Ja jag var mobbad som barn för mitt lockiga hår - jag slog tillbaks och försökte inge respekt . Idag är dom avundsjuka på mitt hår 😁

Svår mobbing. Både total utfrysning samt samtal hem till mina föräldrar att jag var död.
Jag slutade skolan i 8an.

Nej, jag skulle inte kalla det mobbning. Vi hade en kille i grundskolan som var på alla och trodde att han blev bättre om han tryckte ner andra. Han retade mig för att jag var halvfinsk, för att min pappa var alkoholist osv. Men jag ignorerade honom fullständigt när han var otrevlig och då brukade han tröttna rätt fort även om han försökte igen efter ett tag. Så det hade kanske kunnat utvecklats till mobbning, och han hade säkert kunnat få med sig andra på det också, men så blev det inte

När jag var barn pratades det inte om mobbning, men som vuxen kom jag på att hon som var min "bästis" under några år ständigt tryckte ner och kritiserade mig. Hon var säkert i grunden osäker och avundsjuk, men det skadade min självbild och mitt självförtroende ganska mycket, vilket (på ett negativt sätt) påverkade min relation till andra tjejer i många decennier.
Det är så synd för vi hade samtidigt så roligt ihop och hon var en rolig och positiv person.
Eftersom hon hade kvar manipulativa tendenser även som vuxen valde jag att bryta kontakten för många år sedan. Nuförtiden funkar jag mycket bättre ihop med andra människor och känner mig säkrare och friare, men jag funderar mycket på hur livet hade varit om jag inte träffat henne. Jag har missat mycket och mått väldigt dåligt av konsekvenserna av hennes mobbande.
Vi har aldrig talat om det, hon frågade inte ens om skälet till att jag inte ville umgås, ringde några gånger och lät allmänt glättig och låtsades som ingenting. Hon kanske fortfarande inte förstår. Mobbning lämnar livslånga spår och hjärnan förändras och det krävs mycket för att ändra tillbaka den.

Fruktansvärt att inte hela vuxenvärlden och speciellt skolan tar det mer på allvar.

Jag vart mobbad/retad under delar av grundskolan. Ofta faktiskt för jag var så himla smal. Men jag hade en bästa vän jag hängde med och var rätt van att ignorera dåliga kommentarer och sånt (då jag är uppvuxen med en storebror som gillade att retas och jag märkte fort att han sluta om jag inte reagera på det).

På högstadiet hade vi en jobbig kille i en parallell klass som vid något tillfälle tog tag i min kjol och lyfte den (stod med ryggen till) och av ren reaktion så sparka jag "bakut", efter det gick han omvägar när vi möttes (inte för jag tror våld löser saker och var inte min tanke att sparka men det löste iaf den situationen).

Men har alltid känt mig annorlunda och inte helt passande och troligtvis kan skolgången ha gått bättre om jag fått mina diagnoser tidigare (och fått annat hjälp och stöd) så kanske jag blivit mindre mobbad då men samtidigt har väl diagnosen hjälp lite också då jag nog "missat" en del mobbningsförsök då jag helt enkelt inte förstod då vad det var.

Jag blev mobbad i skolan, värst var det hela högstadiet. Jag blev kallad ful och man skrattade åt mitt tydligen roliga finska efternamn.

Jag skämdes oerhört. Fick ont i magen av att gå till skolan. Berättade inte hemma om det. Gick plikttroget till skolan varje dag och härdade ut. Försökte undvika plågoandarna så gott det gick. Jag tröstade mig med att jag inte var den som var värst drabbad. Fanns andra som mobbarna även gav sig på fysiskt.

Lärarna såg vad som pågick med gjorde inget. Exempelvis så var det någon som hade skrivit mitt namn= ful ovanför svarta tavlan i en lektionssal (hatade när vi hade lektioner där). Det stod kvar där en hel termin. En i min klass satt en gång en hel lektion och berättade om hur ful jag var och upprepade mitt efternamn på ett hånfullt sätt. Läraren försökte säga åt honom att sluta men gav snabbt upp och lät honom hållas.

Det var en enorm lättnad att börja på gymnasiet där mobbningen upphörde helt. Förutom en musiklärare som gjorde sig lustig över mitt efternamn en gång.

Jag vart retad dagis-lekis-låg-mellanstadiet för min synskada och mina glasögon men det var i högstadiet som det var mina närmaste vänner som vände mig ryggen, spred rykten och frös mig ute totalt.

Jag höll allt inom mig och försvann in i mig själv. Skolkade mer och mer och gick ner i en djup depression med ångest, självmordstankar och självskadebeteende.

Än idag har jag bara två-tre vänner. Jag vågar inte lita på folk och släppa dem för nära inpå.

Ja jag blev mobbad hela skoltiden.Det känner jag fortfarande av och mår periodvis dåligt av.

Jag blev mobbad av min så kallade "bästa vän" från 4år tills början av sjuan. Jag ville inte vara med henne men alla vuxna tvingade mig. De såg vad som hände till stor del men brydde sig inte.

Jag blev psykiskt och fysiskt utsatt av en lärare under viss del av förskoletiden. Kanske inte ska skriva lärare för jag vet inte om hon var utbildad. Står i kassan i en butik och hon hälsar på mig när vi ses på jobbet ibland. Hon är nu väldigt sjuk i något som hon försöker bota och jag kan inte tycka synd om henne. Jag skrattar inombords och tänker att det kan hon ha. Det är dåligt av mig att sjunka till hennes nivå, men jag kan inte låta bli. Hon blev förflyttad från sin avdelning hon jobbade på till ett annat jobb två år efter att jag slutade på avdelningen. Hon bar väl sig illa åt igen om jag hörde rätt.

Jag är inte arg för att jag blev mobbad utan för att det var okej för omgivningen att få mobba andra.

Jag blev mobbad för att jag är född i Tyskland och blev kallad för allt möjligt dumt av typen j…la hitlerunge mm. Jag fick inte vara med många av mina klasskamrater och blev inte medbjuden på födelsedagskalas osv. Det lustiga var att vi bodde grannar med en judisk familj och där var jag alltid välkommen. Min mamma var missbrukare, så jag kunde ju inte ta hem kompisar till mig.

Tja, senast var väl i ett forum på internet. Vad hette det nu, iFokus tror jag…

Jag har nog aldrig blivit mobbad. Bara retad för mina kläder ibland. Jag har ju berättat att de kallade mig för Bruno i lågstadiet för mamma älskade att klä mig i bruna kläder. Fast jag tog nog aldrig illa upp vad jag kan minnas utan skrattade med för jag var ju en riktig Bruno😉

#11 Förklara gärna närmare.

Jag har varit utanför och mobbad sen typ jag började skolan och ända upp till gymnasiet, i olika grad i olika årskurser. Gymnasiet var första gången jag inte var rädd att gå till skolan längre, för där var det som att folk började växa upp och sluta med sånt.

Värsta året var kring årskurs 7-8-9, då jag blev mobbad, spottad på osv för att jag hade blivit våldtagen av en i samma årskurs. Fick höra så mycket osanningar om den händelsen till jag nästan började tro att det verkligen var mitt eget fel.

#12: När det är högt i tak kan man sträcka på sig, ordet är fritt och ingenting är omöjligt. När det är lågt i tak måste man huka sig, orden får vägas på guldvåg och ändå åstadkommes ingenting.

Ja jag var mobbad i grundskolan och gymnasiet, både fysiskt och psykiskt varje dag från 7an och upp, det var spark och slag ofta i ryggen och mellan benen. Jag funderade många gånger på självmord men det var nog datorn som räddade mig för då kunde jag glömma alt det.

Det märktes på mina betyg med för jag orkade inte koncentrera mig om skolarbete, gjorde aldrig läxor för bara tanken på skolan gjorde att jag mådde illa.

Skolkade gympan i 9an för det var ett rent helvete i omklädningsrummet.

Kan bara säga att skoltiden var ett rent helvete.