Det är klassiskt. Har jag varit med om många gånger.

Jag fick ett tips av en god vän hur man kan göra i samma situation.

Man säger - få se vad vad det du heter

Då svarar personen tex - Kerstin

Då säger man - Ja i förnamn ja - men jag tänkte på efternamnet - minns inte det.

Då har man helgarderat. 😉

#1 Åh det är en jobbig situation.

Numera brukar jag vara snabb med att jag inte riktigt kan placera personen men så väl känner igen denne och ingen verkar ta illa upp.

Präster brukar vara suveräna på det där, när de är erfarna. De har troligtvis träffat människan de känner igen på ett dop, ett bröllop eller en begravning. Det kan också vara vid ett av kyrkans sociala engagemang, som t ex en föreläsning, ett studiebesök någonstans eller en studiecirkel personen gått i kyrkans regi för många år sedan. Det kan vara så enkelt som att prästen lyssnat och ställt några intresserade frågor på ett vanligt kyrkkaffe för ett bra tag sedan. Prästen ställer öppna frågor och personen i fråga får prata på. Då brukar det klarna. Det har ett par kyrkoherdar berättat för mig. Eller så håller prästen i fråga bara masken och svarar på de frågor, som personen de inte känner igen, har för stunden.

Näst sista gången jag gick i kyrkan var prästen säker på att hon träffat mig förut i den församling jag bodde i fram till år 2000. Jag är tveksam. Jag tror hon har blandat ihop mig med en annan tjej/kvinna. Hon var nämligen så kort i rocken att jag borde ha kommit ihåg om jag samtalat med henne förut. Det är sällan jag kan vända blicken neråt för att se en vuxen person i ögonen. Så kort är jag.

En gång i 20-årsåldern såg jag en man som var väldigt bekant i ett köpcentrum. Det tog mig en lång stund att lista ut att det var min privata allmänläkare som var ute och handlade. Jag var ju van vid att se honom i en vit rock med ett stetoskop eller en blodtrycksmanschett i handen.😂

Jag är en klassiker på att inte se folk och att inte känna igen ansikten.. Men ge mig ett regplåtsnummer eller ett tfnnummer så kan jag sannolikt det utantill efter att ha repeterat det några gånger. Dunderpinsamt ju! Men jag säger till nya personer jag möter att jag har svårt att få ihop ansikten o namn i början och att jag sannolikt går rakt förbi om jag är ute på stan - inte för att vara nonchalant utan för att jag helt enkelt inte lägger märke till folk. *fått mycket bassning genom åren, ja* 😕

Men jag har haft yrken där mitt sifferminne är oslagbart och då blir jag glad - när jag var taxitelefonist på det glada 80-90-talet så var telefonboken i huvudet alert hela tiden. Kan fortfarande min första pojkväns födelsenummer - totalt onödigt men det sitter som berget. Kan fortfarande mina första kontonummer jag fick från banken men som jag bytte ut för 20 år sen.. löjligt faktiskt - men lite kul ändå.

Har en barndomskompis - vi träffas nån gång ibland och hennes mamma hade en kul grej - hon gjorde ramsor av telefonnummer. 🙂