Usch vilket problem.
Jag tänker på hennes ex. Är det problem med misshandel, stalking eller annat så lär ju inte han få barnen. Eller är det problem som inte påverkar barnen så mycket så är det ju värre.

Är hon medveten om sin situation? Hur reagerade hon på att ni ska röja?

När jag har tittat på de där programmen om samlare i USA, så har städexperterna och terapeuterna talat om hur viktigt det är att samlaren får behålla kontrollen och att det inte får gå för fort. Annars mår de sämre under tiden och även efteråt.

T.ex. kan du föreslå att ni rensar bort alla tomma förpackningar. Om hon går med på det, så gör ni det först. Sen kanske hon inte orkar mer den dagen.

Fråga vad som skulle kännas bäst för henne att få ordning på. Disken, tvätten, högarna, ett särskilt rum eller nåt annat?

När hon väl fått ordning på det som är viktigast för henne, så kanske hon får energi att ta tag i nästa område.

Av de glimtar av såna där hoarders-program och det kan bli så att det blir emotionellt jobbigt för henne att slänga någonting, även om det till synes är skräp. Att det röjs är en akut lösning, får hon någon annan hjälp som samtalsstöd? Annars vore nog det bra.

Visst låter det bra att ni ställer upp och hjälper till att rensa, men det är inte så enkelt.
Låter som om din vän skulle behöva ett boendestöd, som kan hjälpa till långsiktigt att komma tillrätta med problemen.
I vissa kommuner är det gratis i andra kostar det.
Här kan du läsa mer:
https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/funktionshinder/boende-for-personer-med-funktionsnedsattning/boendestod/

Situationen är väldigt komplicerad.
Hennes x och barnens pappa förstår inte hur han beter sig. Hotar, skriker och beter sig väldigt illa. Barnen tar avstånd och vill inte umgås med honom. Hans boende och runtomkring är ännu värre. Han har inte ens en fungerande dusch.
Så tyvärr är min väninna C hjärntvättad och nedtryckt.
Hon har även polisanmält sitt x. Jag har fortsatt säga det. Det hjälper inte att diskutera- polisanmäl.
Han pratar skit om mig och min familj, sprider rykten. Egentligen bara för att vi älskar C och hennes barn. Det är vår familj. Vi gör allt för dom. ALLT.

Hon tar tacksamt emot hjälpen. Hon vill inte leva såhär.
Jag har förstått att hela processen kommer bli tuff för henne. Hon måste själv vara med i processen.

Hon har stöd omkring sig. Gick hos psykolog. Hennes lillebror dog i en bilolycka för 1 år sedan, 19 år gammal.
Sen dess har Hennes boende raserat

#2: Ja bra råd. Personen kan bryta ihop helt om man inte är väldigt försiktig.

Hon har kämpat sig från ett liv med hundratusentals kronor i skulder till att hon nästan har betalat av allt. Hon har heltidsjobb och håller på med sitt Körkort. Så hon har kommit långt

#3: Ja hon behöver säkert någon psykologisk hjälp..

#4: Kan man få sånt stöd "bara" för att man är hoarder? Aldrig hört talas om.

#5: Låter ju som hon behöver hjälp med att bearbeta sin sorg mer. Kan hon inte få sån hjälp?

#10: det finns. Men det får vi ta sen.
Nu måste hennes boende komma iordning

#7: Oj, inte konstigt att hon inte orkar hålla ordning hemma.
Sorg efter lillebror, jobbig relation med ex, barn att ta hand om, skulder att betala av på, heltidsjobb, lär sig köra bil…
Kan hon skala bort nåt? Arbeta färre timmar en period? Skjuta på att ta Körkort? Hjälp med barnpassning?

#7 Det var riktigt bra jobbat. Jag hoppas att det går bra för henne och barnen. Hon har tur som har dig/er.

#9 Jag tror att "hoarding" kanske ärett symtom på ett djupare liggande problem. Det behöver kanske inte vara att hon har känslomässigt svårt att slänga saker, förhoppningsvis har det "bara" dragit iväg för långt och blivit för överväldigande att ta itu med själv. Så om hon får hjälp med att röja kan det vara ett stort steg på vägen.

#7: Låter ju bra trots allt.

Jag har ett par med son som grannar. De är hoarders alla 3. Mannen mest.
De har i övrigt ordnade förhållanden, båda vuxna har jobb, de har varsin bil och kvinnan sköter ekonomin så den är rätt ok. Sonen har ADHD, men han går på utbildning.
Vi har bott granne med dom i 12 år och det har sett likadant ut hela tiden. Det är lika stökigt på tomten.
Förr om åren gick jag in och hjälpte till och städade lite, men jag orkar inte längre. Och det är fortfarande lika illa.
I källaren är det så illa att det drar till sig ohyra, möss mm.

Det är ett ställe på tomten som är direkt livsfarligt för barn och djur. De kan falla handlöst ner där, flera meter ner.
De lovade mig att fixa detta för 2 år sen, men det har dom naturligtvis inte gjort.
Gör dom inte det i sommar kommer jag att anmäla till kommunen.

#11: Nej…det är ju troligen sorgen som utlöst hennes samlande. Så ni kommer inte få ordning på det förrän hon får hjälp med sorgen.
Ni kan ju städa upp och hoppas att hon inte bryter ihop av det. Men så länge hon har sorg kommer det att bli likadant igen.

#12: ja hon är en kämpe.
De tar nästan 8000kr varje månad till skulderna. Så hon måste jobba.
Körkortet håller hon inte på lika intensivt med.

#13: jag tror att allt har blivit för mkt. Hon har inte orkat hålla rent.
Så nu hoppas vi att en hjälp i rätt riktning kan få henne att orka ta tag i resten

#17 Lycka till!

#15: får vi ordning på boendet så kommer orken att ta tag i övriga saker finnas.

#19 Det är ju guld värt att hon har er som ställer upp

Men nu var det inte det inlägget handlade om. Utan vad jag kan vänta mig . Hennes reaktioner mot rensning osv.
Övrigt får vi ta tag i sen. Det är inte mitt område.

Jag har/har haft 2 släktingar som är horders. En mor med son.
Jag tror att min bror + fru höll på i flera år och rensade och städade hennes lägenhet. Hon stretade emot som tusan. Ville inte ha någon hjälp. Hon hade ju hemtjänst - men släppte in in dem. Hon fick blöjor, men använde dem inte, utan kissade i sängen varje natt.
Hyresvärden hotade med att vräka henne då det stank från hennes lägenhet ut i trapphuset.
Till slut blev hon diagnostiserad som dement och de kunde flytta henne till demensboende. Hon lever än, 96 år gammal.

Hennes son är - eller snarare var, han dog i okt - likadan. Nu sitter min bror + fru med hans lägenhet på halsen. Så mkt prylar att det knappt går att sätta ner foten någonstans.
Det är alltid min bror som får göra allting. Själv bor jag ju på annan ort, så jag kan inte.

#21 Svårt att säga hur hon kommer reagera eftersom jag inte känner henne. Men gissar att hon känner mycket skam för att hon låtit det gå så långt att hon behöver hjälp och inte klarar det själv. Hon känner kanske samtidigt tacksamhet för att hon har människor som bryr sig, vill och kan hjälpa. Men skam är en stark känsla, det kan bli för mycket så mitt råd är väl bara att försöka vara lyhörda för hennes signaler och låta henne styra så mycket det är möjligt.

#19: Det är inte orken det handlar om - utan hur hon klarar det psykologiskt.
Tycker du bör läsa på lite om det här.
Ni kan ju inte bara gå in och städa upp allt på en gång - det blir troligen alldeles för påfrestande - PSYKISKT!

Troligen kommer din vän m¨dåligt.
Det kommer nog att bli svårt att hjälpa henne.
Hon skulle säkert behöva hjälp av vården också för det är ju en sjukdom.

#25: Precis!

#23: skam tror jag är ett passande ord.
Hon är väldigt tacksam. Även att vi bryr oss så mkt om hennes barn.
Framförallt den äldsta som just nu har problem med ångest. Han säger pappa till min man " du är som en pappa ska vara "

#25: alla har vi våra problem. Men att inte hjälpa henne finns inte i min värld.

Tror viktigast är att ni tar det i hennes takt. Det är en stor förändring och hon känner uppenbarligen en hel del skam. Även om hon är tacksam för hjälpen och att ni kommer städa så kan det snabbt bli för mycket. Sätt kanske upp en plan för ett rum ni vill börja med och fråga alltid om det är okej att slänga det. Skulle hon vilja behålla något som är skräp i era ögon eller något hon har mycket av så kan det vara värt att fråga varför och antingen välja att göra en ”hög” av dessa saker för att sedan återkomma till dem när allt annat är klart eller ge henne mer tid för just de objekten. Men att få rent ett rum bör nog kunna göra stor skillnad för hur hon känner kring hela processen och kan antingen vara en stor motivation eller bli lite för mycket att ta in och bearbeta.

#28: men det sätt ni valt att hjälpa henne på - städa upp allt på en gång - är kanske inte det rätta.
istället kanske ni stjälper henne ännu mer.
varför lyssnar du inte på dem som har kunskap om detta problem?
vill du att hon ska hamna på psyket? för det är vad som kan hända om man går för fort fram!
och det var väl det du frågade efter - hur hon kan komma att reagera!

#30: vi kommer fokusera på köket. Det är där problemet ligger.
…………
Jag kommer inte köra över henne. Jag frågade om vi skulle ta tag i köket och hon sa ja.
Hade jag suttit i hennes situation hade jag varit så tacksam över hjälp. Någon som bryr sig.
Hon har ingen släkt här omkring.
Släpet behövs för hon har bytt ut barnens sängar och inte tar sig till tippen med de gamla.

På vissa låter det som att man inte ska hjälpa. Något jag inte förstår. Man hjälper om man kan.

#31: Det är ingen som säger att ni inte ska hjälpa. Det tolkar du nog fel.
Du frågade hur hon kan reagera - och det är vad de flesta svarar på.
Du måste vara beredd på detta!

#28 Jag har hjälpt en vän under flera år med att städa och få saker gjorda.
Hon kunde samla på sig disk tills dess att det var slut med porslin i skåpen.

#32: ja då missförstod jag. Ber om ursäkt.
…….

Jag hoppas att detta kan bli en vändning till det positiva. Att hon vågar bjuda hem oss på middag tex. Kan stå med rak rygg. Att barnen mår bättre.
Att hon orkar ta tag i övriga problem.
När man älskar någon så mkt är det svårt att se dom må dåligt.
Jag kan inte göra mkt.
Men städa är så roligt och hoppas att det kan smitta av sig.
Hon är lokalvårdare så städa kan hon

#30 Men samtidigt så kan ju lägenheten vara en sanitär olägenhet, de kan bli sjuka. Det bor barn där. Det skulle inte hjälpa om de blev vräkta.
Av det TS sagt så tycker jag det låter som den minst dåliga lösningen om man som andra sagt tar det i vännens takt och hon ändå får känna att hon får kontroll. Det beror ju lite varför det blev som det blev. Om hon bara släpat efter tills det blev för mycket eller om samlandet är en coping strategi för nåt annat men det kan inte jag svara på.

Det är ju skillnad på att vara en hoarder, dom kan vara svåra att hjälpa bara sådär för då är det starka känslor inblandat och man har ofta även ett känslomässigt band till sina saker, det är en sjukdom.

Men i detta fall tycker jag det låter mer som hemmet har förfallit, och man inte orkat tagit tag i det. Då kan man behöva hjälpen och få en nystart.

#36: du har nog rätt i att det mer har förfallit. Inte funnits någon ork. Och nu vet Hon inte hur hon ska komma vidare.
…….

Att röja i en svårt belamrad lägenhet är inget man gör på en helg, det är en process som tar lång tid och måste utföras varsamt. Som andra skrivit börja i ett rum och LYSSNA på din väninna och fråga innan ni bara kastar saker.
För det du kan se som "skräp", kan vara något som din väninna tänkt använda till något, men inte orkat/hittat en bra plats för förvaring.
Låt väninnan bestämma vad som ska slängas.
#9 man är inte "bara" hoarder som andra skrivit finns det oftast bakomliggande orsaker till att det kan ha blivit för mycket och överväldigande.
Att få ett boendestöd kan underlätta en hel del, för att skapa rutiner, så att man inte hamnar tillbaka i samma situation igen.
Angående hur din väninna kommer att reagera, så är det totalt oförutsägbart.
Hur skulle du reagera om någon kom och bara satte igång att röja och kasta saker hemma hos dig?

#38: det finns ju en bakomliggande orsak…broderns död för 1 år sedan..så det är nog helt klart den utlösande faktorn…inte bara så att hon kommit efter

Praktiskt tips: Sortera i Släng, Spara och Kanske/Återkom på ett tydligt sätt.

Som sagt är det ju omöjligt att förutse hur nån kommer reagera, så var beredd på alla möjligheter.

#34: lite lustigt det där…min granne som är samlare…har också jobbat mkt med lokalvård…men det hjälper henne inte hemma :)

#38: hade varit så glad om någon hjälpte mig slänga. 😅
Men nu är mitt problem tvärtom. Fattar inte grejen med att spara.
Kan man få hjälp med att spara saker?

Så det kommer bli kommunikation på hög nivå.

#40: tänkte plocka ner i förrådet. Då finns det ändå kvar.
Det som ska slängas är de trasiga sängarna, återvinning osv

#43: ja det låter bra.

#42: jag har också alltid varit mkt för att rensa, sälja och slänga.
men nu har det samlat sig mkt på vinden…beror på att vi tagit hand om 4 dödsbon på senare år…inte hunnit rensa klart detta.

#43 Bra, syftade mest på tydligheten så att inget blir slängt av misstag.

Frågan är om det bara beror på brist på ork eller om det övergått till sjukligt samlande när personen faktiskt inte vill göra sig av med saker - inte ens sånt som man normalt sett räknar som skräp.

Min farmor (fattig uppväxt och städerska) var samlare och det gick inte att hjälpa henne när "ha mycket av allt" övergick till att ha alldeles FÖR mycket och omdömet försvann. Många försökte, men det ledde alltid till att kontakten sades upp. Hon kunde vara helt inställd på att saker behövde slängas, men gud nåde den som bar iväg en värdelös trasig sak så att hon såg det. I hennes fall var det så illa att det var ohållbart att sitta och fundera över om varje liten papperslapp skulle slängas eller inte. Det slutade med att hon blev vräkt från sin hyresrätt, inhyrd personal rensade uppenbar bråte från lägenheten i en container och flyttade det som återstod till en nyinköpt bostadsrätt istället. Min farmor var då (som tur var) både förmögen och för gammal för att protestera eller ens riktigt förstå vad som hände då.

Ni som skriver kring boendestöd: Det är inget man får bara för att man samlar på sig massa saker. Det krävs en hel del kriterier för att få det.

Jag känner med denna personen och Flocken känner henne väldigt väl.
Jag personligen tror detta är på grund av allting som har hänt, och inte på grund av "maniskt samlande" eller liknande. Utan måendet helt enkelt med allting. Det är min känsla kring det hela.

#48: jag tror du har helt rätt. O alla behöver en knuff i rätt riktning ibland.

Du får väl oxå komma 😊

#48: Nej det var väl det jag tänkte att man inte kan få boendestöd hur som helst. :)

Min vän hade boende stöd och stöd på jobbet men det räckte inte till.
Hon var läkare vidareutbildade inom psykiatrin

#51: Ja precis - det hjälper inte vad man än har för titel eller yrke. :)

Får man fråga hur det har gått?

I helgen rensade vi ur hela garaget och åkte till tippen.
I lägenheten hade hon redan börjat rensa och städa.
Fortfarande mkt saker. Men hon behövde bara en liten knuff.
Hon har ringt socialen och bett om hjälp. Både med kurator och övrigt.
Har fortfarande stora problem med sitt x och barnens far.

Oj, så bra att det gått så fint med röjandet! Det är säkert en lättnad för henne även om det fortfarande är jobbigt på andra sätt.

#55: ja det har gått jättebra.
Har sagt att säg bara till när jag får hjälpa dig städa inne. Vill inte ligga på för mkt. Utan det ska gå i hennes takt

#56: Ja, det är klokt att hon får ta det i sin takt och inte blir stressad. 👍

flocken, tänk också på att även om hon verkar peppad och är skitduktig på att slänga, städa och fixa med hjälp så kan det komma viss "abstinens" efteråt. När ordningen lagt sig och man upplever tomrummet. Även om det man haft varit skit och skräp kan det lämna en känsla av att det saknas något som kan ge ganska grov ångest. Så var lite uppmärksam på längre sikt också när allt verkar fallit mer på plats i hemmet igen.

#58: håller med.