Jag saknar mitt gamla jag emellanåt eftersom jag är en aning förändrad efter jag var sjuk.

Jag saknar ibland sonens tonårstid då huset var fullt av ungdomar. Det var en rolig tid.

Sakna är kanske fel ord. Jag tänker snarare tillbaka på olika faser i livet med glädje.

Mest? ?  Svårt att säga, det finns så mycket.   Livet på 70-talet kanske?

Mest saknar jag min pappa. Annars tror jag inte att jag saknar något faktiskt, även om jag ibland tänker tillbaka på bra saker som hänt. Men förutom pappa så är det inget jag saknar nu eftersom jag har det så bra just nu.

Just nu saknar jag allra mest min katt som dog förra veckan. Det tar lite tid att vänja sig vid tanken på att hon är borta. Och att den andra katten nu är helt ensam. 

Saknar också min morfar. Det är över 10 år sedan han gick bort, men han var min största idol och någon jag såg upp till allra mest i den här världen.

Sen saknar jag mina vänner och min familj i Sthlm. Att spontant kunna ses efter jobbet och bjuda hem på middag eller gå på bio eller vad man nu vill hitta på.

Försöker samtidigt tänka på att jag är glad över den tid jag fått med allt det här, min katt, min morfar och att kunna spontanträffas med familj och vänner i Sthlm. Och nu är jag i en ny fas i livet, med ny stad, samboskap och ett helt nytt liv helt enkelt.

Jag saknar den starka och friska kropp jag hade fram till mitten av 80-talet. Sedan blev jag blind, totalförlamad i armar och ben, transplanterad två gånger inom loppet av 3 år med katastrofalt resultat, amputerad, hjärtinfarkt och hudcancer. Nu har jag muskelatrofi till följd av ledstelhet och spinalstenos, ständig värk och försvagad hjärtfunktion.

De första 30 åren var jag alltid envisast, uthålligast och starkast i min umgängeskrets. De påföljande 30 åren fram till idag har varit en evig kamp för att hålla "näsan över vattenytan" och idag kan en ettåring putta omkull mig. Jag har tur ändå, jag lever ju och har min kära fru och två fantastiska ungar, så egentligen - vad mer kan man begära? Tiden går ändå inte att vrida tillbaka 🙂

Jag saknar mina två närmaste väninnor som flyttat långt bort. Visst kan vi hålla kontakt via telefon och träffas ibland. Men det blir inte samma sak som förr, när man kunde träffas ofta över en fika och ventilera allt mellan himmel och jord.

#5 Usch, vad du har gått igenom 😕

#7 Det har hunnit bli en del med åren. Det sammanlagda traumat går inte att med ord beskriva. Drygt 60 kirurgiska ingrepp, stort och smått, hälften i narkos. Någon sa en gång att man åldras tio år varje gång man genomgår en narkos, jösses vad gammal jag måste vara 😉

Jag saknar den tiden som var innan jag började skolan, då man inte hade några mer problem än när man ramlat och skrapat knäna! Efter skolan börjat så var det som en ny livsstil blev till och alla dessa nya människor som kom in och världen som växte runt omkring en.
Sen saknar jag alla människor och djur som avlidit eller flyttat iväg.

Springa, jag vill kunna springa ute i det fria men det tillåter inte min reumatiska kropp. Försökt springa en gång men min stela höft och ryggrad tillåter inte det så såg bra roligt ut när jag fumla mig fram.

Gå mils promenader hade också varit något men inte heller det går just nu utan att få smärta.