Jag har alltid varit väldigt positiv och jag tror att det är en läggning man har mer eller mindre av.

Min inställning har nog inte ändrats sig nämnvärt trots saker och ting som hänt.

"Jag bryter ihop , sedan går jag vidare " är det någon som sagt . Det ligger något i de orden , för att få ett inre lugn tänker jag ofta på följande ord " Det går över - it Will pass " Min Mamma sa alltid " allt går utom nyfödda barn " 😊

Man bestämmer sig själv för hur livet ska vara. Lycka är inget man får, det är något man bestämmer själv.

För min det kan jag inte säga att jag har tilltro och att allt kommer att ordna sig, för jag vet att min sjukdom kommer att ta livet av mig en dag, men det är då det och nu är nu. 

Jag ser till att jag har roligt medan jag lever, jag ägnar mig åt det jag gillar att ägna mig åt. Mina batteriladdare är min fru och mina barn. Livet ska skapas av den som lever det, det skapas inte åt en.

Jag har lärt mig av erfarenhet att det ordnar sig till slut. Det kanske inte blir som jag hoppades, men det blir bra ändå - oftast blir det bättre. Därför har jag slutat bekymra mig så mycket när det händer något otrevligt. Visst kan jag tycka det är jobbigt när det händer, men det brukar gå över efter ett tag.

Håller med Peter att lycka är inget man får, utan det är något man bestämmer själv. Brukar tänka som så att "kan man glädjas åt det lilla så får man mycket att glädjas åt". Det kan vara något enkelt som att se en vacker solnedgång, känna doften av syrener (eller andra blommor man tycker om) eller kanske se en vacker tavla.

Både negativa och positiva känslor påverkar oss, och om vi väljer att försöka hitta de positiva känslorna - även om det kan vara väldigt svårt ibland - så blir vi själv mer positiva. Väljer vi däremot att se allting i svart så kommer vi aldrig att trivas med livet. Det blir en nedåtgående spiral, som dessutom riskerar att göra dig sjuk.

Oroar mig för mycket, tyvärr.  När något går emot, har jag svårt att se att det ska ordna sig. Visst ordnar sig väl alltid på något sätt till slut men jagär sån att jag inte vill att det ska ta hundra år att ordna sig.

Jag brukar alltid säja att det ordnar sig vilket det brukar göra. Jag är inte den som går omkring och oroar mig faktiskt, för det ordnar sig ju till slut.

Jag strävar alltid efter lösningar och tänker nästan aldrig att det kommer gå snett eller liknande. Visst oroar jag mig för saker, det är ju mänskligt, men jag försöker alltid att hitta lösningar på problem osv.
Känner ofta tacksamhet över livet och min tillvaro och att jag är där jag är idag.

Jag har en positiv grundinställning, och tror på att "det jag fokuserar på får jag mer av". Sjunker jag ner i negativa tankar så ser jag bara det negativa och då upplever jag det som att mitt liv består av en massa negativt.

Försöker alltid att hitta guldkornen i vardagen och välja en positiv inställning. Det mesta HAR faktiskt ordnat sig på ett eller annat sätt!

Jag har  några väldigt tuffa år bakom mig med svårt sjukt barn, nära anhöriga som gått bort, min man som hade hjärtproblem och lite andra kriser som hopade sig ungefär samtidigt. Förmodligen var det allt tungt under de åren som till slut utlöste min fibromyalgi.

Men man orkar det man måste för sina kära och det har i slutänden gjort mig tryggare med att jag vet att jag är mentalt stark, det ger mig styrka även om jag såklart helst hade sluppit gå igenom kriserna.

Jag har min övertygelse och den är att det ordnar sig alltid. Har mycket av attraktionslagtänkande. 😊👍

Vissa kallar mig pessimist, jag vill säga realist. Allt går åt helvete för oss och t o m sonen lärde sig det tidigt att det inte var någon idé att ha förhoppningar. Tragiskt, men inget jag kunde göra.

#10 Hur orkar du leva med inställningen att allt går åt helvete?

#10 . Du är inte någon realist , låter mer som om du gett upp i mina ögon . Finns det ingen ljuspunkt i livet för dig o Sonen ?

#10 Det där låter hemskt, men också orättvist, både mot dig själv och mot andra. Jag är realist, men positiv realist. Jag menar att varje motgång måste angripas med positivitet, inte med undfallande negativitet. 

Varje gång jag drabbats av en svår motgång, oavsett det handlat om blindhet, kroppsförlamning, amputationer eller att läkarna dömt ut mig som terminalfall, har en enda tanke funnits i mitt huvud - vilken är den snabbaste vägen ut.

Jag känner till din förlust och jag inser att den är något av det allra svåraste en människa kan utsättas för, men den betyder inte världens undergång för det. Du har en son, det vill säga en anledning att kämpa framåt i positiv anda för hans och din egen skull. Alla människor behöver ha förhoppningar, drömmar, framtidsplaner. 

Ingen människa har ens rätten att överföra sin pessimism på sitt barn, det tar ju ifrån barnet all tro på sin egen framtid. Jag lever i ett medicinskt och fysiskt helvete, men jag är positiv ändå. Jag är tvungen, det är mitt ansvar att se till att mina barn får de bästa framtidsutsikter de kan få, utan att färgas av mitt onda. Jag får så mycket tillbaka för den insatsen. Familjen är min batteriladdare, det som får mig att fortsätta fungera och känna glädje över det.

Allt går inte åt helvete, men en del kanske inte faller ut på bästa sätt. Då får man se till att det som inte gått åt helvete blir så mycket mer positivt. Man bestämmer sig för att det är värdefullt helt enkelt, allt det man faktiskt har och lämnar det man inte har. Jobba på att sätta likhetstecken mellan det du vill och det du kan, så att de två blir samma sak.

# 13 Tror Du missförstod ang min son. Han har egen uppfattning. Han har upplevt stora sorger, svek och våld - det är svårt för mig att säga att han ska glömma, gå vidare och påstå att världen är god då, jag är ingen lögnare. Då barnet säger att han tappat tilltron på folk, ja vad ska jag säga mer än att alla är värd en chans? 

Vi hankar oss fram. Och detta efterliv är fruktansvärt. Jag lever för min son, utan honom så hade jag legat bredvid min dotter nu. 

Och ja - just nu befinner vi oss i en rejäl svacka och depression. Vi kommer snart upp med näsan till ytan, det vet jag. 

Jag och min läkare har en tragikomisk jargong. Varje gång jag kommer dit så är jag mer sjuk än frisk. Vi ökar på min lista, istället för att plocka bort.