Mycket vackert! Mera sånt. 🌹
Sen tänker jag - är det hållbart för dig att laga mat till honom i flera år? Det är svårt att sluta när man börjat. Hur känner han inför det? Finns det ingen sorts take away där ni bor? Och jag förstår honom, för mig skulle det vara en mardröm att behöva äta mat som kom i låda.

#0: Så fint av dig. Tyvärr sitter många ensam utan besök. Det är tur hemtjänsten finns men de har tyvärr ofta för lite tid och hinner inte med att prata en stund.

Man kan prata med kyrkan de har diakoni + volontärer som har kontakt med äldre som känner sig ensamma, de kanske även kan få med honom på någon aktivitet för äldre.

Även om han inte är troende har han ju troligtvis betalat kyrkoskatt i många år som så många äldre har gjort under stora delar av sitt liv så han ska inte dra sig för att få ta del av sånt de kan erbjuda anser jag

Vi hade ju samma problem med vår pappa.Efterb div turer så bor han nu på ett korttidsboende fram tills dess att han får en plats på ett boende.Han mådde så dåligt av att inter få vettig mat i sällskap och att vara ensam så många timmar veje dag.
Djurm får ju inte läman ensamma och vissa djur måste ha minst ett sällskap.
Jag lider med alla äldre som sitter där i sin ensamhet.

#3: han går bort till träffpunkten varje vecka och följer med på deras dagsresor när han orkar. Men nu när hans fru oväntat gick bort så är det inte så lätt

#4: ja visst är det tragiskt.
Vi har alltid hjälpt honom med tunga saker.
Vår kommun är tyvärr väldigt dålig. Här ska de bo hemma tills det är på bristningsgränsen

Även Röda Korset brukar ha uppsökande verksamhet.
Det kan vara bra att veta även om det i början kan var svårt att ta tag i.

Alla tiders fint av dig Flocken allt för många gamla sitter ensamma fler än vi nog förstår det är så tragiskt så att läsa sånt här känns så underbart att det finns så fina och omtänksamma människor som dig.

#6 Känner igen det där från vår kommun exakt likadant min dementa mor skulle behöva heltid på hem men får endast en vecka i månaden och man får verkligen uppfattningen att dom kör slut på äldre till och mer än på bristningsgränsen där dom skadas eller blir så sjuka inte ens då får dom alltid boende och min far är 94 å förväntas vårda henne i hemmet och jag kan inte låta bli att tänka hur många äldre som möter det här i sina hemkommuner äldre som verkligen har behov och inte klarar sin egen vardag.

Jättefint av dig att vara medmänniska till den här gamla mannen 🤗

Ädelreformen i början på 90-talet var säkert en god tanke men fortfarande, en generation senare, är det stora brister i äldreomsorgen. ❤️
Än värre lär det blir när alla 40-talisterna får ett ökande behov av hjälp.
(Bara för att vara tydlig så menar jag inte att det är personalens fel, problemen ligger betydligt högre upp.)

Flocken, det är jättefint av dig men knäck dig inte! Det mår varken din granne, din familj eller du själv bra av.

En tanke är att om det passar dig (och grannen) så kanske du kan göra någon ugnspannkaka, gryta eller något som går att frysa in och som hemtjänsten kan tina/värma till farbrorn ibland?

Jag tror att även en del seniorförbund har "fikabesök" och liknande uppsökande verksamhet, kolla med tex PRO?

Nej den är hemsk och den märker vi av som jobbar på hemtjänsten. allting är så minutenstyrt och ofta vi inte kan sitta med de äldre så länge som vi hade velat :( Många som inte har anhöriga nära eller vänner längre som lever tex.

#10: Har tänkt på er inom hemtjänsten det kan inte vara lätt alla gånger rent känslomässigt när ni vet att någon är ensam sen ha så kort tid på er fast ni själva skulle vilja hinna med mer tid tillsammans med dom äldre det måste kännas många gånger.

Jag minns en gammal dam Fru Gustavsson som bodde i samma hus som mig i Sthlm hon var änka men hade svägerskan som kom och hälsade på. När jag köpte min lägenhet i det huset var Fru Gustavsson den första att välkomna mig men då kunde hon röra sig gå i trappen och sånt det där avtog sen.

Jag säger Fru Gustavsson fast hon hette Elsa men säga Elsa kändes inte rätt även om hon var änka så använde jag orden Fru Gustavsson lika med hennes svägerska Fru med namn jag inte skriver ut det är lite känsligt även om hon också är död nu sen en tid tillbaka så låter jag henne vara anonym eftersom hon känns igen.

Jag gick upp många gånger med nyplockade blommor vi bodde så sånt fanns och första gången ställde jag det utanför hennes dörr i en vas hon visste bums att det var jag sen fortsatte jag så.

När ambulansen hämtade henne det hände ofta och varje gång gick jag ut mötte upp henne på båren och öppnade alltid dörren så ambulanspersonalen kunde smidigt gå ut och hon kramade min hand så tacksamt varje gång och var så enormt glad och tacksam för så lite.

Hon dog sen och jag pratade ofta med hennes svägerska både under Fru Gustavssons livstid men även efter sen flyttade jag tillbaka till landet men var ner någon gång ibland innan jag sålde bostaden.

Möter svägerskan och hon hade funderat på vart jag tagit vägen det var mörkt hos mig jämt så hon hade funderat om något hänt ringt på och sa till mig då att så kanske man inte får göra anonyma Stockholm du vet men hon blev orolig och sen så glad att vi möttes och att allt var bra med mig.

Tänk vilka fina vänner och fantastisk omtänksamhet man kan möta och få fast man inte gjort något stort alls bara vart medmänniska och sånt här minns man med sån glädje och värme och båda dom damerna dom glömmer jag aldrig fast vi inte kände varandra egentligen men ändå gjorde vi och något vis så infann sig en sån fin gemenskap allt tack vare Fru Gustavssons välkomnande till mig som nyinflyttad sen lite blommor och prat så lite kan göra så oerhört mycket.

Det fanns tre andra äldre där också ett gift par samt en ensamstående och även där infann sig en sån fin gemenskap bara genom lite prat och bara en sån sak att vi vågade ringa på varandras dörr och säga nu är jag klar i tvättstugan så du kan gå ner sånt här är så jättefint och glädjande något som jag hoppas alla vågar och helt enkelt sprider glädjen för den minsta lilla sak och dom minsta ord kan göra oerhört mycket det såg jag även på Fru Eriksson som efter några år blev änka hon hade söner som kom ibland men var mestadels ensam och även vi pratade mycket vågade ringa på och samma där hon fick blommor och det viktigaste av allt är att våga ta kontakt, våga visa att vi finns att vi kan prata några ord det kan göra under för många som känner ensamhet oavsett ålder våga visa medmänsklighet det kostar inget alls tvärtom det ger en sån fin gemenskap.

Åter igen Flocken jag tycker du gör det jättefint och det är så glädjande att läsa sånt här att det finns människor som bryr sig och inget behöver vart stort det är det lilla som oftast är det som uppskattas mest ❤️

#11: Jag blir glad av att läsa ditt inlägg. Så fint av dig.

Som ung student jobbade jag extra på helger och lov inom först hemtjänsten och senare på ålderdomshem. Det var alls inte lika stressigt då, men jag blev så oerhört engagerad i så många. Jag hälsade på på fritiden, stannade längre om jag var ledig efteråt.
Växte upp med mycket kontakt med äldre generationen så jag har alltid tyckt om äldre.
Tur jag inte jobbade med det sen, jag hade nog aldrig tagit riktigt ledigt.

#11 "det viktigaste av allt är att våga ta kontakt, våga visa att vi finns att vi kan prata några ord det kan göra under för många som känner ensamhet oavsett ålder våga visa medmänsklighet det kostar inget alls tvärtom det ger en sån fin gemenskap"

Bra sagt, det är så väldigt viktigt och gör så stor skillnad för alla behöver vi gemenskap! Det behöver inte vara stort och mycket varje gång, (för då har vi inte tid eller det blir inte av …) utan det är ofta det där enkla vardagliga som betyder så mycket. Bara att finnas där.

.

Kommer ihåg när jag var väldigt ung och sommarjobbade inom hemtjänst. Jag kunde absolut ingenting, men de äldre visade mig vänligt till rätta. 🙂 Då fanns det mycket mer tid. Man kunde mer anpassa arbetet efter vad de ville ha hjälp med, eller bara sitta ner och prata lite. Det är fina minnen.

#0 Jättefint vad du gör och tack för att du tar upp detta viktiga ämne! 🌺

På vår gamla gata där vi bodde när sonen var i tonåren så hade vi tre systrar som grannar. De bodde kvar i sitt barndomshem. Min man har alltid hjälpt dem med saker rörande huset. Mycket kaffe har han druckit där😉
Idag lever bara en av systrarna.

#12: & #14 Tack beem och Katten men det är inget märkvärdigt alls bara så enkelt för oss alla att finnas till för varandra i all enkelhet både för gammal och ung ett vänligt ord en gest vad som kan göra så väldigt mycket och förgylla en annan människas vardag 🤗

Behövs oftast inte mycket för att glädja en äldre :)
Hos oss kan det räcka att man hinner stanna 10 min extra och prata tex eller plocka fram något de inte kan själva :)

Jag tyckte det va annorlunda förr , för ca 10-20 år sen , då hann man stanna en stund och prata med dem äldre , sin granne som blivit ensam eftersom maken/ makan gått bort .
När jag bodde i Bäckby som det hette bodde jag granne ,med en äldre dam som blev ensam när hennes man gått bort.

Jag va inne hos henne och fikade då och då , en gång när det va vinter och hon gick ut till postlådan ( vi bodde som i en radhuslänga , uppe/ nere , hon bodde nere) Hon ramlade och slog sig illa i ansiktet , jag gick med henne till vårdcentralen , tog hand om henne efteråt . Satt hos henne tills hon somnade , sen gick jag till henne efter jobbet och kollade hur hon mådde.

Idag tycker jag det är annorlunda ,
jag har lärt känna en granne här i mitt område , en dam i 80-års åldern , vi ses och fikar , har grill kvällar i lekparken här.
Det kallas jag för omtanke och kärlek.😀💕

Sedan är jag på Mötesplatsen/ Biblioteket här där jag pratar och umgås med dem äldre.

#19: Jag håller med dig där det har förändrats på bara 10-20 år och jag kan inte annat än tänka vad är det som gör att vi inte hinner som vi vill.

Tänker jag tillbaka på 70 eller 80 talet ja till och med fram på 90 talet det fanns mer tid och utrymme än vad det gör idag så frågan är vad det kan bero på kan det ha samband med att tekniken tagit över så mycket där dom äldre inte alltid hänger med och många yngre lätt fastnar vid dator så dom missar möten med människor i verkliga livet ? eller kan det finnas en viss rädsla hos en del äldre med tanke på hur det ser ut i samhället att dom är mer försiktig idag än man var förr inför möten med nya människor det är i så fall en tragisk utveckling det borde vara tvärtom hålla samman skapa gemenskapen och stötta varandra i svåra tider 😎