Känner att jag kan börja släppa taget om Sundsvall och helvetesåren där nu. Vet inte om det är medicineringen som gör det eller om jag bara känner att jag inte ska låta det dra ner mig mer, efter alla dessa år.

För i augusti hittade nämligen en gammal klass"kompis" mig på Facebook. Vi pratade lite, och sedan tog jag modet till mig att fråga vad han kom ihåg från våran tid i samma klass. Han sa "ja du har en massa minnen från grund skolan bland annat hur vi brukade bråka och knuffas med varandra och busa"

Det jag kommer ihåg var hur dåligt jag mådde på grund av mobbningen. Han sa att det var synd och att barn kan vara elaka.

Nu idag, bara några minuter sedan, så såg jag att han var inne och bestämde mig för att kontakta honom. Och jag känner inte den ledsamhet och nästan hat som jag kände första gången vi pratade. Blir inte heller illamående när jag tänker tillbaka på den tiden numera.

Visst, det var en helvetestid, men jag är över det nu. Jag är en bättre människa av det egentligen, jag skulle inte vara den jag är idag om det inte var för den tiden.

Känns bara så underbart skönt att kunna släppa den vikt det var, en vikt jag inte ens visste att jag bar på.

Nu kan jag verkligen börja må bättre!