Jag tror att man "firar" milstolpar i livet. Perioder som tar slut och nya perioder börjar.

Att sluta skolan kan ju både vara skrämmande och spännande men att man firar är väl för att något är avslutat och ett nytt kapitel börjar.

Just studenten känns säkerligen stort. Då börjar vuxenlivet på något sätt antingen med jobb eller kanske vidare studier på universitet.

Själv hoppade jag av gymnasiet och läste senare in det på Komvux så jag själv tog inte studenten på samma vis men jag minns när sonen tog studenten. Då var det fest.
Det var fler på samma gata vid bodde som tog studenten och folk vandrade husen emellan. Vilken kväll…😉

Jag tror också att människor i allmänhet tycker om att fira tillsammans och hittar då alla möjligheter.

Man firar olika datum under året som jul, påsk, födelsedagar, händelser osv. Ett sätt att umgås och ha festligt.

Förr var man ju tvungen att göra en studentexamen för att bli berättigad till att få fortsätta till universitetet för vidare studier och då var det såklart något att fira när man klarade det.

I dagsläget så är väl bara firandet kvar (vilket jag kan hålla med dig om att det inte känns helt förståeligt eftersom man ändå i princip måste plugga vidare för att ens ha en chans till jobb i dagsläget samt att man kan ta studenten numera även om man inte har "godkända" betyg).

Men är det inte roligare att då fira med sina klasskamrater än sitta hemma o fika med sina föräldrar?

Åh vad jag önskar att jag hade haft en vettig uppväxt och fått lära mig förstå sånt här. Jag får bara ångest och blir ledsen. Mest ledsen för mina barn som har en mamma som inte förstår

När sonen tog studenten så firade vi med fest. Mängder med mat och folk som kom och gick. När kvällen blev senare så fortsatte ungdomarna att fira natten lång🙂
Så det var både festligt med närmsta familjen och senare vännerna.

#3: Många firar väl med klassen på morgonen och sen efter att man sprungit ut så firar man med familjen.

Vi hade studentmiddag några dagar innan vad jag minns och sen var vi några som träffades innan avslutningen för att fika lite (jag är ingen festmänniska och vet att andra hade mer festfirande för sig) och efter att vi sprang ut åkte hem och fira med släkten.

Vi hade champangefrukost i stadsparken för hela klassen, fortsatte med klasslunch på ett tidigare bokat ställe ingen av oss brukade gå. Det var egentligen ingen mening med det mer än att vi ville ha trevligt en sista dag.

Sen var man hemma på sin familjs fest ett par timmar, men sedan drog vännerna ihop sitt gäng och vi började gå vidare till andra fester.

#3: Häromkring firas det det vid alla tillfällen som ges, både med föräldrar och släkt och med kompisar på alla studentskivor.

För mig är det som en helt annan värld.

Jag försöker verkligen ändra på mig och förstå att firande ses som något normalt.

Jag önskar att man inte firade så mycket nu i coronatid. Tror inte att man tänker så mycket på att hålla avstånd.

#9: håller med dig helt.

O detta med pandemin gör det ännu svårare för mig att förstå sånt här

Flocken!
Jag vet förstås inte vad du varit med om men dina barn har något jätteviktigt: en mamma som bryr sig!
Det finns alldeles för många barn som vuxit upp i familjer där det "firas" men där det firas alldeles fel och för mycket.
Att ge sina barn trygghet och närvaro även om man inte är mer än människa, det är stort!
Som ung kanske man inte riktigt inser hur privilegierad man är av en trygg familj men som vuxen gör jag det definitivt.

För övrigt tror jag att alla engagerade föräldrar känner sig otillräckliga emellanåt. Det hör liksom till och säkerligen finns det sånt man kunde gjort bättre men att ge sina barn en bra start i livet (även om man inte riktigt ser grejen med att fira en del saker) trots att man inte haft det själv, det är otroligt starkt gjort. Jag tror att dina barn har en fantastisk mamma, sträck på dig och ge dig själv lite cred! 👍😘

Nu blev det här kanske onödigt djupt men heja dig! 💕

#11: jag försöker och kämpar. Vill verkligen inte att mina barn ska få samma känslor för ett firande.
Men det är svårt när man verkligen inte förstår varför man gör det.

Som student. Man slutar skolan. Typ

#12: Jag tog visserligen aldrig studenten i gymnasiet (gick senare på komvux) men om jag hade gjort det så hade jag definitivt tyckt att det skulle firas. Inte nödvändigtvis med fylla och festande på stan, men att familjen uppmärksammade det.
Som jag ser det så är det en bedrift att ta sig igenom först grundskolan och sedan gymnasiet. Inte nödvändigtvis rent studiemässigt men man har trots allt ägnat större delen av livet med att kämpa sig igenom något som kan vara rätt svårt på många sätt. Det sätter, som andra redan har påpekat, en gräns mellan barndom och att vara vuxen.

Från början var det dessutom en STOR grej att ta studenten, det var absolut inget självklart att man fortsatte studera efter motsvarande grundskolan och långt ifrån alla kom in (vilket de flesta gör numera även om det inte är på just den skola eller linje de ville).

Som en jämförelse, tycker du att en pensionering är något som man bör fira? Lite av samma sak egentligen fast det ena nog kan ses som en början och det andra som en form av avslut.

#13: nej varför ska man fira att man går i pension?

Jag skulle inte ha några problem att inte fira födelsedagar heller. Självklart inte barnens.
Likadant med midsommar, jul o nyår.
Älskar fixet innan jul. Men inte julafton.

Jag vet att detta hänger ihop med min uppväxt. O jag vill ändra på mig. För jag känner mig så udda o känslokall.

Jag såg väl kanske inte studenten som någon särskild bedrift, både jag och mina syskon hade lätt för skolan, så även om jag fick en del extra krångel pga hög sjukfrånvaro så upplevde jag inte skolan som svår. Men jag tyckte ändå det var trevligt att fira. Vi körde champagnefrukost med klassen på morgonen, sedan fika med några släktingar på eftermiddagen och sedan bjöd min familj mig på restaurang på kvällen (festande har aldrig varit min grej, så den biten skippade jag).

Jag har i vuxen ålder inte tyckt det var superviktigt att fira födelsedagar eller högtider heller. Inte för själva födelsedagen/högtiden i alla fall. Men jag gillar det ändå, för det innebär oftast att jag får vara personerna jag älskar och göra något särskilt med dom. Sedan jag och mina syskon flyttade hemifrån och har jobb osv så är det sällan vi kan träffas allihopa, men på födelsedagar och högtider försöker vi åtminstone att samla allihopa. Och därför är det speciellt. Sen struntar jag väl egentligen att det är just 24 december och inte veckan innan eller efter, men det är en bra ursäkt att samla alla och pga ledighet kanske det även är lättare. Gällande födelsedagar blir det dock sällan att vi firar på exakt rätt dag, utan någon helg i nära anslutning när alla kan komma.
Sen behöver ju inte firandet vara någon stor grej med massa presenter eller något sånt. Jag fick några smågrejer på min student, men jag hade varit precis lika nöjd med dagen utan det.

Sen tror jag många människor helt enkelt gillar att fira. Det kanske egentligen har mindre betydelse vad man firar. Bara man får vara tillsammans, kanske äta lite god mat eller göra annat man gillar. Jag bor i ett studentområde och här festades/firades allt möjligt (innan coronan! Det har varit mycket lugnare under pandemin). Typ att man gjort klart en tenta/uppgift, fått tillbaka betyget för en tenta/uppgift, eller bara att det är soligt och fint :)

#14: Hmm. Jag tror absolut inte att du är "udda och känslokall", tvärtom!
(Jag hatar både julfixande och jul och hade kunnat skippa de flesta högtider inklusive mina egna födelsedagar. Jag har ju dock inga egna barn och jag tycker att släkten får finna sig i att jag inte firar alternativt gör det på ett eget sätt.)

Men jag tycker att #15 skrev ett bra svar - och att uppmärksamma och fira varandra är väl fint även om man tycker att anledningen är oviktig?

Jag vill också tillägga att jag inte alls upplever dig som udda eller känslokall. Att du vill förstå det tyder väl snarare på motsatsen

Sen upplever jag att jag har många i min närhet som i varierande grad inte egentligen bryr sig om födelsedagar/högtider. Det är nog bara min mamma som verkligen älskar julen och tycker det är viktigt att fira födelsedagar. Övriga verkar mest tycka det är skönt att vara ledig på högtider och firar mest av tradition (eller som jag tidigare skrev, för att det är en bra ursäkt att träffas) snarare än att det i sig är viktigt att fira just den högtiden

#14: Jag är uppvuxen med extremt mycket firande! Och det dessutom väldigt tätt ihop (tex fyllde min farmor år den 13 december, min moster fyller den 18:e min mamma den 20:e och min morfar den 26 och alla födelsedagar skulle firas och sen julafton på det och ofta även juldagen (ena dagen med mammas sida av släkten och andra med pappas sida). Sen kom alla vårfödelsedagar (min bror 10 mars, kusin den 13:e mars, kusin 4:e april, jag 11:e min barndomskompis 24:e och min pappa 27:e april). Resten av släkten är iaf lite mer utspritt).

Jag kan ju säga att jag blev urless på allt firande redan som ung och hatade verkligen julen (enda högtid jag gillar någorlunda är påsk men det beror nog mycket på att vi ofta firade den i sommarstugan på västkusten).

Med tiden började vi slå ihop en del födelsedagar och numera så firar vi i princip bara barnen (min brorsdotter och min ena kusins barn), morföräldrarna och för övrig eventuellt något större på jämn födelsedag annars bara möjligen något liten för familjen (vart så skönt på så sett nu med coronan när man kunde strunta i allt firande).

Jag hade älskat att ha fått din uppväxt utan allt firande!

Självklart gillar jag att träffa alla goda vänner osv.
O man tycker att jag skulle vant mig efter 17 år med min man. Hans sida firar allt.
Men jag försöker.

#18: haha nej du vill inte ha min uppväxt. Det lovar jag dig. Det är ett under att jag sitter här idag med en egen familj.

Varför finns det inget mellanting? Lite lagom firande.

Bortsett nu från Corona, så tycker jag att att det är helt ok att fira studenten. Det är ju trots allt en prestation man gjort, även om man säkert fortsätter att studera. Det behöver ju inte bli ett fylleslag (som det tyvärr ofta blir). Men att fira födelsedagar tycker jag är ganska onödigt. Alla blir ju ett år äldre och det är ju inte en prestation. Däremot att fira barn och barnbarns födelsedag är roligt, till en viss ålder. När dom sen är vuxna så räcker det att gratulera med tel.samtal eller sms. Detsamma gäller julen, julklappar bara till barnbarnen. Men det är roligt att träffas med god mat bara.

För mig får de fira om det är tillåtet, men så som parkerna såg ut efter firandet så trodde jag inte mina ögon, som en soptipp, fina parker vi promenerade igenom en tidig morgon i Linköping Trädgårdsföreningen, Ga Linköping, Biskopsparken såg ut som soptippar, flaskor, Pizzakartonger, plastbyttor, papper , ölburkar, filtar, servetter osv. Är man vuxen att ta Studenten borde man ta med sina sopor för andras trevnads skull. Djur gör sig illa och spyorna luktar illa! Men fira sina dagar är en rättighet efter allt slit….Mvh/WL

Personligen firade jag studenten för att jag hade klarat av en stor del av mitt liv som varit rätt tuff, jag var stolt över att jag klarade det. För att fira in det nya som väntade i livet. Det kändes som en personlig seger. Lite som nyår, ut med det gamla och in med det nya.

Däremot blev den dagen ingen direkt hit för min del. Mådde uselt redan på morgonen när klassen sågs och sen hade jag sjukt ont under resten av dagen. Fick inte ner mat vid lunchen och fick ta en cola för att få nåt i mig.
Det blev inte firande alls som jag tänkt mig. Lämnade min egen fest vid 21 och gick hem och sov.

Ett par timmar låg jag på akuten med smärtstillande dropp. Det visade sig att jga hade urinvägsinfektion, njurstensanfall och inflammation i bäckenbotten.
Enorm dos antibiotika och smärtstillande.

#23: Det var ett udda sätt att fira på!

Tråkigt minne.

#0: Kan du inte ta igen det nu när du är mogen och kan bestämma själv?

Funderade inte du på ngn utbildning som du ville göra?

Det finns alla möjligheter att kompensera i vuxenlivet för det man inte fick som barn.

Nu kan du bestämma själv.

Om du firar nu vet du att det inte slutar som när du var barn - och det hade inte med dig att göra det var de vuxnas problem.

Du överlevde och det borde du fira det med - varje år!

#13: Det är väl som glaset, halvfullt eller halvtomt? Om man ser pensionen som något man får som en belöning efter ett liv av arbete är det en annan sak än om man ser det som att man inte duger längre och blir utkastad.

Personligen tycker jag det är självklart att fira så ofta som möjligt. Det är inte lika med att bjuda in alla vi känner och ha fest. Vi kan fira att någon gjort en bra sak i skolan eller på jobbet, eller att skolterminen är slut. Vi kan också fira att vi har en god tårta eller att solen skiner.

#25: jag är alltid med i firanden. Fattar bara inte grejen. Hos min mans släkt är det alltid så stort.
O det är det jag försöker lära mig. Faktiskt gilla sånt.

#26 jag ser det bara som en dag som alla andra. Inget att man blir utkastad eller något.

#27: Fast det är ju stort - en milstolpe i livet oavsett om det är skolan, lumpen, projektavslut eller pensionen.

Det är en prestation som ska uppmärksammas sen väljer var och en hur man vill fira.

#27: Finns det något du tycker är värt att fira?

Barnens födelsedagar, vår bröllopsdag.
Men då gillar jag bara när det är vi. Så fort det blir större så känns det så överdrivet.
Jag vet att det är jag o min uppväxt. Sen har jag svårt för mycket folk omkring mig.

#30: Så egentligen är det inte att fira utan hur man firar du har svårt att förstå?

#30: Jag tänker att det finns inget sätt man "måste" fira på även om de flesta följer vissa traditioner vid tex jul.
Att man firar (om man har barn), ja, men inte hur man firar.
(Det är inte särskilt juste mot barnen om man inte firar jul och andra högtider alls men det gör ni ju?)
Med andra ord, fira "för att man gör så" men fira på ett sätt som passar hela familjen. Om det innebär ett firande med de allra närmsta och inte ett jättejippo så är väl ändå det viktigaste att ni allihop mår bra? Ni kanske kan träffa några släktingar/vänner i taget om ni ändå vill ses?
Jag avskydde verkligen jul när jag växte upp, det skulle fixas och donas innan och på själva julafton skulle det vara halva släkten, massa paket och tindrande barnaögon. Skitstressigt, de vuxna skulle ju ha det på ett visst sätt och jag var inte särskilt bra på att tindra med ögonen… 😉

Så - starta egna traditioner som ni vill ha dem!
Det hjälper ju förstås inte gör att förklara varför man firar men gör det till en speciell dag bara för att ha trevligt tillsammans och ha "det lilla extra" ibland?

Barnen saknar inget. Bara för att jag inte förstår så drabbar det ingen annan

#33: Nej, nej, det var inte så jag menade! Absolut att dina barn får fira, det förstår jag ju. 🙂
Äsch, vad knepigt det blir i text ibland! 😬😚

#34: det förstår jag. 😄

Men det är knepigt att komma från en icke firande familj till en som firar stort. O själv står jag som ett fån o fattar ingenting 🙈 med lätt ångest.
I år fyller mannen 40 och pga pandemi och köksrenovering blir det bara öppet hus utomhus. Passar mig utmärkt.