Svårt.

Men inser när jag tänkt på det en stund att det handlar mycket om hur rätt eller fel jag tycker min ståndpunkt är.

T ex, jag tycker vissa vita lögner är jättesvåra, för att det är så uppenbart. T ex säger min fru ofta typ "Visst kommer allt bli bra?" om det är något generellt hon oroar sig för. Här tycker jag det är supersvårt att säga det förväntade "Jaaaa, det är klart det blir bra!", för hur fan ska jag kunna lova det när det inte är jag som kan påverka utfallet?

Jag skulle också ha svårt att ljuga när jag vet att jag har moraliskt fel, t ex tror jag att jag skulle vara riktigt riktigt usel på att hålla en otrohet hemlig.

Men jag tror jag har ganska lätt att ljuga om jag har rätt, men att ha rätt inte leder till något bra.

Kanske handlar det om hur lätt eller svårt jag tycker det är att vara oärlig, snarare än att ljuga.

Jag varken kan eller vill ljuga !
Sen är jag en ’öppen bok” , syns genast på mig när jag ljuger .

Om sanningen ska fram så tycker jag inte om lögnare . .
Sen finns det ju ’en vit lögn’ 😎

Jag är uppvuxen med så mycket lögner.
Jag har oerhört svårt för lögner idag. Det för inget gott med sig.

Däremot ser jag en skillnad på vita lögner som oftast inte är så allvarligt menade.

Vita lögner och små nödlögner måste komma automatiskt för att fungera socialt med andra människor, så ja, de lögnerna har jag nog ganska lätt för. T.ex. komplimanger som inte alltid är så uppriktiga och ursäkter till att tacka nej till eller ställa in olika saker (som egentligen inte är så jätteviktiga, men där det inte funkar att säga att jag inte "orkar" eller inte "känner för det" just då).

Däremot hittar jag inte på egna (större) saker för att utnyttja människor, föra någon bakom ljuset eller för att skada någon annans rykte.

Jag har svårt för att ljuga eller inte bara svårt jag vill inte ljuga.
Det kan även bero på sammanhanget så skalan är lite glidande.
Vita lögner anser jag står i en grupp för sig. Det viktiga är att aldrig skada eller såra någon annan.

Åh det är jag kass på, och inte vill jag det heller. Jag är en sån där extremt ärlig person som säger sanningen även om den svider. En liten skvallerbytta är jag också. 😄 Om någon berättar något för mig som inte någon annan ska få höra, måste man tydligt säga det. Fast det gäller bara i familjen, jag skulle inte gå och berätta det för vem som helst. Men ha hemligheter för mamma som inte handlar om presenter eller så, det kan jag nog inte. Jag berättar det för henne direkt. 😊 Jag skulle heller inte säga något jag inte kan stå för, tex om någon annan får veta det vilket egentligen inte var tänkt, så står jag för det jag sagt - det är ju det jag tycker.

Ända gången jag kan tänka mig att säga något som inte är sant, är när det är ett skämt. Då är det ju meningen att sanningen ska komma fram sedan. Tex har jag sagt till min lillasyster att det i en burk med crème fraiche var helt naturell, när det egentligen var en del vitlök i den. Jag är förvånad över att jag lyckades med det, jag har ju inte ett speciellt bra pokerface.
Även om jag själv inte gillar vita lögner heller, så förstår jag varför andra kan använda dom. Men större lögner ska aldrig användas, sanningen kommer ändå fram tillslut.

Jag har svårt för att ljuga det skulle synas direkt på mig sen det ni tar upp om vita lögner ibland behövs dom som exempel att man kanske inte vill gå till tandläkaren just idag då är man lite krasslig för säga jag vill inte känns inte snällt och dom där vita lögnerna tror jag dom flesta gör.

I morgon ska jag till tandläkaren så jag får väl se om jag kanske är lite krasslig 😂

Det beror helt på situation och omständigheter. För det mesta anser jag att lögner är skit men jag vore också en lögnare om jag sa att jag inte ljuger. Aldrig för att skada eller vara elak på något sätt, men det finns situationer det är lättare att dra en lögn än försöka förklara något som en person inte alls förstår.

Har lätt att dra en vit lögn om nöden verkligen kräver det, men har på det stora hela svårt att vara oärlig. Jag är också typen som alltid säger vad jag tycker och tänker, oavsett vilka människor som är i närheten. Detta för att jag tycker att det är bättre att vara rak och ärlig med vem man är och var man står redan från början, så behöver det inte råda några tveksamheter sen.

När jag var yngre ville jag vara mer "socialt smidig" och kunde då anpassa mina åsikter efter omgivningen, men jag hatade att vara sådan så jag valde den att bli uppriktig.

Men ber någon mig hålla tyst om sådant som rör otrohet eller svek, så kan de inte räkna med mig. Jag kommer att säga som det är till den part som är ovetande om det.

Jag är dålig på att ljuga. Dåligt ”pokerface”. Så jag undviker det 😊