnor. Du brottas med egna demoner eller nått.
Jag skrev att MÅNGA män upplever något.
Jag skrev att EN kvinna jagar mig och att i MIN erfarenhet så är det också så och det kan vara otur, många män som har mer otur varje år men kan var slump eller att vi bara har lättare att hitta forum att diskutera saker.
Jag var otrolig NOGA med att inte skriva ALLA kvinnor eller ALLA män.

Nja mitt ex är inte ett ex pga av det. Jag var inte känslomässigt mogen och argumenterade på den typen av sätt du gör nu snarare än att inse att människor är olika och jag borde varit mer öppen för att hantera hennes känslor oavsett hur galet det var och säga berätta mer, lyssna och försöka förstå oavsett hur löjligt något lät. Båda parter är ansvariga och man kan inte skylla allt på den ena partnern och leka offer.
Alla andra har varit helt oseriöst egentligen men det fungerade bättre xD

Kan inte klaga för mycket och är heller inte sårad. Vissa likt mig är inte anpassade för relationer helt enkelt och det är okej i min mening också.

#21: Jag hänger nog inte med riktigt..haha..
Vadå ska jag erkänna att "ahh jag visste inte att män haft det svårt för dom varit för öppna"?? Hur kan jag erkänna något jag inte visste? Eller rättare inte brytt mig om. För det är inget större samhällsproblem.

Var har jag skrivit någonstans att inte jag och min man kommunicerar..
Jag skrev ju precis tvärtom..Jag skrev att vi är ärliga mot varandra och har alltid varit.(och ärlighet brukar innebära kommunikation) .Men bara för det skulle jag ju inte gilla om han var för känslig och betedde sig som en liten flicka och började gråta..Nej då skulle jag nog flytt för länge sen..Såna karlar klarar jag inte av.

MEN lyssna nu..För det är ju bara JAG det.som ghar svårt med det…Det betyder inte att andra kan tycka om det….Precis som du skriver så tycker alla om olika saker i en partner..Så jag säger inte att det skulle vara fel att vara känslig som man.Annat än för mig då som gillar mer tuffa män..Men jag kan ju samtidigt förstå att andra inte tycker samma sak som mig givetvis..

Det trodde jag var uppenbart att jag förstår att alla tycker olika,men tydligen inte..

"Jag tycker inte heller att han eller någon annan har någon skyldighet att säga varken bu eller bä bara för att jag ska må bra."

Det kanske är felformulerat i så fall för har man ingen skyldighet att tala (kommunicera) alls så betyder just att förmågan att just göra så minskar.
I min mening är kommunikation ett måste och skapar bara problem på sikt om man inte tar det som en "skyldighet".
Annars är det lätt att dansa kring problem som bara växer.

Det är inte ett stort samhällsproblem ÄNNU. Men har lite konspirationsteorier och en är att det kommer bli ett stort problem för ser en hel del kvinnohat stiga upp till ytan bland unga män som gillar andrew tate och dylikt växer upp.
Den tuffa mannen som inte vågar vara skör och liknande trådskaparen skrev om.
Detta på sikt drabbar nog kvinnor mer än män.
Men återigen det har ingenting med mig eller dig att göra bara en observation på möjligtvis ett kommande problem som växer i skymundan.
Det brukar sägas att för varje kraft så uppstår en motkraft och den radikala och extrema feminismen har fått sin men den är inte riktigt mogen ännu.
Kan ha fel men den som lever får se får se :D

Orkar inte skriva mer om detta då det inte fyller någon funktion och passar bättre en annan del då jag gav några om varför det är som det är om man lyssnar på andra människor.

Lyssnar på alla möjliga människor, unga som gamla, olika religioner, feminister, red pill, läser detta forum, böcker och kollar på alla möjliga videos och föreläsningar för att vidga mina syn och se nya problem samt eventuella lösningar. I ett allt för lätt liv så får man hitta något som känns som en utmaning för att ha något att göra.

#23: Nej det är inte felformulerat.. Det är så jag tycker..
Varken min man, syster, kompis, osv har ett ansvar att säga "rätt" ord bara för att JAG ska må bra. Och jag har ingen skyldighet att säga något till dom heller..om jag inte vill.
Med det sagt så menar jag inte att jag aldrig kan säga något..Om det verkligen är något allvarligt som hänt eller dylikt så är det ju skillnad. Då stöttar man så gott man kan..

Annars (till vardags) så är det ju bara mitt ansvar om jag ska må bra.. Jag kan inte leva på luftslott från andra utan måste skapa lycka inifrån mig själv istället för att kunna må bra-på riktigt i längden.

Det betyder ju inte att jag och min man har en hemsk relation bara för att jag inte vill att han frågar mig om något är fel varenda timme eller dag..

Jag valde min man just pga dom egenskaper han hade/har och det var ett mycket mycket medvetet val för min del. Jag vill inte ha en för känslig man helt enkelt för att jag inte gillar känsliga män.

Sen som sagt så tycker all olika och det finns säkert massor med kvinnor som gillar känsliga män, men det är absolut inte min kopp of Te iaf 😂

#9:

Ja, det borde börja i tidig skolålder (gärna innan barnen börjar skolan) där man lär barnen att det är okej att vara skör och att man i det pratar om vad identitet egentligen handlar om, än vem man intalar sig att försöka vara.
Tror det i sin tur kan påverka hur det sociala klimatet kan bli eftersom man då innehar en större öppenhet för olika typer av kommunikation oavsett relation.

Nu har vi blivit fostrade att kompromissa bort oss själva i varenda situation som uppstår för att inte skapa något form av utfall från motparten.

Ja lite off-topic, men det är intressant det du nämner, något som jag upplever pågår åt bägge håll.
Jag tror det är ett biologiskt beteende i kombination som förstärks av samhällets inställning att skörhet är något dåligt.

Egentligen tror jag att vi bara vill kunna släppa allt och vara sköra, men att vi störs av våra instinkter som vi har kvar från vår forntid av t,ex, ego och havande-begär. Egenskaper som hela tiden per automatik aktiveras när vi närmar oss detta sköra läge eftersom skörheten försätter oss i totalt underläge där vi är utanför vår kontroll. I det läget minns reptilhjärnan hur vi kände på savannen när vi har utsatta för yttre hot. Den känslan är likställd med hur vi känner i denna sårbarhets-situation. Det är som att dö i total hjälplöshet.

I djurvärlden utesluter man t,ex, ett sjukt djur ur flocken för att man anser att det är ett nederlag för artens fortsatta överlevnad.

Det är därför vi försöker vara så självsäkra som möjligt tillsammans i grupp för att inte riskera den sortens utfall utav uppvisad sårbarhet.

Tillbaka till det sista du skrev om att vi har det ganska bra men ändå är deprimerade.
Om inte insidan (ens identitet) är i balans så spelar det ingen roll hur bra vi har det till det yttre.
Så länge vi anammar samhällets inställning att eftersträva oärlighet och den mani som krävs för att kunna uppehålla det så är det inte konstigt att vi mår allt sämre. Vi tappar oss själva på det sättet eftersom vi hela tiden eftersträvar att uppnå tillstånd utanför oss själva.

Trädkrona och WiseGrunt89 vem är ni att avgöra hur andra är och ska svara/bete sig alla är vi individer som har rätt att vara precis som vi är.

Ni utgår båda från att alla människor är sköra men så är inte fallet jag är då inte skör tvärtom sen finns sköra människor men alla är det inte.

Svarar jag på frågan att jag mår bra ja men än sen då vilka är ni att avgöra vad andra svarar det måste varje människa helt och hållet själva avgöra.

Det ni ägnar er åt är att sätta er på andra predika och en manipulerande retorik där ni framställer er själva som perfekta och resten av människorna agerar svarar fel så är det några som är sköra och inte funnit sig egen inre balans så är det ni för hade ni balansen styrkan och tryggheten då hade ingen av er behövt hävda er så här och tillskriva andra hur fel dom gör.

Hitta balansen då finner ni också en inre frid och behovet att kritisera andra försvinner.

#26 Bra skrivet.

#27: Tack snälla du 😎

#10:

Det är underbart om saker rent ärligt är bra för stunden. Då gör det ju ingenting om jag eller någon annan skulle ställa följdfrågor. 😊

Om dessa frågor skulle bli för jobbiga att svara på så är det ju bara, (som du själv säger), att låta bli, eftersom du har ett eget val. 🙂

Att du i denna situation av ställd fråga skulle bli irriterad tror jag desto mer handlar om att frågan i sig skulle kunna väcka en känsla inom dig som är utanför din kontroll. Därmed kan det ju då kännas som att frågan skulle vara pushande. I det läget är det lätt att vilja ge riktlinjer till hur andra ska bete sig än att kanske ta reda på varför man reagerar som man gör.

#14:

Man ska dela med sig så mycket av det man själv känner för. 🙂

Så om man själv vaknar en morgon och känner att man bara vill dö, så ska man i sin nöd kunna säga det till sin granne eller någon på jobbet utan några yttre riktlinjer på att kväva denna känsla och inta den sociala ordning som krävs, där man ska låtsas att man mår bättre än man gör.

Vi är alla medmänniskor och borde egentligen kunna hantera såna här saker eftersom vi alla har en förmåga att kunna känna såna här känslor. Alla dessa förordningar och regler med hur vi ska bete oss grundar ju sig i att vi är livrädda för att komma i kontakt med dessa känslor eftersom det avslöjar något om oss själva.

Som det nu är så kan vi, om vi har tur vill säga, bara dela dessa svåra känslor till våra nära och kära.
Den person som inte har några nära och kära, får dela sitt mående till sjukvården. Om inte det heller går, p.g.a. utebliven förståelse / kemi, så blir det i ”hemliga forum” på nätet. Kanske även där till människor som inte förstår vidden av det personen berättar.

Så även om samhället har kommit långt i att medvetandegöra psykisk ohälsa så är vi väldigt långt ifrån att öppet kunna prata om hur vi känner kring det vi känner inom oss.
Det vill man inte ens ta i med tång.

Det måste vara något fel i samhället när det är så och jag anser att det är något vi aktivt måste jobba med för att bättre kunna förebygga pågående och även framtida kriser. Att därigenom skapa ett mer förberedande och värnande samhälle som inte är rädda för att ta i de svåra känslotillstånden med tång.

För jag tänker t,ex, då kring hur vi gör när vi ställs inför ett yttre hot som splittrar samhället på materiell nivå, där vi blir tvungna att prata om hur vi mår i den nöden.
HUR ska vi kunna göra det när vi redan nu inte tillåter detta öppna samtalsklimat?
När vi till och med öppet försvarar att ge lögnen energi.
Ska man även då i den krigszonen hålla inne med det man känner och bara låtsas som ingenting? 🥺

#12:

För att komma till bukt med detta problem så tror jag bara man kan börja med sig själv.

Jag själv försöker vara så filterlös och ärlig jag kan ute i samhället.
Det menas inte med att jag säger allt som faller mig in utan att tänka på hur andra tar det jag säger.
Det jag menar är att jag genom min blotta framtoning inte förställer mig och bygger upp självsäkra fasader för att ge ett sken av något som inte är förankrat med verkligheten.

Jag märker att det kan bli lite olika reaktioner på min framtoning, för att människor inte är vana vid ett så direkt framträdande, men jag vet hur dåligt jag kan må när jag låtsas vara självsäkrare än jag är.

Om en i gruppen säger som det är så kanske fler kan hänga på.

Det är just såna människor som måste gå i bräschen för att kunna hjälpa människor och även sig själv att förstå att det är okej. 😊

#26:

Helt okej om du anser detta. 🙂

Men om mitt syfte hade varit att manipulera så hade jag aldrig kunnat skriva denna text eftersom en manipulatörs syfte ej är att se igenom saker för vad de är. Dess syfte är att förvilla och få människor att tvivla på sin egen uppfattning för att själv få egen vinning.

Jag hade ej heller kunnat outa mina erfarenheter på detta sätt eftersom det är att befinna sig i underläge.
En manipulatör ser hela tiden till att befinna sig i överläge.

Jag har därmed inget att vinna på detta.

#29: Det gör definitivt något om du eller någon annan skulle ställa följdfrågor för jag är inte ett dugg intresserad av att diskutera mitt mående i detalj i någon form med varken ytliga vänner, bekanta eller totala främlingar som dig om jag inte initierar den konversationen själv. Oavsett om det är bra eller dåligt mående.

Jag bestämmer om eller när jag vill öppna upp mig om mina problem, det har ingen annan rätt att försöka göra åt mig genom att "pusha" för att se om jag "verkligen talar sanning" om hur jag mår. Personer som inte accepterar eller respekterar det blir snabbt ex-bekanta.

Nej, det handlar absolut inte om det. Det handlar om att jag sätter en gräns och säger nej, det här vill jag inte prata om eller få följdfrågor om. Jag gav ett svar och det är allt du kommer få. Om en person då försöker "pusha för att få fram sanningen" så kliver dom över den här gränsen och respekterar varken mig, mina ord eller mina gränser. Då blir jag arg. Det är ett fullständigt oacceptabelt beteende, oavsett hur "goda" avsikter personen själv än anser sig ha.

#33 Det är väl mycket där "felet" ligger.
Goda avsikter på bekostnad av någon annan, som inte efterfrågat något.

#31: håller helt med dig där.
Skriver i telefonen så blir ofta felstavningar och nästintill omöjligt att rättstava men menar som du gjorde där.

Får svar som är generiska texter speciellt anpassade för att behaga så många som möjligt men säga så lite som möjligt och missar alla poänger.

Om jag trodde jag var perfekt, skulle jag erkänna mina fel och brister?
Om jag trodde andra var sköra skulle jag medvetet säga sanningen till alla eller har jag en stark tro på att alla kan växa och blir mer än vad dem är?
Detta kallas projektering. Den kritik jag får är motsatsen till det jag säger och bevisar första posten rätt.

I min mening kommer samhället totalt kollapsa om människor inte försöker gå utan för sin trygghetzon och vara öppna. Hur ska man kunna hoppas att allt bara blir bra men ingen vill ta första steget. Aldrig någonsin har det varit så lätt att isolera sig och sätta sig i så kallade echo chambers.
Ser konstant ökat hat mot alla grupper online och människor i verkligheten blir tystare och rädda för att utrycka sig.

Det är min empati som gör att jag vill andra ska söka hjälp eller våga öppna sig så som jag hade någon som lyssnade på mina konstiga tankar som ung. Livet är inte lätt. Vissa startar på en svårare inställning och växer och andra kanske startar för lätt och är inte van vid utmaning så det blir svårt.
Andra sticker huvudet i sanden och lära sig ingenting och håller bara med andra .

#35 Då är det väl tur att det finns så kloka människor som du som kan lotsa oss andra dumskallar.

#36: Jag önskar verkligen att jag kunde gilla en kommentar mer än en gång! 😂👍

#36: Jag hade klickat bort den här diskussionen men ha ha ha jag måste säga tack för dagens underbart goda skratt 😂😂😂 👍

#36: Klok?
Absolut inte men jag är läskunnig och vågar ställa frågor.

Trådskaparen presenterade en problematik i samhället och du har ingenting att tillägga förutom att människor är för veka och inte kan utvecklas med andra ord.

Jag håller inte. Jag tror på personlig utveckling.
Med inställningen du har, som du har helt rätt till så är du också orsaken till varför problemet ens existerar .
Antingen tillägger man eventuella lösningar eller orsaker till varför det är så.
Eller så tiger man och indirekt stödjer probleme eller aktivt stödjer problem som du gör nu.

Ingen tvingar dig att vara en öppen och ärlig människa. Säger bara att det är ett ideal att försöka vara det

Jag tycker att grundtanken med det här ämnet är rätt, men tillvägagångssättet är helt åt helsicke fel. Ja, folk borde kunna känna sig mer bekväma med att vara öppna och visa sårbarhet, MEN det är inget som ska tvingas fram genom att man ska ifrågasättas om man talar sanning om man säger att allt är bra. Det måste ske på ens egna villkor, i sin egen takt och framförallt när det känns rätt att göra det. Att ta en vanlig artig hälsningsfras och vända det till något som kastar en in i ett djupt och personligt samtal bara för att man ska vara öppen och ärlig är helt fel väg att gå.

Det är respektlöst att gå och gräva i andras personliga problem bara för att man vill finnas där för dom och hjälpa till. Man måste visa att man finns där för en person och se till att dom känner sig trygga nog att dela med sig om och när dom är redo.

#33:

Ditt resonemang är ju helt sunt. ❤️ Vi alla innehar denna integritet och ska inte behöva dela allt med alla, om vi inte själva vill. 😊

Det som jag belyser och finner tragiskt är hur en enkel fråga om hur någon mår kan kännas så hemsk och på något sätt tillintetgörande att svara på. Och just det faktum att man måste kringgå sanningen på det sätt som de flesta av oss gör i samhället, där dess sociala beteende är norm. Det innebär inte att man ska hålla föredrag om sitt mående i detalj. 🙂

I andra länder är det en helt annan kultur med att svara på dessa frågor.
Därför skulle man kanske stillsamt kunna fortsätta reflektera kring varför det är så olika och vad vi kan lära av det. 🙂

#35:

Jag tänker på det klassiska uttrycket:
"Alla vill ha förändring, men ingen vill förändras".

En förändring innebär ju splittring i gruppdynamiken eftersom förändring söndrar det som gruppen består av, att hålla med varann. Den förändringen blir sen ett hot mot individen eftersom gruppen har blivit personens identifikation.

Jag vill inte ha några större förändringar i mitt liv.

#40:

Om en sån fråga känns som ett ifrågasättande så har det nog snarare och göra med att personen känner sig avslöjad för att någon kunde se rakt igenom den. 🙂

Annars är risken att det kan bli ett daltande där frågeställaren liksom ska klä in varje fråga i bomull för att aldrig komma till själva grundorsaken till ens mående. Stor risk för självömkan.

Jag tror det behövs raka och ofiltrerade frågor som rör om i systemet.
Om man sen väljer att svara ärligt eller inte och eventuellt fortsätta leva i förnekelse, så har man i alla fall väckts upp ur sin dvala och en reflektionsprocess kan starta. 😊

#44: Nej, om jag säger att allt är bra och blir bemött med något i stil med "är det verkligen det?" så visar det på att personen jag pratar med inte lyssnar på mig och inte respekterar mina gränser oavsett hur jag mår i stunden. Den typen av människor tar jag aktivt avstånd från för det är utmattande och irriterande att konstant bli ifrågasatt.

Behöver jag prata med någon om hur jag mår så gör jag det och jag väljer vem och när själv, personer jag känner mig bekväm och trygg med och som inte pushar mig till att dela med mig mer än jag vill. Jag har inga problem att svara öppet och ärligt på en fråga om hur jag mår, med utvalda personer vid rätt tillfälle. Men det finns gott om tillfällen då jag inte vill prata om mitt mående, gott om personer jag inte vill prata om det med och gott om tillfällen där jag vill ha ett intressant samtal om något annat istället.

#45:

Fast det kan ju knappast vara frågeställarens fel för att ditt mående skinit igenom din fasad som därmed gjort att denne ställt sina frågor. 🙂

Sen vad du väljer att göra när du får en fråga är ju även där ditt ansvar. Men jag vet hur bekvämt det kan vara att beskylla andra i såna svåra stunder för då slipper man nämligen förstå vad den projiceringen om gränsöverskridning egentligen handlar om. 🙏

#46: Du är verkligen helt låst i din åsikt. Ja, det är mitt ansvar hur jag agerar när jag får en fråga. Därför säger jag att allt är bra när jag inte vill diskutera mitt mående även om jag kanske inte mår bra för stunden. Sen är det frågeställarens ansvar att välja att respektera mitt svar eller inte. Jag föredrar folk som lyssnar på vad jag säger över att försöka läsa mellan raderna och försöka pressa mig in i en diskussion jag inte är bekväm med.

#0 Om jag frågar dig just nu hur mår du ? vad svarar du mig då.

Om du frågar mig samma sak och jag säger jag mår bra kan du tro mig att jag faktiskt mår bra på riktigt ?

Alla har inte problem för det kan också vara så att människor mår bra. Jag gör det men jag är som alla andra jag har mina med och motgångar men dom är inte alls märkvärdiga det är inte psykisk ohälsa det är bara livets gång kan du förstå det ?

Här måste vi respektera varandras gränser och jag har läst en himla massa psykologi och vetenskap genom åren men utbildad nej det är jag inte men jag har satt mig in i beteendevetenskap för att jag har intresse av det i mitt andliga arbete jag vill förstå människan och hennes tankar samt reaktioner.

Det du gör i den här tråden du kräver av andra att öppna sig om dom har problem samtidigt utgår du från att alla människor har problem som svarar ja jag mår bra på en artighetsfras .

Här måste du se ditt eget misstag hur mår du och varför du ställer frågan för när allt kommer omkring så är det du som har dom här känslorna men du för över dom på andra och den dagen du inte gör då kan du känna din egen frihet för något någon begränsar dig annars hade du inte ställt den här frågan.

Jag mår bra och det kommer jag att fortsätta göra och det är ett svar som kommer ärligt.

#48:

Jag tycker det är intressant hur du får detta inlägg att handla om mig när poängen i mitt inlägg var att belysa faktumet av människors oärlighet i sociala interaktioner. Något som vi alla ju är medvetna om, eftersom vi så medvetet väljer att ingå i det, oavsett hur behagligt eller obehagligt vi tycker det är.

Jag tänker t,ex, då på (som var min huvudpoäng i mitt inlägg) hur vi kommer att bete oss om vårt samhälle skulle drabbas av en större materiell eller existentiell kris som skulle försätta oss i ett läge av total hjälplöshet. Vi skulle alltså i det läget inte kunna ha kontroll över någonting, som vi vanligtvis kan ha. Vad skulle vi göra i den situationen?

Med tanke på hur vi redan gör med att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar så är jag övertygad om att vi skulle få väldigt svårt att bara kunna hantera denna uppkomna kris. Det skulle bli kaos i samhället.
Vi har ju redan svårt för att prata om vad som sker i vår omvärld.
När det kommer på tal så beskrivs dess timliga existens, men inte vad vi själva känner på djupet kring det som sker.

De som vanligtvis kan dölja sitt mående nu skulle i denna framtida situation få det väldigt svårt eftersom de då inte är vana vid att vara sanningsenliga på det öppna sätt som denna framtida situation skulle kräva utav en. Den nöden skulle inte gå att dölja.

Så detta inlägg handlar inte om mig, dig eller någon annan, utan om faktumet att vi är väldigt dåligt rustade när det kommer till att kunna erkänna våra känslor i oväntade situationer.

Därför vore det ju klokt att reflektera lite djupare kring dessa principer vi håller så hårt fast vid och om de verkligen är hälsosamma för vår överlevnad. 🙏🙂

#49:

Jisses , detta ämne " Hur mår du? " har verkligen fått svar som ger mig lite huvudbry 😮😱

Om jag träffar vänners vänner eller ytliga bekanta som du skrev i inlägget.
Dem frågar " Hur mår du? " Då svarar jag : Jag mår bra , , ok , livet går upp och ner , men jag börjar inte att berätta hela mitt livs historia .

DET gör jag för mina nära vänner.

#48 Varför tolkar du TS ursprungsinlägg som att man ALLTID ska ifrågasätta ett svar som "allt är bra"? Jag tycker frågan var intressant att diskutera.

Men du har låtit tråden spåra ur. Det är som en del andra trådar i typ Byggahus.se och liknande. Backa!

#50:

Du får gärna läsa min ovanstående kommentar i #49. 🙂 Där understryker jag min poäng i mitt inlägg, som har missats helt i denna tråd.

#49: När det kommer till kris så har vi sett på många håll att människor ställer upp och där vågar visa sin sårbarhet och det är inte så längesedan pandemin och även där såg man hur folk ställde upp med olika lösningar för att det skulle fungera så bra som möjligt när vi blev så isolerade en tid.

Dom flesta om än inte alla står vi inför faktum med kris då ställer vi upp och det är en otroligt fin egenskap som människor visar upp och vi sitter då i samma båt och där kommer en gemenskap in vi ställer upp för varandra så där kan artighetsfraser bli helt annat när vi alla är i ett och samma läge.