Jag var arg som tidig tonåring mest på min pappa som var gammaldags. Vi var mycket osams för det mesta och det höll i sig i stort sett hela livet. Han var också otroligt otrevlig mot mina barn och det var jobbigt för min mamma.

#2 Usch vad jobbigt. 😔

Jag var nog alltid väldigt lugn och blev regelbundet kallad lillgammal.
Fast min familj är de ändå som fick åka på utbrotten när saker inte gick som planerat. Men det avtog ändå när jag var 14/15.
Det var liksom ordning och reda på mig, samt att jag aldrig var ute om kvällarna med vänner och allmänt inte umgicks med folk utanför skolan och mina hobbies.
Även med psykisk ohälsa förblev det så.

Nu är jag då i skrivandets stund fortfarande tonåring i några månader men kollar jag tillbaka jämte mot hur jag var under gymnasiet och tidigare så har redan en del skett. (Inte för att påstå att jag blivit vuxen, bara ändrat några värderingar och syn på livet. :’)) Sedan lär det nog ske en hel del till.

Jag var tyst, blyg och osäker under större delen av tonårstiden (och hela barndomen också). Efter 20 blev jag mer självsäker och lite mer utåtriktad och jag tycker helt klart att det är bättre och roligare att vara vuxen än att vara barn/ungdom 🙂

Jag var väldigt rebellisk från jag var runt 14. Mot en knepig barndom.
Jag levde loppan men klarade skolan bra. Hoppade av gymnasiet vilket fick min mamma att se rött.
Jag träffade min man som tonåring faktiskt.
Jag var 18 år då och alla varnade mig för honom och det passade mig perfekt 😉

Jag hann med väldigt mycket från 14 till 18 kan man säga…

Fruktansvärt svår tonåring. Depressioner, självskada, skolk, mobbing, ensamhet. Det enda stället jag var trygg och mådde bra var i stallet, så där höll jag till så mycket jag kunde och var en omtyckt stalltjej bland de där.

SEn flera år i efterhand kom det ju fram att jag hade haft Borderline hela min uppväxt som förklarade precis allt om varför jag var så svårt tonåring,

Jag var nog ganska så vanlig och visst kunde jag lacka till säg den tonåring som inte gör det och det hör till för vi vet ju bäst själva i dom åren 😂

Hade många fritidsintressen som jag engagerade mig i och var inte ute och slarvade på "byn" som många var inget festande och sånt jag var med i kyrkan tidigt men den lämnade jag sen nån gång efter 20 årsstrecket för det var inte min väg att gå.

Min man räddade mig. Vi räddade varandra snarare fastän ingen kunde se det då.
Vi flyttade ihop när jag var 19.

I yngre tonåren var jag en lugn hästtjej som jobbade som barnvakt för att få ihop pengar till ridlektioner.
Som lite äldre tonåring var jag ute och dansade mycket.
Träffade min man när jag nyss fyllt nitton.

Nu som vuxen har jag fått höra av flera att de inte trodde jag skulle överleva alternativt hamna i fängelse

Har ett tungt o hårt liv bakom mig. Träffade min man nyss fyllda 21.
Klarade jag mig- klarar sig de flesta. Bara man söker hjälp

”Jobbig” när jag var 13-14. Sen lugnade jag mig och var lugn och fin tills jag fyllde 18. Då blev det mycket festande, destruktiva relationer, ja allmänt kaos.

Flyttade hemifrån när jag var 19 och det var nog det bästa som kunde hända för alla inblandade 😅

Jag var vääääldigt ordningsam, målmedveten och plikttrogen som tonåring!
Jag bråkade aldrig med mina föräldrar heller..har aldrig någonsin bråkat med dom!
Dom behövde aldrig säga åt mig att göra saker som att städa, göra läxor, ta hand om djuren osv, för det gjorde jag ändå..😁

Tränade mycket, med främst hästar hade egen häst och tränade hårt 5-7dgr i veckan i konditionsträning och ridning (iaf innan tävlingar) för att orka åka runt och tävla i hoppning…
Åkte mycket på rid/hoppträningsläger på somrarna under hela tonåren också..

Hästar o hundar var det allra viktigaste för mig då…eller det är det väl fortfarande när det gäller hundar iofs, men som tonåring hade jag större mål o ambitioner😉
Jag började inte gå ut på "byn" och festa, osv förrän jag var 19 år men då är man ju vuxen eller nästan vuxen iaf ;))