Jag hade kompisar som gjorde det och jag följde visserligen med några gånger men segling var min "grej"

Sedan hade jag ju det väldigt avundsvärt när det gäller hästar då min bror och svägerska hade hästar, stall, paddock osv. Min bror jobbade även som hovslagare en period i livet. Vi bodde alldeles som grannar.

Trots det så red jag aldrig brorsans hästar mer än en gång. Jag tyckte mest det var roligt att hjälpa till i stallet som att mocka och utfordra.

Ja! Jag var hästtokig. Började på ridskola som 6-åring. När jag var runt 13 år började jag hyra häst istället. Brukade rida 2-3 gånger i veckan. Ibland hela veckor om ägaren till hästen reste bort.

Jag har funderat på att ta upp ridningen igen. Saknar verkligen att umgås med hästar. Inte så mycket att just rida, utan att bara vara i stallet och pyssla om hästarna, mocka skit osv. Hästar är underbara djur. ❤️

Jag gjorde, min syster med. Jag tillbringar fortfarande väldigt mycket tid i stallet. Har haft egen häst, men han var tyvärr tvungen att avlivas för några månader sedan. Har medryttar häst nu, och hjälper mina vänner med deras hästar.

#3     Beklagar förlusten.♥

Jag var häst tjej som liten. Jobbade ett par somrar på ett ridläger.

Fick aldrig hyra häst som liten men som vuxen har jag både haft häst-hästar och varit medryttare.

Rider tyvärr inte längre.

Två av barnen red som unga. Dottern som nu är 34 rider fortfarande och tävlar en del.

100% hästtjej - fast numera bara i själ o hjärta. som riktigt liten hade jag en dagmamma som hette Asta och hon startade upp Lysekils Ponnyklubb - typ 1969/70 nånting. Jag kommer ihåg glädjen att få åka i hennes Reanult 4 /Laban till stallet och få vara med. Astas egen häst hette Jocke - svart halvblod med rejäl vit bläs - allas älskling och ibland satte Asta mig på ryggen och då var jag den lyckligaste ungen i universum. Hängde kvar på ponnyklubben tills jag var 10/11 år och sen hade jag turen att hitta ett stall där de födde upp New Forest's och där var jag tills jag var 18 - då flyttade jag hemifrån, fick jobb och köpte min egna första häst, en travare. Tyvärr hade hon en slitskada i ena frambenet och 3 år senare fick jag avliva henne. Jag grät i månader. 

2 år gick utan häst men sen hittade jag ett polskt halvblod vid namn Tom - fullständigt sjövild och var inte rädd för något, ångade på som ett outröttligt tåg i skogen - en 4-timmarsritt var som en fis i rymden för honom. Han hade en energi jag aldrig skådat, helt orädd och otroligt framåt. 168 cm hög, bred som en krigshäst, och utslagna 5:or i skor. Som ryttare fick man vara med i matchen 200% för det gick undan och Tom kunde skifta humör blixtsnabbt - men en helt underbar själ. Sen träffade jag fel kille och min ekonomi brakade ihop - jag var tvungen att sälja Tom. Efter det la jag hästlivet på hyllan men saknaden är oändlig. 

Jag vill inte gå på ridskola - jag ser de hästarna som plågade själar - ofta är de trötta och utslitna i förtid. Däremot skulle jag kunna tänka mig privat gård och få hjälpa till - jag jobbar skift och det är lite svårt att pussla ihop tider men jag har ögonen öppna för möjligheter.

Nej. Har bara sett hästar på håll och de som går här ikring på gärdena. Har inget/aldrig haft något som helst intresse av hästar.

Haft egna hästar samt jobbat på Kalmar travet o andra travstall. Men är lagt på hyllan nu pga mina sjukdomar. Kanske en körhäst i framtiden

Japp, är fortfarande hästtjej, fast numera är det väl snarare hästtant. Har på grund av hälsan fått dra ner rätt mycket de senaste åren, försöker komma tillbaks men det är tufft. Helt klart bästa utsikten! <3

#9     Håller med helt klart den bästa utsikten.

#10, Bilden är från 2016, första gången jag red på drygt 1,5 år. En månad senare fick finaste Flóa tarmvred och klarade sig inte. <3 Hon var inte min men jag hade hjälpt till med henne sen hon var fyra år.

#11 Så tråkigt.

Nej jag var ingen hästtjej.